Hur göder jag syskonkärleken?

Som jag längtade efter att få barn. Som jag njöt när hon väl kom. Det finns verkligen en djup drift i människan att vilja få barn. Minns hur jag stod i Madrid, där jag bodde några år som ung, och höll grannens bebis i min famn. Mama mía, hormonerna var som en inre vulkan! Jag vill ha barn! Nu!

Det tog några år innan det blev så, men lyckan att få vänta och föda och vara med min lilla flicka var ljuvligt.

Döm om min förvåning när jag efter ett par år VERKLIGEN ville ha ett till och sedan ytterligare ett – varje gång kändes det lika viktigt, snudd på livsavgörande. Varje gång denna enorma lycka över att få vänta, föda och vårda min lilla bebis.

Jag har funderat mycket över denna längtan och glädje över barn. ”Du verkar verkligen gilla barn!”, sa min kollega på jobbet som inte riktigt kände likadant… Ja, det gör jag, men, om jag rannsakar mig själv, tror jag att min längtan och glädje över att få barn handlade minst lika mycket, kanske mer, om att få älska, att få känna sig älskad och behövd.

För första gången kände jag på djupet att jag mig självklar som mamma. Att jag behövdes och var viktig och det var en självklar och underbar känsla. Sedan jag var väldigt liten har jag av och till brottats med känslan av värdelöshet, den är inte logisk, men begripligt om man känner till bakgrunden. Nu kände jag mitt VÄRDE. Jag gick med hull och hår in i rollen som ”La Mama”.

Oftast kände jag att jag hade koll och att barnen mådde bra, men ibland, när de bråkade, kunde jag få ren och skär panik. ”Ni ska ju älska varandra!”, ”Ni får inte slåss!” Jag klarade det mesta, men inte när de gjorde varandra illa.

På måndag den 24 maj kommer jag ha ett liveseminarium på min plattform på boon.tv. Då kommer jag under en timmes tid fördjupa mig i hur vi kan få livet med barnen att vara harmonisk, kärleken mellan syskonen, att stärkas. Vissa saker hade jag med mig med mina barn, men några saker önskar jag att jag hade känt till innan. 

Vi lever i ett samhälle där vårt värde är kopplat till vad vi presterar och om vi anses vara ett bidrag. Om jag gör, presterar, då har jag ett existensberättigande, om inte… Tveksamt. Och när det kommer ett syskon – behövs jag inte längre?

Det här är något jag tror vi alla med barn har glädje att fundera över – hur bekräftar jag mitt barn? Hur får jag mitt barn att känna sitt värde, inte minst när det kommer syskon?

Välkommen att boka din biljett till eventet som börjar kl 16.00. Klicka här för att komma till boon.tv

Ser fram emot att träffa dig. Seminariet kan laddas ner i efterhand också.

Här är min dotter Klara Underbara, 2 år, med sin lille bror Felix på 6 månader.

Så lugnar du din bebis

Barn älskar att känna att föräldrar har en RIKTNING – att de är på väg någonstans. Det är därför barn ofta tycker om att åka bil, vagn eller sitta i en babysitter på torktumlaren… Det känns som om det händer något.

I denna veckas vlogg tar jag upp tips om hur du kan lugna din bebis om den har spårat ur, vilket händer med viss regelbundenhet. Har du barn kommer du inte undan detta. 

Lugna händer, trygg röst är några av nycklarna.

På min videoplattform på boon.tv, hittar du timmeslånga föreläsningar om olika aspekter av föräldraskapet. Kika in där och se om det finns något ämne som du just nu behöver inspiration och strategier till. Saknar du något ämne? Hör gärna av dig och berätta.

På www.annasprofylax.se hittar du hela schemat till liveseminarierna och övrigt kursutbud både inför förlossning och föräldraskap.

För en magisk början – och fortsättning!

Anna

Frågor? Eposta gärna till kurser@profylaxgruppen.com eller ring 08-758 02 10

https://www.youtube.com/watch?v=V3IXYsG9yoY

Amning – en naturlig utmaning

När jag växte upp var ”alla” kvinnor topless på stranden. Det var så självklart att man, jag i alla fall, slutade reflektera över det.

