Föda hemma eller på klinik – det är frågan!

Inför födelsen av mitt andra barn hade jag inte en tanke på att föda hemma. Mitt förhållningssätt var nog, typ: ”Jag skulle gärna föda hemma om jag hade ett kejsarsnittsteam utanför dörren!”

Men, saker händer.

Under min första förlossning hade jag först en barnmorska som var ljuvlig, men hon byttes ut. Den kärva damen som kom istället var otrevlig, upplevde jag, och kort i tonen. Men jag var inte i ett tillstånd att jag kunde, eller hade tillräckligt med självkänsla för att byta ut henne.

Ingen av barnmorskorna, vare sig den första eller andra, tog i mig annat än vaginalt. Trots detta hade jag fortfarande ingen tanke på att föda hemma, än.

Stockholmsmodellen

När jag skulle föda mitt andra barn, Felix, hamnade vi i det jag kallar för ”Stockholmsmodellen” – dvs alla kliniker var fulla. Vi blev hänvisade till Södersjukhuset (vi bodde norr om stan).

Felix ville ut snabbt. På vägen in började jag få krystvärkar, som jag tack och lov visste hur jag skulle avväpna. Maken var galet stressad tillsammans med min tvååriga dotter som ropade i framsätet: ”Mamma, vad är det?”, ”Lillebror är på väg…”

Hade jag kunnat hade jag skrattat.

Vi fastnade i de klassiska bilköerna på Bergshamraleden och i ingången till Eugeniatunneln på Essingeleden tog det helt stopp.

På alla fyra i baksätet

I det här läget stod jag på alla fyra i baksätet med huvudet nedåt och flåsade bort krystvärkarna så mycket jag bara kunde (då åker bebisen tillbaka in en bit och minskar trycket nedåt).

Maken ringde till Karolinska och bad på sina knän att vi skulle få komma in: ”Jag tror inte att vi kommer hinna fram!” När personalen insåg läget var vi välkomna in till ett mindre undersökningsrum.

Igen mötte vi barnmorskor som var trevliga men som jag upplevde inte kände in mig eller var jag befann mig. Jag var i princip helt öppne, upplevde att jag hade superkoll, men barnmorskan ville att jag skulle göra på ett annat sätt. Jag fick panik och ville bara åka hem.

Så, när jag skulle föda mitt tredje och sannolikt sista barn, ringde jag till sjukhusen och till den ansvarige landstingspolitikern och sa att jag ville ha en garanterad plats. ”En gång på Essingeleden räcker!”, ”Nej, svarade politikern, det går inte. Och det brukar ju gå så bra i bilar…”

Lugnet infann sig

Jag har älskat att vänta barn och jag ville att födelsen skulle bli den födelsedagsfest jag drömt om – inte en scen ur ”Pang i bygget”!

Helt plötsligt kändes alternativet att föda hemma hundra gånger tryggare. Två barnmorskor och massor med säkerhetsföreskrifter. De hade t om med sig en CTG-apparat.

Jag kontaktade hemförlossningsbarnmorskorna Ann Petrén och Marietta Tunberg, och kände hur lugnet infann sig direkt. Maken var inte lika övertygad men efter ett tag var han med i matchen, någorlunda. När förlossningen närmade sig, åkte han till Byggtema och köpte en rulle byggplast och frågade bekymrat: ”Var tänker du föda…?”

En havererad förlossningsvård

En stor anledning till att jag idag och sedan 20 år tillbaka arbetar med det jag gör, är bl a detta. En havererad förlossningsvård som gör att blivande mammor och pappor tvingas oroa sig för om de överhuvudtaget ska komma in eller om det kommer finnas någon på rummet. Där mamman erbjuds bedövning i dörren (jag vet att jag generaliserar, det finns förstås undantag) istället för, eller i kombination med det nära stöd som typ ALL forskning visar är det bästa, smartaste och mest ekonomiska.

Egna strategier det viktigaste trots allt

En blivande mamma och hennes partner ska inte behöva undra över om det finns en plats för dem. Men, även om du som blivande mamma skulle få röda mattan in, kan du aldrig räkna med att få det stöd eller närvaro du kanske vill ha. Livet erbjuder inga sådana garantier. Därför är det bra om du och din partner förbereder er själva och har egna strategier också.

För vem vet, du kanske inte ens hinner in…

Anna

En riktig födelsedag

Idag, den 7 augusti år 2020, är det 20 år sedan jag födde mitt tredje barn, Adam.

Jag tror jag visste att det skulle vara den sista gången jag födde barn. Jag ville verkligen att det skulle bli den riktiga födelsedag jag drömt om. Att jag skulle känna mig 100% närvarande. Att min man och jag skulle vara samspelta. Att barnet skulle må bra, förstås.

Jag hade lärt mig och finslipat på min mentala och fysiska verktygslåda som så småningom blev AnnasProfylax. Jag var taggad till tänderna. Eftersom min andra förlossning gick så fort att vi nästan inte hann in, ville vi inte chansa den här gången.

Egentligen hade jag planerat för en hemförlossning. Det kändes tryggare än Essingeleden där Felix höll på att födas… Men, universum ville något annat. Den ena av mina hembarnmorskor, Marietta, hade brutit nyckelbenet. Och den andra, Ann, satt fast ute på en skärgårdsö. Jag ringde in till förlossningen och kände mig både orolig och frustrerad – jag ville ju ha en riktig födelsedag! Inte en klinikförlossning med slangar och rockar och klapprande steg i korridoren.

Några veckor innan förlossningen hade jag intervjuat barnmorskan Gudrun Abascal, hon som är författare till den grymma boken ”Att föda” och chefsbarnmorska för en rad kliniker, inför en artikel till GrowInLife. Det var ett underbart möte där vi båda konstaterade att det hade varit roligt att ”föda tillsammans”, men jag skulle ju föda hemma… eller inte?

Gudrun råkade (universum igen?) vara på expeditionen när jag ringde in. Hon hörde mitt namn nämnas. ”Är det Anna Wilsby?”. Hon kom till telefonen. Anar ni graden av lycka och avslappning jag kände när hon sa: ”Anna, det är lugnt, du ska få din hemförlossning, här, på kliniken. Välkommen in.”

Och jag fick det. Ljuset var dämpat. Slangarna gömda bakom gardinerna. Inga slangar. Inte ens CTG. Då och då kom Gudrun in och höll CTG-dosan (dopplern), som mätte barnets hjärtljud, mot min mage. Hennes lugna närvaro intygade mig att ”det här klarar du”. Under långa stunder satt hon bara med händerna i knät och var tyst, närvarande.

För första gången i mitt liv tror jag, kände jag att jag inte behövde vara till lags. Jag behövde inte ”ta hand om” henne. Jag vet, det låter helt sjukt, men jag har spenderat ett helt liv att försöka släppa mitt fokus på andra, vad andra vill ha, behöver. De hjulspåren har varit djupa.

Nu kunde jag istället, helt och hållet, vända mitt fokus inåt. Lyssna efter kroppens subtila signaler, dyka och slappna av in i sammandragningarna istället för att reagera och spänna mig.

Jag fick min hemförlossning på kliniken. Jag fick en riktig födelsedag.

Jag, Adam och Gudrun Abascal strax efter förlossningen.

Tacksamheten jag känner så här en 20 år senare, är lika stark, kanske t om ännu starkare än då. För nu vet jag att den förlossningen inte bara gav Adam den allra bästa starten, utan att den också blev startskottet på mitt nya liv.

Idag firar jag inte bara Adams födelsedag utan även 20 år som profylaxinstruktör och förlossningscoach.

Hipp, hipp, hurra!