7 miljarder människor. Vi har blivit många. Min dröm, mina kollegors dröm, är att blivande föräldrar ska få möjligheten att föda väl förberedda, med ett bra stöd, i kärlek och närvaro. Dit är det långt, oavsett var man bor.

Ibland, ganska ofta faktiskt, hör vi som håller profylaxkurser att ”Barn har ju fötts i alla tider…”, ”Ut kommer de ju på något sätt!” Vilket är sant, men på vilket sätt? Det finns mammor som är ”naturliga föderskor”, men de allra flesta skulle ha glädje av att återuppväcka den naturliga föderskan, hon finns ju där men är ibland gömd under mängder av böcker, akademiska studier, rationella eller irrationella tankar och resonemang.  Lite för ofta träffar jag mammor som inte förberedde sig inför förlossningen för att de inte förstod eller trodde att de skulle behöva göra det. Lite för ofta säger dessa mammor efteråt: ”Varför var det ingen som sa något? Om jag hade förstått!” Då känner jag mig bedrövad – det finns ju så mycket man både kan göra, tänka och träna för att öka förutsättningarna till en fin förlossning. När någon säger att det ”bara är att slappna av” upplever jag att det snudd på är att lura kvinnor – visst finns det de som är duktiga på att slappna av, men de utgör enligt min erfarenhet en bråkdel – de flesta behöver hjälp och träning för att klara det i praktiken.

Ringa förberedelse

Flera barnmorskor som jag har mött på sistone tycker sig se en trend av att blivande föräldrar inte förbereder sig lika mycket som tidigare. Om alls. Det vore ju toppen om det innebar att de bär på ett inre lugn, en inre trygghet och kompass, men nej – förlossningsklinikernas aurora-avdelningar svämmar över med mammor som vill ha samtal för att de är rädda, för att deras förlossning tog dem på sängen, för traumatiska upplevelser som gör att de tvekar att föda igen. Kejsarsnitten ökar hela Sverige. Den medicinska övervakningen ökar. Personalen hinner inte vara hos föräldrarna. Rädslan och kontrollbehovet ökar hos föräldrarna istället för att de ser födandet som den fantasiska och naturliga process det är. Är det vad vi verkligen vill?

Idag vet vi att hur vi föds påverkar hela vårt liv! Den påverkar vilken känsla vi har för livet – är det något tryggt eller skrämmande? Är det något jag behöver skydda mig emot eller känner jag en grundläggande tillit inför världen, människorna? Att få födas i trygghet och frånvaro av rädsla är kanske den största gåva vi kan ge våra barn, oss själva.

Profylax – en inställning

Jag är övertygad om att vi kan hitta en balans mellan för mycket information och en naturlig inställning och tillit till egen människans förmåga, mellan medicinsk övervakning och en aktivt närvarande personal. Jag är övertygad om att man som blivande förälder kan förbereda sig till tänderna och samtidigt vara full medveten om att förlossningen kan gå precis hur som helst, att det inte finns några garantier men att vi, i det som händer kan vara helt och fullt närvarande. Vill vara det. Att det är just för att vi inte vet hur det kommer gå som vi behöver hitta sätt att ändå vara och förbli i nuet.

Fortfarande hör jag föräldrar och personal som tror att profylax bara handlar om andning och avslappning, men profylax (=förebyggande) handlar om allt vi kan tänka, göra, träna för att undvika att problem växer sig stora, för att spara energi och öka möjligheten av att vara närvarande ett av livets största ögonblick. Och fortsätta andas.

Tänk, det är början av november och hösten är fortfarande mild. I helgen var jag i Helsingborg och hälsade på släktingar. I deras trädgård blommar rosorna för fullt – vilken ynnest att få dela deras skönhet!

Kram

Anna

Annonser