Hos min mamma kan jag ibland bläddra i gamla album och slås då av bilderna från skärgården där vi hoppar topless från klipporna. Märker att jag reagerar lite. Av någon anledning känns det inte lika naturligt självklart idag.

Min känsla idag är att vi både är mer påklädda och avklädda samtidigt. Det är långa kjolar och stringtrosor i en salig blandning. Att amma offentligt är ofta något mammor får blickar eller kommentarer över. Mammor ska amma undanskymda i avsides rum eller ordentligt skylda.

En befriande förebild i det här sammanhanget tycker jag är barnmorskan och influencern Asabea Britton – på hennes konto är det ymmiga bröst och ammande bebisar på de flesta bilder (hon har nyss fött sitt andra barn). Läste att hon hade fått vissa negativa kommentarer till att hon visar upp sig och sin kropp så mycket, på vilket hon svarade att hon tycker om sig själv och sin kropp och inte har några problem med att visa sig naken. Underbart.

Amning – en sårbar handling

Jag tror att vår syn på kroppen verkligen påverkar hur vi också ser på amning och födande. Hur reagerar du själv? Känns det som något mysigt, naturligt eller kladdigt och t om äckligt? Vi vet att amning är viktigt, att det ger både mamman och bebisen stora gåvor och fördelar. Därför behöver vi vårda bilden av att amning är naturligt för att kvinnor ska vilja fortsätta amma, men också utbilda i hur.

Om bilden av att amma är för jobbig, då tror jag det är lätt att mamman inte orkar härda ut. Jag har mött så många mammor som slitit med amningen i det fördolda, som hatat tanken på att amma med sina såriga bröst. Här tror jag det är otroligt viktigt att inte tvinga hem mammor förrän de har fått amning att fungera hyfsat bra och att det finns någon att ringa om det strular till sig. 

Åk inte hem förrän du fått hjälp

Till dig som nybliven mamma – åk inte hem förrän du känner att du har fått den hjälp du behöver. Det ska inte göra ont att amma, inte ens i början. Brösten kan ömma för att du ammat mycket, men det ska inte göra ont. Då finns det något att göra. En del kliniker har amningsmottagningar och hos amningshjälpen.se finns det duktiga rådgivare som kan hjälpa dig.

Föda hemma eller på klinik – det är frågan!

Inför födelsen av mitt andra barn hade jag inte en tanke på att föda hemma. Mitt förhållningssätt var nog, typ: ”Jag skulle gärna föda hemma om jag hade ett kejsarsnittsteam utanför dörren!”

Men, saker händer.

Under min första förlossning hade jag först en barnmorska som var ljuvlig, men hon byttes ut. Den kärva damen som kom istället var otrevlig, upplevde jag, och kort i tonen. Men jag var inte i ett tillstånd att jag kunde, eller hade tillräckligt med självkänsla för att byta ut henne.

Ingen av barnmorskorna, vare sig den första eller andra, tog i mig annat än vaginalt. Trots detta hade jag fortfarande ingen tanke på att föda hemma, än.

Stockholmsmodellen

När jag skulle föda mitt andra barn, Felix, hamnade vi i det jag kallar för ”Stockholmsmodellen” – dvs alla kliniker var fulla. Vi blev hänvisade till Södersjukhuset (vi bodde norr om stan).

Felix ville ut snabbt. På vägen in började jag få krystvärkar, som jag tack och lov visste hur jag skulle avväpna. Maken var galet stressad tillsammans med min tvååriga dotter som ropade i framsätet: ”Mamma, vad är det?”, ”Lillebror är på väg…”

Hade jag kunnat hade jag skrattat.

Vi fastnade i de klassiska bilköerna på Bergshamraleden och i ingången till Eugeniatunneln på Essingeleden tog det helt stopp.

På alla fyra i baksätet

I det här läget stod jag på alla fyra i baksätet med huvudet nedåt och flåsade bort krystvärkarna så mycket jag bara kunde (då åker bebisen tillbaka in en bit och minskar trycket nedåt).

Maken ringde till Karolinska och bad på sina knän att vi skulle få komma in: ”Jag tror inte att vi kommer hinna fram!” När personalen insåg läget var vi välkomna in till ett mindre undersökningsrum.

