Hur göder jag syskonkärleken?

Som jag längtade efter att få barn. Som jag njöt när hon väl kom. Det finns verkligen en djup drift i människan att vilja få barn. Minns hur jag stod i Madrid, där jag bodde några år som ung, och höll grannens bebis i min famn. Mama mía, hormonerna var som en inre vulkan! Jag vill ha barn! Nu!

Det tog några år innan det blev så, men lyckan att få vänta och föda och vara med min lilla flicka var ljuvligt.

Döm om min förvåning när jag efter ett par år VERKLIGEN ville ha ett till och sedan ytterligare ett – varje gång kändes det lika viktigt, snudd på livsavgörande. Varje gång denna enorma lycka över att få vänta, föda och vårda min lilla bebis.

Jag har funderat mycket över denna längtan och glädje över barn. ”Du verkar verkligen gilla barn!”, sa min kollega på jobbet som inte riktigt kände likadant… Ja, det gör jag, men, om jag rannsakar mig själv, tror jag att min längtan och glädje över att få barn handlade minst lika mycket, kanske mer, om att få älska, att få känna sig älskad och behövd.

För första gången kände jag på djupet att jag mig självklar som mamma. Att jag behövdes och var viktig och det var en självklar och underbar känsla. Sedan jag var väldigt liten har jag av och till brottats med känslan av värdelöshet, den är inte logisk, men begripligt om man känner till bakgrunden. Nu kände jag mitt VÄRDE. Jag gick med hull och hår in i rollen som ”La Mama”.

Oftast kände jag att jag hade koll och att barnen mådde bra, men ibland, när de bråkade, kunde jag få ren och skär panik. ”Ni ska ju älska varandra!”, ”Ni får inte slåss!” Jag klarade det mesta, men inte när de gjorde varandra illa.

På måndag den 24 maj kommer jag ha ett liveseminarium på min plattform på boon.tv. Då kommer jag under en timmes tid fördjupa mig i hur vi kan få livet med barnen att vara harmonisk, kärleken mellan syskonen, att stärkas. Vissa saker hade jag med mig med mina barn, men några saker önskar jag att jag hade känt till innan. 

Vi lever i ett samhälle där vårt värde är kopplat till vad vi presterar och om vi anses vara ett bidrag. Om jag gör, presterar, då har jag ett existensberättigande, om inte… Tveksamt. Och när det kommer ett syskon – behövs jag inte längre?

Det här är något jag tror vi alla med barn har glädje att fundera över – hur bekräftar jag mitt barn? Hur får jag mitt barn att känna sitt värde, inte minst när det kommer syskon?

Välkommen att boka din biljett till eventet som börjar kl 16.00. Klicka här för att komma till boon.tv

Ser fram emot att träffa dig. Seminariet kan laddas ner i efterhand också.

Här är min dotter Klara Underbara, 2 år, med sin lille bror Felix på 6 månader.

När, vem, hur och VARFÖR?

Att leva med barn är att leva med förändring. När du tror att du vet hur dagen och natten, kommer se ut, kan du vara säker på att det är dags för ett nytt utvecklingssteg eller förändring…

Om det är dags att börja på dagis, sluta med napp, blöja eller kanske sova i egen säng, är det smart att ta ett steg tillbaka och planera lite.

När?

Kanske vill du sluta amma på natten? Sönderstyckade nätter får dagarna att bli långa och liten energi till andra saker. Fundera över när det är smartast att påbörja det projektet, även om det är måndag och du har panik, kan det vara bättre att vänta till helgen, eller ännu hellre en långhelg eller semestern när ni kan vara två om saken.

Vem?

Vem av er ska ”leda” förändringen? Du kanske är den som behöver den mest, men det kanske är din partner som är lugnare och mer stabil? Eller tvärtom… Jag väntade alltid till min man var bortrest innan jag gjorde större förändringar:)

Hur?

