Kan man förbereda sig för att få hem en bebis?

ATT FÅ EN BEBIS påminner väldigt mycket om att få en valp.

Kärleken väcks direkt OCH paniken; ”Vad har vi gjort???”, ”Jag kommer aldrig kunna gå på toaletten själv igen!”, ”Vi kommer aldrig kunna improvisera och sticka någonstans och möblerna och kuddarna och skorna…. ”

Jag är extremt tacksam över att jag ofta INSER utmaningarna INNAN och gör vad jag kan för att det ska bli bra. Det betydde att innan vi fick hem vår valp PLUGGADE jag. Jag ”knarkade” Ceasar Melan och Fredrik Sten. Jag googlade youtubevideos om hur man borstar tänder på hundar och hur man får dem att sluta hoppa på folk och äta upp skorna… Jag pepprade mina vänner som haft hund med frågor om hur man gör för att få en glad, lugn och harmonisk hund. Jag tänkte INTE chansa och hoppas på det bästa. (Mindes med skräck grannens hund från min barndom som kissade och bajsade inne och for omkring som en skottspole).

Det betyder inte att det alltid är lätt eller att Otis är en ”perfekt” hund, men han ÄR underbar, blev snabbt torr inomhus och går att ha i möblerade rum…

På samma sätt gjorde jag inför födelsen av mitt första barn. Det var för mig självklart att läsa på och intervjua folk och fä för att förstå utmaningarna och hur man faktiskt får en unge att sova gott, äta vad som serveras och ja, kunna ha i möblerade rum.

Om du väntar barn eller redan har en liten goding kan du få mitt ”start-kit” för en harmonisk unge. Du behöver inte heller chansa eller hoppas på det bästa.

Måndag den 18 maj och även den 22 juni, har jag en föreläsningar om hur du kan ge din bebis den allra bästa starten (och dig själv), kl 17.30-20.00 i min kurslokal i Stockholm. Läs mer och boka på annasprofylax.se

Helgen den 29-31 maj är det @DigiBaby, då håller jag en föreläsning om hur man skapar en harmonisk vardag med små barn. Missa inte den

Anna

Kan det vara kul att föda barn – på riktigt?

Ja. På riktigt.

När jag födde mitt första barn, Klara Underbara, hade jag precis börjat lära mig hur jag skulle andas, fokusera, röra mig och hantera smärta. När värkarna var som allra tuffast (jag kallar det för Träsket), hade jag svårt att hålla fokus. Barnets pappa var övertygad om att jag skulle krascha och kom fram och frågade med en myyyyccckket lååååånngsssaamm oooccchh tyyyydlig rööööst:

”Viiilll duuu haaa beeedddöövnning?”

Efteråt frågade jag varför han TALADE SÅ TYDLIGT. ”Du såg lite sån ut – som en ko…” (man tackar).

Andra gången hade jag lite mer koll, när jag födde min son Felix, men höll på att spåra ut i slutet när jag inte fick det stöd jag ville. Jag försökte vara TILLAGS och det gick helt enkelt åt h-e. ”Nu åker vi hem!!”, sa jag till barnens pappa och han såg till sin förskräckelse att jag menade allvar.

Tredje gången hade jag bestämt mig. Jag skulle klara att hålla fokus hela vägen i mål. Redan i slutet av fjärde månaden började jag träna andning och krystning, sätta mål och delmål och visualisera vad jag skulle tänka på när jag hade en värd. Och dansa skulle jag göra. Och dansa gjorde jag. På riktigt.

När jag födde min andra son, Adam, blev det en riktig födelsedags fest. Vi skämtade och skrattade mellan värkarna – det finns mycket dråpligt att skratta åt när man föder. Det GÅR INTE att föda prydligt… Jag visste också vad jag skulle göra och kroppen lydde mig på ett föredömligt sätt. Det var underbart.  Det betyder inte att det inte gjorde ont eller att det var ett tufft arbete. Men jag mådde bra och kände mig 100% närvarande.

Ont, kul, ont, kul.

Det unnar jag dig också.

Anna