Frågor söker svar

maj 30, 2011

Min tanke med att skriva här är att dels dela med mig lite av det jag är med om i mitt arbete som profylaxinstruktör, mina tankar och funderingar kring födande och förlossning, dels erbjuda ett forum för frågor från föräldrar eller personal. Vid upprepade tillfällen har jag svarat på frågor kring graviditeten och den förestående födseln, funderingar kring förlossningen, rädslor osv på olika hemsidor (familjeliv, alltförföräldrar, medbarn) etc. För er som tillhör kategorin blivande mamma eller pappa, är ni varmt välkomna att ställa frågor till mig även i detta forum.

Under min senaste kurs var det en pappa som kände sig orolig över vad han skulle göra om han inte visste vad han skulle säga eller göra om mamman fick panik eller liknande. Ja, vad gör man? Ingenting. Ja, som ett förslag. Vet du inte vad du ska säga – säg inget! Men behåll kontakten, den fysiska. Alla frågor behöver inte muntliga svar, de tysta kan vara nog så tunga. Se till att du har en hand på hennes axel eller att någon del av hennes kropp berör din. Det är lätt att man som partner flyger iväg från mamman när personalen kommer in i rummet eller om man blir rädd. Tänk dig att du sitter ihop med henne istället, det får henne att känna sig mindre ensam.

Anna

Bilden är tagen i en korridor på Hallands förlossning i Varberg. Fint.

Annonser

Balla barnmorskor

maj 26, 2011

För några år sedan, när jag hade ett doulauppdrag, insåg jag att det var bråttom in. Mamman hade sagt att det var lugnt, men jag har lärt mig att lyssna på min intuition och åkte till BB Stockholm snabbare än blixten. Mamman och hennes man kom strax efteråt. Vi stod länge på parkeringen och andades tills tårarna stillat sig – det är många känslor som trängs när ett barn ska födas.

När vi kom upp till avdelningen visade det sig att det var fullt på rummen. Vi installerade oss i korridoren. Mamman fick sitta i en stol medan jag gjorde knätrycket och pappan gick för att parkera om bilen. Värkarna kom tätt, tätt. Nerför korridoren ser jag ett välkänt ansikte – Meta! ”Yes, henne krystar jag bra tillsammans med”, hinner jag tänka! Henne gillar jag! Hon hör till kategorin barnmorskor som väljer att vara närvarande varje dag, varje förlossning, år ut och år in. Med kärlek och närvaro hälsar hon på paren hon ska vägleda och stötta. Det är ballt!

Barnmorskeförbundet firar 125 år som förbund och att det funnits utbildade barnmorskor i 300 år. Det är också ballt. Men något som är ännu ballare är den status kåren har lyckats upparbeta i Sverige – jag skulle faktiskt vilja påstå att den är unik i världen! Barnmorskor som Signe Jansson, Louise Hallin och Gudrun Abascal är några av de eldsjälar som tryckt tillbaka läkarna till väntrummen och låtit barnmorskan vara nummer ett, förutom mamman förstås.  I många andra länder har barnmorskan låg status, får ibland inte ens kallas för barnmorska utan bara ”sköterska” – har hon en åsikt utanför ramen riskerar hon att bli omflyttad…

Jag och mina kollegor Sara och Fanny från Profylaxgruppen, är på plats i kongresshallen. Det har varit en fantastisk upplevelse att möta barnmorskor vi har utbildat, föräldrar som kommit förbi för att tacka, barnmorskor som vill veta mer om våra utbildningar för vårdpersonal mm. … och så Meta! Helt plötsligt står hon där och jag har först svårt att placera henne, men så trillar polletten ner. Vad kul! På kvinnors vis börjar vi direkt tala allvarligt om kryst- och andningstekniker – vikten av att inte förenkla och generalisera utan att låta mammans egna impulser få styra i så stor utsträckning som möjligt. Innan hon går ber jag om att få ta en bild! Hej Meta!