Igen mötte vi barnmorskor som var trevliga men som jag upplevde inte kände in mig eller var jag befann mig. Jag var i princip helt öppne, upplevde att jag hade superkoll, men barnmorskan ville att jag skulle göra på ett annat sätt. Jag fick panik och ville bara åka hem.

Så, när jag skulle föda mitt tredje och sannolikt sista barn, ringde jag till sjukhusen och till den ansvarige landstingspolitikern och sa att jag ville ha en garanterad plats. ”En gång på Essingeleden räcker!”, ”Nej, svarade politikern, det går inte. Och det brukar ju gå så bra i bilar…”

Lugnet infann sig

Jag har älskat att vänta barn och jag ville att födelsen skulle bli den födelsedagsfest jag drömt om – inte en scen ur ”Pang i bygget”!

Helt plötsligt kändes alternativet att föda hemma hundra gånger tryggare. Två barnmorskor och massor med säkerhetsföreskrifter. De hade t om med sig en CTG-apparat.

Jag kontaktade hemförlossningsbarnmorskorna Ann Petrén och Marietta Tunberg, och kände hur lugnet infann sig direkt. Maken var inte lika övertygad men efter ett tag var han med i matchen, någorlunda. När förlossningen närmade sig, åkte han till Byggtema och köpte en rulle byggplast och frågade bekymrat: ”Var tänker du föda…?”

En havererad förlossningsvård

En stor anledning till att jag idag och sedan 20 år tillbaka arbetar med det jag gör, är bl a detta. En havererad förlossningsvård som gör att blivande mammor och pappor tvingas oroa sig för om de överhuvudtaget ska komma in eller om det kommer finnas någon på rummet. Där mamman erbjuds bedövning i dörren (jag vet att jag generaliserar, det finns förstås undantag) istället för, eller i kombination med det nära stöd som typ ALL forskning visar är det bästa, smartaste och mest ekonomiska.

Egna strategier det viktigaste trots allt

En blivande mamma och hennes partner ska inte behöva undra över om det finns en plats för dem. Men, även om du som blivande mamma skulle få röda mattan in, kan du aldrig räkna med att få det stöd eller närvaro du kanske vill ha. Livet erbjuder inga sådana garantier. Därför är det bra om du och din partner förbereder er själva och har egna strategier också.

För vem vet, du kanske inte ens hinner in…

Anna

En riktig födelsedag

Idag, den 7 augusti år 2020, är det 20 år sedan jag födde mitt tredje barn, Adam.

Jag tror jag visste att det skulle vara den sista gången jag födde barn. Jag ville verkligen att det skulle bli den riktiga födelsedag jag drömt om. Att jag skulle känna mig 100% närvarande. Att min man och jag skulle vara samspelta. Att barnet skulle må bra, förstås.

Jag hade lärt mig och finslipat på min mentala och fysiska verktygslåda som så småningom blev AnnasProfylax. Jag var taggad till tänderna. Eftersom min andra förlossning gick så fort att vi nästan inte hann in, ville vi inte chansa den här gången.

Egentligen hade jag planerat för en hemförlossning. Det kändes tryggare än Essingeleden där Felix höll på att födas… Men, universum ville något annat. Den ena av mina hembarnmorskor, Marietta, hade brutit nyckelbenet. Och den andra, Ann, satt fast ute på en skärgårdsö. Jag ringde in till förlossningen och kände mig både orolig och frustrerad – jag ville ju ha en riktig födelsedag! Inte en klinikförlossning med slangar och rockar och klapprande steg i korridoren.

Några veckor innan förlossningen hade jag intervjuat barnmorskan Gudrun Abascal, hon som är författare till den grymma boken ”Att föda” och chefsbarnmorska för en rad kliniker, inför en artikel till GrowInLife. Det var ett underbart möte där vi båda konstaterade att det hade varit roligt att ”föda tillsammans”, men jag skulle ju föda hemma… eller inte?

Gudrun råkade (universum igen?) vara på expeditionen när jag ringde in. Hon hörde mitt namn nämnas. ”Är det Anna Wilsby?”. Hon kom till telefonen. Anar ni graden av lycka och avslappning jag kände när hon sa: ”Anna, det är lugnt, du ska få din hemförlossning, här, på kliniken. Välkommen in.”

