När rädslan får pyspunka

OM du är rädd, rädd för att föda, rädd för att något ska hända dig eller barnet, rädd  kanske för att din partner inte får vara med, då kan det vara svårt att tänka på något annat, eller hur?

Rädslan sprider sig lätt i hela systemet och känns, upplever jag, som elektricitet. Som ett surr. Den kan i sin tur leda till ångest, ett konstant tryck över bröstet. Den håller all glädje borta, alla möjligheter. Det går knappt att andas när man är rädd.

När en kvinna föder gör personalen ALLT för att du inte ska bli rädd. Rädslan är så destruktiv att det kan vara värd alla möjliga komplikationer, bara du inte blir rädd.

Negativa målbilder

Vi kan ha varit med om något läskigt, men ibland räcker det med att fantisera kring något dåligt som kan hända. Det är som att vi, utan att tänka på det, skapar en negativ målbild, men likafullt en målbild? 

Vi kan känna det som att vi blir rädda för ”fakta” för hur förlossningsvården ser ut eller saker som kan hända – men det är våra fantasier kring det som skapar rädslan i kroppen. Det är när vi tänker tanken som rädslan aktiveras.

Troll spricker i solsken

I mörkret, i skrymslena och vrårna, ökar rädslan. När vi vågar sätta ord på det vi är rädda för, skriva ner och uttala högt, händer något. Rädslan förlorar något av sin kraft. Den får pyspunka.

Ofta gör vi precis tvärtom, i alla fall jag… Om jag är rädd eller orolig för något undviker jag ofta att tänka på det. Försöker tala mig till rätta och tänka ”positivt”. Jag har lätt för att bli hurtfrisk och försöka att inte låtsas om min rädsla. Och då växer den. 

Till slut tvingas jag se den.

Glädjen – rädslans motsats

Det är värt att göra allt vi kan för att avväpna rädslan. Har du tänkt på att när vi är på semester på en ny plats, då betraktar vi det nya med äventyrets glasögon. Det är roligt att utforska. Om allt vore förutsägbart skulle det bli väldigt grått och tråkigt. 

Tänk om man kan känna att förlossningen är ett slags äventyr, ett äventyr i dig själv. Smärtan tror jag är svår att undvika, men det behöver man inte bli rädd för när man förstår att det är en positiv smärta. Att när det gör ont är det för att värken är stark och bra och att det betyder att det snart kommer en bebis:)

”Jag är livrädd”

I veckans liveseminarium på boon.tv djupdyker jag in i våra rädslor inför förlossningen. 

Vilka konkreta och användbara tekniker kan vi använda för att avväpna en rädsla? Vi har ju inte tid att gå i åratal i terapi – bebisen kommer ju snart! 

Tillsammans utforskar och går vi igenom några av de vanligast förekommande rädslorna och orosmolnen och vad man kan göra. 

Läs mer och registrera dig här: https://boon.tv/anna-wilsby-frisk/jag-r-livrdd-s-kan-du-avvpna-negativa-tankar

På www.annasprofylax.se hittar du hela schemat med alla tidigare och framtida teman.

Välkommen!

Vägvisare

Ibland vet man att det är dags för ett nytt kapitel, men man vet inte riktigt vad det är.

Så var det för mig när jag jobbade som management konsult i tillväxtföretag. Jag älskade verkligen mitt jobb, men jag fick det inte att gå ihop med mitt liv med barnen. Jag ville vara en större del i deras liv OCH ha ett yrkesliv. Hur det nya kapitlet skulle se ut visste jag inte riktigt, bara att det var dags.

Har du tänkt på hur det i sådana lägen gärna dyker upp vägvisare – kanske i form av en person, artikel eller en bok? För mig var det boken ”De 7 goda vanorna – grunden för personlig utveckling och hållbart ledarskap”, av Stephen Covey, som visade vägen framåt.

Med den boken under armen, åkte jag på en retreat till nunnorna i Vadstena. Lämnade barnen hemma med deras pappa ett par dagar. Bara bilresan ner var gudomlig. Känslan av luft, frihet, att sjunga högt utan att hålla tillbaka…

Hade fått ett tips om att man kunde bo på deras pensionat några dagar. Det var bland det bästa jag gjort. I tystnad och bara med mig själv, Covey och en anteckningsbok, läste jag, tänkte och gjorde övningarna i boken. Vandrade i de vackra omgivningarna. Svarade på frågor som ”Vem är jag?”, ”Vem vill jag vara?”, ”Vad är viktigt för mig?”. Jag skrev på mina personliga stentavlor.

När jag kom hem visste jag att jag ville bli min egen, och så blev det. Från början jobbade som frilansande konsult och journalist, men snart blev det tydligt att jag själv skulle bli en vägvisare för andra och arbeta med att förbereda blivande föräldrar inför födandets och föräldraskapets mysterium.

Boken ”De 7 goda vanorna” och min man Mats Frisk

Livet är häftigt och har ofta humor. Självklart jobbar min man, Mats, som senior konsult med just Stephen Coveys verktyg och strategier på Franklin Covey (bland annat). Förstås.

Regelbundet läser jag om boken och reviderar mina livsmål. Om du befinner dig i ett vägskäl eller vill påbörja resan in i dig själv kan jag varmt rekommendera boken ”De 7 goda vanorna” och deras kurser som jag också har gått – de är grymt bra! Och så får du kanske möta min man:) He is a good one!