Imorgon är det den sista kongressdagen, full av intressanta seminarier om den senaste forskningen och med en dunder och brakfest avslutningsvis i Stadshuset – jag har redan plockat fram mina högklackade…

Yours truly,

Anna

Prioriteringar

maj 20, 2011

Sitter på ett tåg i Mellansverige. Mitt emot kollegan i skön slummer. Tåg är skönt. Tåg är andetag. Ställtid, som Bodil Jönsson skulle säga. Vi har precis träffat några chefsbarnmorskor och den läkare som är medicinskt ansvarig på en klinik och pratat om vad vi gör och hur deras situation ser ut. Kejsarsnitten rusar. Varför?

När jag och mina kollegor har varit på kliniker runt om i Sverige, har vi sett att om personalen tränas i coachning och bemötande, om de får ett batteri med verktyg, som de för över till föräldrarna, har kejsarsnitten en tendens att sjunka, snabbt. Föräldrarnas upplevelse blir dessutom bättre när deras känsla av att kunna själva stärks. En pappa som förstår hur han kan hjälpa sin kvinna rätar på sig, expanderar. Det är en vacker syn. När blicken i en blivande mammas ögon växlar från panik till försiktig förväntan: ”Det här kan kanske gå…”

Det är stort. Då njuter jag.

Jag blir så otålig. Skulle vilja luta mig framåt och säga: ”Ta oss! Pröva oss! Ni får pengarna tillbaka om det inte fungerar!” Som en travhäst inför starten skrapar jag med hovarna… Och de vill gärna, men först är det ju den där andra kursen… Kanske till hösten? Kanske till våren?

Varför inte nu?

Vi är redo.

Anna

(Nu har hon vaknat! Hej Mickan!)

Det är lätt att man fokuserar på allt som kan bli bättre, eller hur? Tänk om vi kunde ha ett bättre bemötande, mer personal, färre kejsarsnitt etc.

Förra sommaren hade jag möjlighet att besöka en förlossningsklinik i New York. Jag blir fortfarande blek vid minnet av hur det var där. I filmen ”The Business of Being Born” speglas ett krasst Amerika där förlossningsvården styrs av försäkringsbolag, rädslan för att göra fel och läkarnas personliga behov. Verkligheten jag mötte var sorgligare än jag kunnat tänka mig:

Jag minns en stor, färgad, kvinna som stapplade in till receptionen, gråtande, mitt i ett, som jag kunde bedöma, aktivt värkarbete. Sjuksköterskan tittade inte ens upp, men sträckte fram en blankett och sa: ”Well, you can sit over there (pekade på en soffa till vänster om receptionen) and fill in the form.” Inte en fråga om varför hon grät, om hon skulle ha någon med sig eller om hon behövde något. Nada. Jag frågade om det var ok att jag visade henne hur hon kunde möta och arbeta med värkarna. Sjuksköterskan svarade att ”No use – she´s in for a ceasarean (kejsarsnitt)! But it´s up to you.”

Mammor lades på rygg i sängarna med dropp oavsett om de var öppna en eller tio centimeter. När jag frågade om inte mamman åtminstone kunde få stå bredvid sängen och gunga var det återkommande svaret: ”Well, you know, it´s not practical!” För vem?

Min tidigare härliga kollega, profylaxinstruktör och numera duktig yogalärare, Jennie Liljefors, bor i Italien och födde sitt tredje barn i Milano. Förlossningen var som ur film från 50-talet. Gröna operationskläder, munskydd, gröna kakelklädda väggar och kvinnor som regelmässigt klipptes inför krystningen mm. Det var en utmaning att föda på ett någorlunda naturligt sätt där. Jennie och hennes man Per lyckades. När barnmorskan efter förlossningen skulle lyfta bort bebisen till ett annat rum, där alla andra bebisar låg, sa Jennie på rungande italienska att ”Om ni tar bort min bebis skriker jag!” Tydligen såg hon ut som om hon skulle göra just det för hon fick, som enda mamma, behålla sitt barn hos sig. Av någon underlig anledning var hennes dotter den enda som inte skrek…

I Sverige får vi ha våra bebisar hos oss. Att vår partner är med är självklart. Vi har fantastiska barnmorskor som gör sitt bästa för att bidra till en sådan fin upplevelse som möjligt. Det är kanske inte alltid som de har förmågan eller verktygen – men hjärtat finns där och att det är föräldrarnas önskemål som ska styra är utgångspunkten. Har vi haft en smärtsam erfarenhet får vi prata med en Aurorabarnmorska osv.