Och jag fick det. Ljuset var dämpat. Slangarna gömda bakom gardinerna. Inga slangar. Inte ens CTG. Då och då kom Gudrun in och höll CTG-dosan (dopplern), som mätte barnets hjärtljud, mot min mage. Hennes lugna närvaro intygade mig att ”det här klarar du”. Under långa stunder satt hon bara med händerna i knät och var tyst, närvarande.

För första gången i mitt liv tror jag, kände jag att jag inte behövde vara till lags. Jag behövde inte ”ta hand om” henne. Jag vet, det låter helt sjukt, men jag har spenderat ett helt liv att försöka släppa mitt fokus på andra, vad andra vill ha, behöver. De hjulspåren har varit djupa.

Nu kunde jag istället, helt och hållet, vända mitt fokus inåt. Lyssna efter kroppens subtila signaler, dyka och slappna av in i sammandragningarna istället för att reagera och spänna mig.

Jag fick min hemförlossning på kliniken. Jag fick en riktig födelsedag.

Jag, Adam och Gudrun Abascal strax efter förlossningen.

Tacksamheten jag känner så här en 20 år senare, är lika stark, kanske t om ännu starkare än då. För nu vet jag att den förlossningen inte bara gav Adam den allra bästa starten, utan att den också blev startskottet på mitt nya liv.

Idag firar jag inte bara Adams födelsedag utan även 20 år som profylaxinstruktör och förlossningscoach.

Hipp, hipp, hurra!

Kan det vara kul att föda barn – på riktigt?

Ja. På riktigt.

När jag födde mitt första barn, Klara Underbara, hade jag precis börjat lära mig hur jag skulle andas, fokusera, röra mig och hantera smärta. När värkarna var som allra tuffast (jag kallar det för Träsket), hade jag svårt att hålla fokus. Barnets pappa var övertygad om att jag skulle krascha och kom fram och frågade med en myyyyccckket lååååånngsssaamm oooccchh tyyyydlig rööööst:

”Viiilll duuu haaa beeedddöövnning?”

Efteråt frågade jag varför han TALADE SÅ TYDLIGT. ”Du såg lite sån ut – som en ko…” (man tackar).

Andra gången hade jag lite mer koll, när jag födde min son Felix, men höll på att spåra ut i slutet när jag inte fick det stöd jag ville. Jag försökte vara TILLAGS och det gick helt enkelt åt h-e. ”Nu åker vi hem!!”, sa jag till barnens pappa och han såg till sin förskräckelse att jag menade allvar.

Tredje gången hade jag bestämt mig. Jag skulle klara att hålla fokus hela vägen i mål. Redan i slutet av fjärde månaden började jag träna andning och krystning, sätta mål och delmål och visualisera vad jag skulle tänka på när jag hade en värd. Och dansa skulle jag göra. Och dansa gjorde jag. På riktigt.

När jag födde min andra son, Adam, blev det en riktig födelsedags fest. Vi skämtade och skrattade mellan värkarna – det finns mycket dråpligt att skratta åt när man föder. Det GÅR INTE att föda prydligt… Jag visste också vad jag skulle göra och kroppen lydde mig på ett föredömligt sätt. Det var underbart.  Det betyder inte att det inte gjorde ont eller att det var ett tufft arbete. Men jag mådde bra och kände mig 100% närvarande.

Ont, kul, ont, kul.

Det unnar jag dig också.

Anna

 

Det kommer gå över

”HUR MÅNGA VÄRKAR ÄR DET KVAR?”

Jag tror att det är en av de vanligaste frågor en barnmorska får under en förlossning.

Alla förlossningar är olika långa och intensiva, så det är klart att det är typ omöjligt att säga exakt. MEN, vi vet att det kommer gå över. Det VET vi.

Precis som den väldigt annorlunda situation vi befinner oss i just nu.

Den kommer också gå över. Kanske fortare eller långsammare än vad vi tror, men den kommer gå över. Det VET vi.

Så, när det är över, vad vill du göra då?

Vart är du på väg?

Hur skulle du vilja må när det är över?

Hur skulle du vilja att nästa kapitel av ditt liv ser ut?

Hur skulle du vilja vara?

Finns det något jag kan rekommendera, så är det att ta en stund i stillhet varje dag. Att meditera syftar till att höra sig själv, bortanför allt brus. Det är inte förrän jag tystnar som jag kan känna in den verkliga känslan.