Dagen ni bestämmer er för att börja, är det smart att se till att barnets ALLA behov är tillfredsställda. Det handlar inte bara om stimulans i största allmänhet utan att verkligen se över om barnet tex rört på sig tillräckligt? Varit med och ”jobbat” och varit ett bidrag?

Om du vet att ditt barn har fått allt det han eller hon behöver – då är det lättare, mycket lättare, att vara tålmodig och stabil när barnet testar gränserna. Och barn testar alltid gränserna… Det är bara så det är.

Varför?

Varför just nu? Eller varför överhuvudtaget? Är det för din skull? För barnets? Eller kanske för svärmors skull eller ”samhällets”? Om du påbörjar en förändring som du egentligen inte tror på eller kanske ens vill, då kommer det vara snudd på omöjligt att vara så där trygg och stabil som det krävs att du är för att få ett långsiktigt resultat.

Om du rannsakar dig själv, kommer du kanske på att det egentligen inte är läge än. Eller så är det det och då kommer du känna hur ryggen rätas, leendet komma och säga: ”OK, nu kör vi!”

Det nya livet med barn – himmel eller helvete?

Vi ser dem. Bilderna med de lyckliga föräldrarna. Bebisen på brösten. Magin i det första mötet. Universum som reflekteras i bebisens ögon. Äntligen.

”Kan du kanske säga något ord om varför man kan känna sig nedstämd och ledsen trots att detta är vad man önskat hela livet?”

Lyssnade på nyheterna igår kväll (14 december år 2020, Svt Kulturnyheterna) om hur eländesbeskrivningarna i sociala medier kring att få barn avlöser varandra. Chocken när insikten växer fram att sovmorgnarna inom överskådlig tid är borta. De sönderhackade nätterna. Bebisen som hänger vid bröstet, bröst som läcker kladdigt och ömmar. Pluffsiga magen. Känslan av att inte längre äga sin kropp, sin tid, att någon annans behov styr livet. ”Jag som aldrig behövt ta hand om någon annan än mig sig. Jag som alltid gjort som jag vill…. Aaahrrrrgh…. ”

”Hur kan man kombinera ett liv med en bebis och hur får man det att fungera ihop utan att det ena äter upp det andra?”

Eller hur? Går det?

Måste ”livet” vara över när vi får barn?

Nej.

Men, ett bra och njutbart liv med barn kräver vakenhet, medvetenhet, ansvar och proaktivitet. Att säga till ditt barn, litet som stort, ”Idag, älskling, chillar vi bara…” Det är att be om problem… Det går bara inte. Sorry. Det betyder inte att du aldrig mer kommer kunna chilla, men det kräver planering. Att hela tiden ligga steget före och tänka igenom konsekvenserna.

Hur skulle du vilja att det var? Om du fick göra en beställning?

Första tiden med bebis – bädda för en bra start

Imorgon, onsdagen den 16 december på boon.tv kommer jag ta upp hur man lägger en bra grund till ett liv med barn mm i veckans liveseminarium – hur jag skapar ett BRA liv med barn. Jag kommer gå igenom de viktigaste pusselbitarna för att ni alla ska må bra. Det börjar med att du är ärlig med vad du känner och vad du vill. Då får vilja ångra dig. Det gör inte dig till en dålig människa. Ärligheten ger avslappning. Sen, sen lyfter vi blicken och ser framåt, hur det här ska gå till.

Här är länken till seminariet: https://boon.tv/anna-wilsby-frisk/frsta-tiden-med-bebis-bdda-fr-en-bra-start-hela-frsta-ret

Hela schemat med vårens teman hittar du på annasprofylax.se eller boon.tv/anna-wilsby-frisk. 

För en magisk början OCH fortsättning!

När rädslan får pyspunka

OM du är rädd, rädd för att föda, rädd för att något ska hända dig eller barnet, rädd  kanske för att din partner inte får vara med, då kan det vara svårt att tänka på något annat, eller hur?

