Hur göder jag syskonkärleken?

Som jag längtade efter att få barn. Som jag njöt när hon väl kom. Det finns verkligen en djup drift i människan att vilja få barn. Minns hur jag stod i Madrid, där jag bodde några år som ung, och höll grannens bebis i min famn. Mama mía, hormonerna var som en inre vulkan! Jag vill ha barn! Nu!

Det tog några år innan det blev så, men lyckan att få vänta och föda och vara med min lilla flicka var ljuvligt.

Döm om min förvåning när jag efter ett par år VERKLIGEN ville ha ett till och sedan ytterligare ett – varje gång kändes det lika viktigt, snudd på livsavgörande. Varje gång denna enorma lycka över att få vänta, föda och vårda min lilla bebis.

Jag har funderat mycket över denna längtan och glädje över barn. ”Du verkar verkligen gilla barn!”, sa min kollega på jobbet som inte riktigt kände likadant… Ja, det gör jag, men, om jag rannsakar mig själv, tror jag att min längtan och glädje över att få barn handlade minst lika mycket, kanske mer, om att få älska, att få känna sig älskad och behövd.

För första gången kände jag på djupet att jag mig självklar som mamma. Att jag behövdes och var viktig och det var en självklar och underbar känsla. Sedan jag var väldigt liten har jag av och till brottats med känslan av värdelöshet, den är inte logisk, men begripligt om man känner till bakgrunden. Nu kände jag mitt VÄRDE. Jag gick med hull och hår in i rollen som ”La Mama”.

Oftast kände jag att jag hade koll och att barnen mådde bra, men ibland, när de bråkade, kunde jag få ren och skär panik. ”Ni ska ju älska varandra!”, ”Ni får inte slåss!” Jag klarade det mesta, men inte när de gjorde varandra illa.

På måndag den 24 maj kommer jag ha ett liveseminarium på min plattform på boon.tv. Då kommer jag under en timmes tid fördjupa mig i hur vi kan få livet med barnen att vara harmonisk, kärleken mellan syskonen, att stärkas. Vissa saker hade jag med mig med mina barn, men några saker önskar jag att jag hade känt till innan. 

Vi lever i ett samhälle där vårt värde är kopplat till vad vi presterar och om vi anses vara ett bidrag. Om jag gör, presterar, då har jag ett existensberättigande, om inte… Tveksamt. Och när det kommer ett syskon – behövs jag inte längre?

Det här är något jag tror vi alla med barn har glädje att fundera över – hur bekräftar jag mitt barn? Hur får jag mitt barn att känna sitt värde, inte minst när det kommer syskon?

Välkommen att boka din biljett till eventet som börjar kl 16.00. Klicka här för att komma till boon.tv

Ser fram emot att träffa dig. Seminariet kan laddas ner i efterhand också.

Här är min dotter Klara Underbara, 2 år, med sin lille bror Felix på 6 månader.

Kan man förbereda sig för att få hem en bebis?

ATT FÅ EN BEBIS påminner väldigt mycket om att få en valp.

Kärleken väcks direkt OCH paniken; ”Vad har vi gjort???”, ”Jag kommer aldrig kunna gå på toaletten själv igen!”, ”Vi kommer aldrig kunna improvisera och sticka någonstans och möblerna och kuddarna och skorna…. ”

Jag är extremt tacksam över att jag ofta INSER utmaningarna INNAN och gör vad jag kan för att det ska bli bra. Det betydde att innan vi fick hem vår valp PLUGGADE jag. Jag ”knarkade” Ceasar Melan och Fredrik Sten. Jag googlade youtubevideos om hur man borstar tänder på hundar och hur man får dem att sluta hoppa på folk och äta upp skorna… Jag pepprade mina vänner som haft hund med frågor om hur man gör för att få en glad, lugn och harmonisk hund. Jag tänkte INTE chansa och hoppas på det bästa. (Mindes med skräck grannens hund från min barndom som kissade och bajsade inne och for omkring som en skottspole).

Det betyder inte att det alltid är lätt eller att Otis är en ”perfekt” hund, men han ÄR underbar, blev snabbt torr inomhus och går att ha i möblerade rum…

På samma sätt gjorde jag inför födelsen av mitt första barn. Det var för mig självklart att läsa på och intervjua folk och fä för att förstå utmaningarna och hur man faktiskt får en unge att sova gott, äta vad som serveras och ja, kunna ha i möblerade rum.

Om du väntar barn eller redan har en liten goding kan du få mitt ”start-kit” för en harmonisk unge. Du behöver inte heller chansa eller hoppas på det bästa.

Måndag den 18 maj och även den 22 juni, har jag en föreläsningar om hur du kan ge din bebis den allra bästa starten (och dig själv), kl 17.30-20.00 i min kurslokal i Stockholm. Läs mer och boka på annasprofylax.se

Helgen den 29-31 maj är det @DigiBaby, då håller jag en föreläsning om hur man skapar en harmonisk vardag med små barn. Missa inte den

Anna

Kan det vara kul att föda barn – på riktigt?

Ja. På riktigt.

När jag födde mitt första barn, Klara Underbara, hade jag precis börjat lära mig hur jag skulle andas, fokusera, röra mig och hantera smärta. När värkarna var som allra tuffast (jag kallar det för Träsket), hade jag svårt att hålla fokus. Barnets pappa var övertygad om att jag skulle krascha och kom fram och frågade med en myyyyccckket lååååånngsssaamm oooccchh tyyyydlig rööööst:

”Viiilll duuu haaa beeedddöövnning?”

Efteråt frågade jag varför han TALADE SÅ TYDLIGT. ”Du såg lite sån ut – som en ko…” (man tackar).

Andra gången hade jag lite mer koll, när jag födde min son Felix, men höll på att spåra ut i slutet när jag inte fick det stöd jag ville. Jag försökte vara TILLAGS och det gick helt enkelt åt h-e. ”Nu åker vi hem!!”, sa jag till barnens pappa och han såg till sin förskräckelse att jag menade allvar.

Tredje gången hade jag bestämt mig. Jag skulle klara att hålla fokus hela vägen i mål. Redan i slutet av fjärde månaden började jag träna andning och krystning, sätta mål och delmål och visualisera vad jag skulle tänka på när jag hade en värd. Och dansa skulle jag göra. Och dansa gjorde jag. På riktigt.

När jag födde min andra son, Adam, blev det en riktig födelsedags fest. Vi skämtade och skrattade mellan värkarna – det finns mycket dråpligt att skratta åt när man föder. Det GÅR INTE att föda prydligt… Jag visste också vad jag skulle göra och kroppen lydde mig på ett föredömligt sätt. Det var underbart.  Det betyder inte att det inte gjorde ont eller att det var ett tufft arbete. Men jag mådde bra och kände mig 100% närvarande.

Ont, kul, ont, kul.

Det unnar jag dig också.

Anna