Idag träffade jag och några av mina kollegor ledningen för en klinik som vill lyfta hela sin personal genom att ge dem den träning och kunskap de behöver för att kunna ge alla föräldrar det allra bästa stödet, varje dag, varje förlossning, året runt. De vill göra sitt bästa för er. De vill se och förstå vad som kan göras annorlunda och kanske bättre. För er. Det fyller mig med en stor känsla av respekt och tacksamhet. Tack och lov för att jag bor i Sverige och har haft möjlighet att föda mina barn här. Och helt fantastiskt att jag och mina kollegor får bidra till att utveckla förlossningsvården vidare! Hatten av!

Kram

Anna

PS Jennie och jag i Italien utanför hennes hus i Alassio. Visst ser man att hon skulle kunna skrika – högt!

Är profylax bra eller dåligt? Ger det någon effekt eller inte? Än en gång är TUFF-studien (Träning och utbildning för föräldrar) aktuell efter publicering i Läkartidningen (se länk nedan). I den studien lät man en grupp föräldrar ta del av den ”vanliga” föräldrautbildningen med fokus på information. I den andra gruppens utbildning vävde man in viss profylaxträning och diskussioner kring partnerns roll och mental träning. På en övergripande nivå kunde man inte se några större skillnader avseende epiduralanvändning, kejsarsnitt eller upplevelse. That´s it. Det är fakta.

Efter att ha arbetat med profylaxutbildning och dessutom använt det på födande i alla skeden av förlossningen under mer än 10 års tid, vet jag, så är det min erfarenhet att, det är bra och att det fungerar.Varför fungerade det inte profylaxen i den här formen?

1. Pedagogik. Våra kursledare utbildas under flera månaders tid i hur man lär ut, når samt inspirerar alla typer av människor; pappan som inte vill vara där, mamman som är panikrädd, mamman som inte förstått att hon ska föda eller som kanske har tendens att hyperventilera etc.

Barnmorskorna i TUFF-studien var erfarna, duktiga barnmorskor som hållit i föräldrautbildning i många år – men, utan att ha fått någon egentlig pedagogisk träning. De fick lyssna på en föreläsning om profylax i sex timmar. Om du går på ett inspirerande seminarium – kan du hålla det själv sedan? Eller skulle du behöva träna? Det tror jag.

Möjlig lärdom? Att det både är viktigt att ha djup kunskap och att kunna föra det vidare.

2. Bemötande på kliniken. Om ett par, som tränat andning och avslappning mm varje dag, möts av en barnmorska som är skeptisk, vad tror ni händer då? När vi föder på kliniken föder vi hemma hos ”någon annan”. Min erfarenhet är att de flesta föräldrar dessutom tränat ganska lite, vilket gör ett kunnigt och positivt stöd än viktigare.

I den bästa av världar får föräldrar stöd i det som de tränat och fått information om inför förlossningen. Även en ”vältränad” mamma behöver ett nära stöd när det är som tuffast. I verkligheten ser det väldigt olika ut. Som vi har sett under vårens dokumentär från Västerås (En unge i minuten, TV4) möts föräldrar ofta av ett vänligt men distansierat stöd där medicinsk smärtlindring är bland det första som erbjuds föräldrar som tycker att det är tufft. Vad skulle hända med resultatet om klinikpersonal också är utbildade profylaxinstruktörer med fickorna fulla av både fysiska och mentala strategier?

En barnmorska som har dessa strategier kan få en mamma som inte tränat själv överhuvudtaget att hitta sin andning, sin avslappning och sitt fokus – det är min erfarenhet.

Möjlig lärdom? Att utan kontinuitet i vårdkedjan blir resultatet beroende av kvaliteten i det personliga stödet under förlossningen.