Rädslan sprider sig lätt i hela systemet och känns, upplever jag, som elektricitet. Som ett surr. Den kan i sin tur leda till ångest, ett konstant tryck över bröstet. Den håller all glädje borta, alla möjligheter. Det går knappt att andas när man är rädd.

När en kvinna föder gör personalen ALLT för att du inte ska bli rädd. Rädslan är så destruktiv att det kan vara värd alla möjliga komplikationer, bara du inte blir rädd.

Negativa målbilder

Vi kan ha varit med om något läskigt, men ibland räcker det med att fantisera kring något dåligt som kan hända. Det är som att vi, utan att tänka på det, skapar en negativ målbild, men likafullt en målbild? 

Vi kan känna det som att vi blir rädda för ”fakta” för hur förlossningsvården ser ut eller saker som kan hända – men det är våra fantasier kring det som skapar rädslan i kroppen. Det är när vi tänker tanken som rädslan aktiveras.

Troll spricker i solsken

I mörkret, i skrymslena och vrårna, ökar rädslan. När vi vågar sätta ord på det vi är rädda för, skriva ner och uttala högt, händer något. Rädslan förlorar något av sin kraft. Den får pyspunka.

Ofta gör vi precis tvärtom, i alla fall jag… Om jag är rädd eller orolig för något undviker jag ofta att tänka på det. Försöker tala mig till rätta och tänka ”positivt”. Jag har lätt för att bli hurtfrisk och försöka att inte låtsas om min rädsla. Och då växer den. 

Till slut tvingas jag se den.

Glädjen – rädslans motsats

Det är värt att göra allt vi kan för att avväpna rädslan. Har du tänkt på att när vi är på semester på en ny plats, då betraktar vi det nya med äventyrets glasögon. Det är roligt att utforska. Om allt vore förutsägbart skulle det bli väldigt grått och tråkigt. 

Tänk om man kan känna att förlossningen är ett slags äventyr, ett äventyr i dig själv. Smärtan tror jag är svår att undvika, men det behöver man inte bli rädd för när man förstår att det är en positiv smärta. Att när det gör ont är det för att värken är stark och bra och att det betyder att det snart kommer en bebis:)

”Jag är livrädd”

I veckans liveseminarium på boon.tv djupdyker jag in i våra rädslor inför förlossningen. 

Vilka konkreta och användbara tekniker kan vi använda för att avväpna en rädsla? Vi har ju inte tid att gå i åratal i terapi – bebisen kommer ju snart! 

Tillsammans utforskar och går vi igenom några av de vanligast förekommande rädslorna och orosmolnen och vad man kan göra. 

Läs mer och registrera dig här: https://boon.tv/anna-wilsby-frisk/jag-r-livrdd-s-kan-du-avvpna-negativa-tankar

På www.annasprofylax.se hittar du hela schemat med alla tidigare och framtida teman.

Välkommen!

Barnmorskor och doulor är också på samma sida – egentligen

Att vara barnmorska är ett väldigt speciellt yrke, eller hur? Det är inget man väljer bara så där. Jag skulle tro att de allra flesta barnmorskor har valt sitt yrke med hjärtat, för att det älskar tanken på att vara ett bra stöd för den födande kvinnan och hennes partner.

Precis som jag själv hade en romantisk idé om hur en barnmorska skulle vara (nära, händer, trygghet, vägvisare), kanske den blivande barnmorskan också har det.

Jag har mött många sådana varmhjärtade, besjälade studenter och nyblivna barnmorskor.

Sedan hamnar de på en klinik.

Om det är svårt för en födande kvinna att behålla sitt inre fokus, kan du kanske föreställa dig hur det är för en barnmorska?

BARNMORSKAN kanske har flera mammor samtidigt. Hon ska journalföra, förbereda epiduraler (som är en konstart i sig), ge mamman ett nära stöd, hantera oroliga partners, ha koll på CTG, ha genomgångar med sin personalgrupp och läkare, ta emot, sy, undersöka bebisar och moderkakor, göra vaginalundersökningar och analysera, väga faktorer PÅ LIV OCH DÖD! Ofta måste hon idag också göra delar av undersköterskans jobb, städa och fixa, allt för att skapa en LEAN, effektiv organisation.