Om du tycker att det är svårt att meditera, är det bra att börja med vägledda meditationer. Det finns mängder med appar för det. Den jag använder är mindfulnessappen. Den har både vägledda och tysta med tibetanska klockor. Målet är att så småningom kunna sitta i tystnad en stund. En kvart räcker. Men börja där du är. Fem minuter kan kännas långt i början 😅

Ha en bra dag 💝

Nu ska jag ut med Otis – walking meditation 😏

Anna

 

 

 

 

AnnaOm #7 – Att föda som maratonlöperska med Petra Månström

Hur tänker man som idrottare när man ska föda barn? Vilka fördelar finns det? Nackdelar? När Maratonpetra skulle föda sitt första barn, Adrian, gick hon och hennes man Jonas AnnasProfylax. På vilket sätt hjälpte de strategierna under förlossningen? Hur gick det?

Petra Månström började sin bana som journalist på Svenska Dagbladet. När redaktionen bestämde att de ville skapa en blogg där man skulle kunna följa en otränad journalists väg till ett Maratonlopp, nappade Petra. The rest is history. Med sin prisbelönta podd, böcker och blogg är hon en coach på vägen för både elitidrottare och vanliga motionärer. Läs mer på hennes hemsida: Petra Månström 

Petra är en person som inspirerar mig. Hon är varm, öppenhjärtlig och, upplever jag, ärlig med hur hon upplever och ser på livet. Hennes podd, Maratonpodden, är grymt bra med spännande personer som hon intervjuar. Bilderna är väldigt snygga och först trodde jag att de skulle spegla en mer ytlig eller mer opersonlig blogg, men den är både personlig och givande. Vi pratar en del om balansen mellan den privata Petra, som kan ha strul med hälsan eller dagislämningar, och den proffsiga inspiratören som maratonlöperska och influencer. Är hon för personlig tappar hon direkt följare… Som nybörjare i den här världen för egen del, är det roligt att följa henne. Jag älskar att hon väljer att förbli en vanlig människa. Tack Petra för samtalet och inte minst den ljuvliga bilden:)

Välkommen till avsnitt nummer 7 i AnnaOm!

Är du intresserad av att träna och lära dig och din partner viktiga redskap inför förlossningen? Välkommen att läsa mer och boka en kurs på AnnasProfylax

Vill du och din partner träna på distans? AnnasProfylax Webbkurs ger er tillgång till allt ni behöver – filmer och utförligt kursmaterial kring:

– Andning och avslappning

– Krystning

– Massage och beröring (effektiva grepp och posititoner)

– Mentala verktyg och strategier

– Partnerns roll och om coachning i utmanande situationer

För en magisk början

Anna

AnnaOm #6 Att gå över tiden med Agnes och Henric Sandström

Dag för ett nytt härligt avsnitt av AnnaOm. I det här avsnittet intervjuar jag Agnes och Henric Sandström. som jag upplevde verkligen förberedde sig tillsammans och också födde tillsammans. Och det trots att Agnes gick flera veckor över tiden och fick bli igångsatt.

Det är många som tror att profylax bara är något man kan använda när allt är normalt och man hunnit öva mycket. Jag säger: Alltid profylax, särskilt om något inte går enligt plan.

Hur håller man energin när det tar lång tid?
Hur kan man samarbeta och peppa varandra?

Lyssna på detta i allra högsta grad levande samtal där alla – även bebisen – kommer till tals.

 

AnnaOm – En studie i profylax med barnmorskan Susanne Wennerström #5

Susanne Wennerström är barnmorskan för vem profylax kommit att bli en passion. Efter att ha utbildat sig till profylaxinstruktör kom hon att intressera sig för partnerns roll. Hon såg att partnern fick ett nytt självförtroende efter kurserna i AnnasProfylax. Intresset ledde till en studie med djupintervjuer av 12 par, där bådas röst fick höras.

Vi träffades i hennes vackra hem i Skåne, där jag fick möjligheten att intervjua henne om hennes studie. Hennes bedårande hund var också med på ett hörn.

Här kan du höra om de intressanta resultaten. Är du intresserad av hela studien? Du kommer kunna läsa den på annasprofylax.se inom kort. Där kan du även läsa mer om och boka dig på AnnasProfylax:) Till intervjun: