På fredag den 17 februari 2012 disputerar barnmorskan Margareta Johansson med sin forskningsstudie ”Att bli far”. Hon har bland annat tittat på hur det upplevs för pappan att vara med på förlossningen. Härligt! Jag tror att många underskattar vikten av papporna i förlossningsrummet. Det är lätt att bara fokusera på mamman, ”Det är ju hon som föder!” Ibland hör jag också kommentarer som att ”Jaha, ska männen ta över där också!!”, men för mig handlar det inte om det. Det handlar om att två blivande föräldrar ska ha möjligheten till en bra upplevelse som i sin tur kan lägga grunden till ett bra föräldraskap och relation.

Att papporna kan ha väldigt starka, ibland traumatiska upplevelser, är ju självklart och viktigt att ta hänsyn till. Att ta hand om. I Margaretas studie framgår det att var fjärde pappa i studien upplevde förlossningen som ”stressande, läskig och grotesk” (26%). Margareta klargjorde att det framförallt gällde pappor som varit med på förlossningar som slutat med akut snitt, sugklocka eller tång.

Ibland har jag funderat på om det inte borde finnas ”aurorasamtal” för pappor! Jag har under årens lopp mött många pappor som mått väldigt dåligt efter förlossningen men som inte upplevt att de ha kunnat prata om det. Som reportern på TV4 Nyhetsmorgon sa: ”Det är ett minfält att prata om pappornas upplevelser eller känslor i samband med förlossningen!”

I morse intervjuades Margareta Johansson och pappan och författaren till boken ”Grattis, du ska bli pappa!”, Magnus Reithner på Nyhetsmorgon i Tv4. Magnus berättade hur stressande och läskigt han själv hade tyckt att det var vid tredje förlossningen när bebisen behövde få hjälp av en sugklocka för att komma ut. Inte så konstigt! Men han hade stått kvar bredvid sin kvinna – eloge till det! Det är lätt att pappor försvinner in i ett hörn eller försöker göra sig så platta som möjligt mot en vägg för att inte vara ”i vägen”…

Min erfarenhet är att man, som både blivande mamma och pappa, ofta är aningslös inför förlossningen och allt som kan hända – att det finns en överdriven tilltro till vad sjukvården kan göra, ska göra och klara. Inte minst hör jag ofta att föräldrarna tror att det ska få ett kontinuerligt stöd, att personalen kommer att ”ta över” och ”ta hand om” både föräldrar och barn. Så är sällan fallet.  Att föräldrarna mest är själva på rummet brukar vara en nyhet för många. På våra profylaxkurser, AnnasProfylax, går vi igenom mycket av vad som kan hända och hur de kan förhålla sig till det, ha strategier och klara av att förbli närvarande  och lugna, oavsett vad som händer.

Jag minns när jag var på en förlossning på BB Stockholm där man skulle lägga en sugklocka. Barnmorskan frågade mamman bekymrat ”Hur känns det här – att vi måste lägga en sugklocka?” Mamman var helt lugn och svarade: ”Det är faktiskt ingen fara – vi gick igenom det på kursen!”

Det är inte det att vi målar f-n på väggen på våra profylaxkurser, men saker och ting händer när ett barn ska födas! Jag tycker att det är viktigt att mamman och hennes partner funderar över hur de skulle vilja må när allt är perfekt, men förbereda sig för allt som också kan hända. När det gäller sugklockor till exempel så är det ju toppen om mamman vet hur hon kan hjälpa till, både genom att slappna av i kroppen (ben och rumpa) och krysta uppifrån och ner, så att personalen inte behöver dra så mycket i barnets huvud. Smart helt enkelt!

Jag vill att fler ska förstå guldet i en bra förberedelse! Att pappor och mammor som haft jobbiga upplevelser, eller har stora rädslor får hjälp att hitta strategier och en träning som hjälper dem att känna sig helt trygga och lugna. En cool, närvarande pappa är läckert! En mamma som fortsätter att andas och slappna av, även när det är tufft eller utmanande situationer, är guld värt för inte bara henne utan för dem alla, inte minst barnet!

Ha en bra dag!

Anna

Här är länken till tv-inslaget: http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=sa_upplever_papporna_forlossningen&videoid=2157477

Annonser