En helt lugn pappa

Den här sommaren varvar jag arbete och vila. Fördelen är att min upplevelse av sommaren blir längre. Morgonfika med Mannen på Gateau innan jobbet… Middag nere på Bryggan i Ålsten på kvällen. Att få äta till klucket av vågor och småprat från människorna runt omkring, tjugo minuter från Stockholms City. Vilken ynnest!

En annan fördel är att jag får pröva på andra arbetsuppgifter när kollegorna är borta. Senaste veckan har jag varvat med att ta hand om mina egna saker och varit kursadministratör. Lika kul varje gång! Roligt att få ta emot frågor, lösa problem, hjälpa gravida att hitta den bästa kursen eller träna hemma-alternativ. Det är lika fascinerande varje gång hur vissa kvinnor som väntar barn kommer på det ett par veckor innan det är dags och då, då är det bråttom!

Dessutom har flera blivande pappor ringt och bokat kurs å båda deras vägnar och ibland som en present till sin partner. Det värmer hjärtat. Överhuvudtaget upplever jag att papporna är väldigt engagerade och delaktiga – inget snack om att de inte vill vara med, däremot en ödmjukhet inför det som ligger framför dem.

På senaste kursen var det en pappa som oroade sig för vad som skulle hända om han inte kunde förstå sin kvinna; ”Tänk om jag inte vet, förstår vad hon vill? Det är verkligen en bra fråga! Det är inte ovanligt att mamman går in i en bubbla under förlossningen och faktiskt inte upplever sig kunna prata. De hör allt men kan inte säga något. Hur gör man då? Vi pratade om att man kan använda det vi kallar ”stopphanden”. Det var ett föräldrapar som gick AnnasProfylax för några år sedan som hittade på den.

Paret skulle föda sitt första barn. Förlossningen drog ut på tiden. Mamman kunde inte prata och pappan kände sig både uppgiven och frustrerad över att inte veta hur mamman mådde, vad hon ville eller om det var något han kunde göra. Hon kände likadant över att inte kunna säga vad hon kände eller ville. När barnmorskan inför deras nästa förlossning frågade hur den första hade gått, började båda gråta!

Tillsammans funderade de över olika strategier och pappan kom på idén att, om mamman igen hamnade i tillståndet där hon inte kunde prata, så skulle de använda handen som signal. OM det var något hon inte tyckte om eller ville göra på något annat sätt, skulle hon sätta upp en hand. Hand upp = Nej. Hand ner = Ja eller i alla fall ok.

När vi pratade med varandra efter förlossningen var båda lyckliga. Pappan berättade att han hade känt sig helt lugn under hela förlossningen. Om handen dök upp var det hans ansvar att försöka luska ut vad hon ville – hon behövde inte säga någonting. Om handen var nere visste han att allt var någorlunda ok. Vid ett tillfälle, berättade han och skrattade, tittade barnmorskan in och undrade hur det gick. ”Det går bara bra!”, ”Hur vet du det?”, ”Jag bara vet!!” ”Nice!”, som min dotter skulle säga.

Imorgon bär det av med familjen till Gotland! Jag längtar! Om andan faller på kanske jag skriver något, men annars kommer jag ta både fysisk och mental semester. På återhörande!

Allt gott!

Anna

Föda på egna villkor

Igår hade jag en repetitionskurs på Mariatorget. Ljuvligt att innan kursen sitta och läppja på en latte på Café Rival och titta på folk. Miljön vid Mariatorget är fantastisk; porlande vatten, gamla och unga, coola och avslappnade. Vi flyttade hit från Dalagatan i våras och jag kan bara säga att vi är väldigt nöjda!

Att hålla föräldrakurs var också härligt. Numera, när jag inte håller så många sådana, ser jag fram emot det som ett barn som ska på kalas! Repetitionskurser är särskilt roliga då jag får träffa föräldrar som använt våra tekniker i praktiken. Två par gick kursen för tredje gången!

När vi pratade om hur deras förlossningar hade varit och upplevts var det flera gånger jag ändå kände att det gjorde ont i mig. En mamma sa: ”Kan man göra något för att få det mer som man själv skulle vilja? Jag ville vara upprätt men de sa att det var mer praktiskt om jag låg.”, ”Jag ville inte ha så mycket dropp eller bedövning, men de sa att det var bra för mig. Jag fick flera allvarliga biverkningar av EDA (migränhuvudvärk och smärta i benen) som ingen berättat att man kunde få innan. Varför säger de inget om biverkningarna?”, ”Jag fick inga krystvärkar – kan det bero på EDA:n?” En mamma undrade om man kan göra något för att få ett bra stöd – de upplevde inte att de hade fått det och kände sig handfallna inför nästa.

Det är lättare sagt än gjort att ”begära” ett bra stöd, att insistera att få stå på knäna eller att slippa bedövning. När vi föder barn gör vi det på någon annans arena. Vi är nakna både till kropp och själ. Det är ”vår” förlossning men det är barnmorskan som är chefen. En barnmorska som jag känner väl brukar säga att ”Jag vet att jag kan få en mamma att stå på huvudet om jag vill! Den makten känns tung att bära.” Om en barnmorska säger att du måste ta dropp eller något annat, är det därför inte alltid lätt att stå emot. Det jag brukar rekommendera i sådana situationer är att:

1. Tänk igenom innan hur du skulle vilja att det var och berätta det för personalen. Vilka är de tre viktigaste sakerna personalen behöver veta om dig/er för att kunna ge ett bra stöd? Vill du ha mycket, lite eller ingen bedövning alls? Om du vill försöka så länge som möjligt utan kan det vara bra att exempelvis skriva: Erbjud mig ingen medicinsk smärtlindring – peppa mig istället!” Det betyder inte att du säger nej men att det är du som får ta initiativet istället för tvärtom.
2. Berätta hur du har förberett dig – att du har gått AnnasProfylax – och säg att du skulle vilja ha ett aktivt eller åtminstone positivt stöd. All personal kan inte längre profylax men du kan begära och självklart få ett positivt stöd oavsett var du föder.
3. Om du eller din partner inte vågar säga vad ni vill till er egen barnmorska – säg det till någon annan! Du som partner kan gå till platsen där barnmorskorna sitter och journalför, och berätta om er situation för en annan.

Det viktiga är att ni skapar en situation där du som mamma kan slappna och släppa taget, vända dig inåt och föda barn. Om du inte känner dig hörd, förstådd eller respekterad får det konsekvenser för hur förlossningen går.

Det är lite enklare att berätta vad man har för önskemål om man faktiskt vet vad man vill! Därför är det suveränt att prata mycket med din partner innan. Hur skulle vi vilja ha det om allt vore möjligt? Det betyder inte att ni behöver eller ens ska ha en massa åsikter om det medicinska, det är personalens ansvar, men om det mesta andra kan ni ha det! Be om att få rak och ärlig information om biverkningar etc – då först kan ni göra ett verkligt informerat val. Det är er förlossning och ingen annans. Basta!

Er Anna