3. Spännande delresultat. De övergripande resultaten i studien visade ingen skillnad mellan grupperna. Samtidigt visar studien att oroliga pappor blir lugnare av att ha fått träna och tänka profylaktiskt under föräldrautbildningen. Studien visar även att sk ”resursstarka kvinnor” (högutbildade kvinnor) hade färre akuta kejsarsnitt än gruppen i övrigt. Intressant. Här har forskarna valt att se det som att resursstarka kvinnor är ett undantag. Men hur kan man säga att profylax fungerar för vissa men inte för andra? Som en sanning? Hur kan det bli fel att andas och slappna av, att ha en delaktig och trygg partner? Att mamman har egna strategier för att stötta och hjälpa sig själv till ett närvarande födande? Min fråga, och den positiva utmaning jag känner är, hur kan vi nå alla grupper av kvinnor, högutbildade som lågutbildade, med egna resurser och framförallt de utan! Ok, så den här studien visade att om vi väver in profylax med aktuell ambitionsnivå, så får vi det här resultatet.

Vad skulle hända om barnmorskor som håller i föräldrautbildningen också får utbildning och träning i att bli  inspirerande kursledare?

Vad skulle hända om personalgruppen runt mamman på förlossningen fick samma träning?

Möjlig lärdom? Att inte ta resultat för givna, men att om vi tror på något forska vidare för att se vad som faktiskt fungerar.

Det som känns tråkigt i den efterföljande debatten och diskussion har varit den resignerade attityden – som om det inte finns något kvar att säga eller utforska. I den här formen fungerade inte profylaxen men i någon annan kanske det fungerar suveränt! Vi har ju bara börjat! Jag hoppas att vi kommer se och själva kommer kunna bidra till mer forskning på området. Vi behöver evidens, den saken är klar!

Nu ska jag ut till en barnmorskemottagning och berätta om vår verksamhet!

Ha en underbar dag!

ProfylaxAnna 🙂

Länk till artikeln i Läkartidningen: http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=16411

TV4Play: Se inslag från vår kurs med intervju med prof Ulla Waldenström (Nyheterna från 2 maj kl 22.00)

Trender kommer och går – men profylaxen består! Skämt åsido, men visst är det så att ena stunden ska alla gå på profylax, magplask eller gravidyoga och nästa gång är det mindfullness eller dykteknik eller…. Jag inser att det inte alltid är så lätt att vara gravid och veta vad man ”bör” göra eller gå på. Hur ska man tänka?

Jag älskar nya grepp, tankar och idéer. AnnasProfylax är faktiskt summan av det bästa från en rad olika tekniker, mentala träningsprogram och strategier. Det jag är intresserad av är RESULTAT och det betyder att jag ständigt letar efter nya pusselbitar och hittar dem lite var stans. Vi lär oss ju mer hela tiden, eller hur? Det vore ju galet att hålla kvar i något gammalt för någon dammig princips skull. Jag gillar utveckling! Av den anledningen utvecklas AnnasProfylax hela tiden. En till två gånger per år samlas alla kursledare och delar med sig av sina erfarenheter, smarta pedagogiska tips osv. När Susanna Heli kom med sin Föda utan rädsla, var det en självklar bok att läsa för oss alla – så bra! Vi andas ju samma bas och med hennes raka och enkla budskap kunde vi själva få hjälp att bli bättre! Samma sak med barnmorskan Cayennes underbara dykteknik – den är idag en självklar del i vårt sätt att lära ut andningen. Faktum är att jag blev så nyfiken på att se dyktekniken i verkligheten att jag ringde upp till Cayenne och frågade om jag kunde få se henne arbeta, vilket jag fick om jag var helt tyst och satt, helst osynlig, i ett hörn:) Det var magiskt att se henne få en mamma att stillna, vända blicken inåt och FÖDA. Så tyst, lugnt och helt naturligt. Cayenne har fått mig att se hur man kan hjälpa en kvinna att göra just det – vända sig inåt och låta kroppen föda. TACK!

Så med det sagt – känn efter och prata med andra som gått olika kurser. VÅRT mål är enkelt – att kunna erbjuda den allra bästa träningen och förberedelsen. Inte näst bästa – den bästa!

Kram

Anna