Att gå och kissa, ta en paus eller äta lunch kanske känns som en hägring… Och, även om det är lugnt en stund, vet hon att det när som helst kan rassla till. Hur ska hon kunna njuta av den vilan då? Som att sova på spikar skulle jag tro…

Så, även om hon så gärna skulle VILJA kanske hon inte KAN. ”Om jag ger henne lillfingret vill hon ha hela handen…” Hon kanske inte heller VET riktigt hur hon ska coacha en mamma som skriker på bedövning, som i sitt brev skrivit att hon vill bli peppad…

MAMMAN och hennes partner läser artiklar om barnmorskor som inte hinner kissa. De lyssnar på nyheter om fulla klinker och om kvinnor som, mitt under sin förlossning, när de håller på att föda ett barn, blir hänvisade, avvisade, till en annan klinik, kanske i en annan stad. Mitt under sin förlossning…

Det är KLART att du som blivande mamma vill göra vad du tror kan vara bra för dig. Kanske är det den där bedövningen du förlitar dig på? Kanske kan TUSEN youtubevideos hjälpa dig att få en bättre bild av vad du ska vara med om? Din partner kanske också känner sig osäker över vad han eller hon ska göra, så, varför inte ta med det nära stöd du längtar efter?

DOULAN ser barnmorskor som inte har tid, som springer runt och som ”viftar med epiduralen” redan i entrén (jag skojar, lite) istället för att ge ett nära stöd.

Ibland kan jag få en känsla av att barnmorskor och doulor upplever sig vara på olika sidor. Det händer att jag hör doulor sucka över att de inte når fram eller inte känner sig välkomna, eller att barnmorskor upplever att doulor tar över eller kanske skuldbelägger. Till exempel.

De vill samma sak, men förutsättningarna ser väldigt olika ut. Det är av den här anledningen alla mina egna profylaxinstruktörer, som just ofta är också doulor, har fått gå med barnmorskor på ett eller flera pass på kliniken (kallas att hospitera). Det handlar om respekt, om nyanser, om förståelse.

Om jag ser och förstår barnmorskans verklighet (nu pratar jag inte om hemförlossningsbarnmorskor som är mer som doulor med medicinsk kunskap), då är det lättare att skapa ett bra samarbete och också förändring.

När jag erbjudit kliniker gratis doulor (vi erbjöd vi flera tillfällen stockholmsklinikerna att bemanna alla pass med en doula från oss), då tackade alla kliniker nej. Det kan ju tyckas konstigt, MEN, som flera chefsbarnmorskor sa: ”VI vill ju ha bättre förutsättningar för att SJÄLVA vara med föräldrarna. Att ta emot doulavoluntärer skulle vara som att gå politikerna till mötes. Vi behöver själva resurser och utbildning för att skapa en bättre och sund förlossningsvård, så att också unga barnmorskor vill fortsätta jobba här.” Det är begripligt.

Jag hedrar det initiativ, den namninsamling, som barnmorskorna Asabea Britton, Märta Cullhed Engblom, Födelsehuset och @födalugnt har tagit initiativ till. Jag tror att det är en bra början att göra det tydligt vad vi vill ha, vad både föräldrar och personal vill ha.

Du som förälder kan här göra en enorm skillnad här genom att skriva under. Klicka på länken så kommer du till namninsamlingen;

Trygghet och lugn för födande och barnmorskor nu

För en magisk början.

Anna

 

Kan du som gravid få för mycket information?

”Vad gör vi med alla dessa mammor som nästan kan lika mycket som vi?”

Så sa en barnmorska under ett samtal om hur förlossningsvården bäst kan hjälpa blivande föräldrar.

Tack vare youtube, böcker, tidningar och internet, kan du som gravid söka och hitta information om det mesta. Det finns bloggare och influencers som är grymma på att informera och vara ett bidrag på det sättet.

Information är bra, MEN, min fråga är VAD behöver du informera dig om? Hur hjälper det dig att veta hur en grad fyra bristning ser ut? Kan det t om skrämma mer än hjälpa? Och räcker det att se en film om en underbar hemförlossning där mamman ligger avslappnad i badet för att DU ska klara det?

Jag tror inte det.

Mitt fokus inför en större utmaning som att föda ett barn, är att fundera över vad jag kan GÖRA och TRÄNA så att vågskålen tippar över åt mitt håll.

Jag menar, om du är spänd räcker det inte att se en film eller två för att slappna av.

Om du vet att det finns risker med att krysta för mycket eller för snabbt t ex, är det bra att träna på vilka muskler du bäst använder när du krystar, hur du kan lära dig att lyssna på din kropps signaler OCH på din barnmorska, hur du bromsar respektive gasar.

Om du som partner förstår att det är lätt att känna sig handfallen och maktlös, kan det vara bra att träna coachning i utmanande situationer (aktivt lyssnande mm) och hur du kan vara ett konkret stöd för din kvinna (och för dig själv…).

Information tar dig bara så långt. När vi föder barn är det kroppen och kroppens reaktioner och reflexer som tar över, din hjärna har inte en chans.

Om du tittar på en ”vanlig” förlossning på en klinik, ser du ofta mamman jämra sig genom värkarna. Det är det som händer när hon reagerar på värkarna. Med träning (eller ett bra stöd från personalen) skulle hon ha fått hjälp att istället slappna av in i sammandragningarna och fortsätta andas på ett bra sätt.

På 1970- och 80-talet fick blivande föräldrar gå profylaxkurser som var tio (10!!) veckor långa. Varje dag uppmanades kvinnan att träna på andningsväxlarna, på avslappning och krystning. Varje dag. Allt för att hjälpa kroppen att träna in ett nytt bättre reaktionsmönster.

 

Bild: Barnmorskorna Anna, klara Johanna och Janna visar maratondansen.

På grund av politiska beslut och tidens anda försvann den praktiska träningen från föräldrakurserna. De ersattes med information om vad som händer, vad personalen gör och att det är bra att andas och slappna av, men, man slutade öva i grupperna. Mamman uppmanades att ta ansvar för det själv genom att t ex gå en yogakurs för gravida.

När jag själv blev gravid saknade jag den praktiska träningen och jag förstod instinktivt att jag inte kunde läsa mig till avslappning. Jag behövde träna.

Nu när många föräldrautbildningar ligger på sparlåga behöver du som blivande förälder vara kreativ och hitta olika sätt att hjälpa dig själv. Vad av alla alternativ som finns faller dig i smaken?

Jag tycker att det är grymt bra att det idag finns flera privata alternativ för föräldrar att välja mellan. Jag älskar min profylax (betyder förebyggande) men jag älskar även mindfulness, magplask, dyktekniker och hypnobirthing – så pass att jag vävt in delar av dessa i min egen kurs. Det är KLART att vi ska inspireras av det som är bra, oavsett vilken rubrik det har.

Till dig som är gravid behöver du idag ta större ansvar än någonsin för din egen förberedelse – hoppas inte på att det räcker med information. Fundera istället över hur du kan få in träningen i din förberedelse? Här kan onlinekurser vara bra i kombination med personlig coachning.

Är otroligt glad över att jag kan erbjuda AnnasProfylax webbkurs separat och i kombination med personlig coachning online. Jag har under hela den här perioden också valt att fortsätta med mindre kurser till nöje för både mig och föräldrarna.

Är du gravid och vill bolla olika alternativ är du varmt välkommen att höra av dig till mig på telefon: 08-758 02 10 eller till kurser@profylaxgruppen.com.

Du kan också gå in på min hemsida och läsa mer och boka in dig direkt om du vill.

Gör vad du kan inför förlossningen – det är värt det, promise:)

Anna