Hur göder jag syskonkärleken?
maj 18, 2021
Som jag längtade efter att få barn. Som jag njöt när hon väl kom. Det finns verkligen en djup drift i människan att vilja få barn. Minns hur jag stod i Madrid, där jag bodde några år som ung, och höll grannens bebis i min famn. Mama mía, hormonerna var som en inre vulkan! Jag vill ha barn! Nu!
Det tog några år innan det blev så, men lyckan att få vänta och föda och vara med min lilla flicka var ljuvligt.
Döm om min förvåning när jag efter ett par år VERKLIGEN ville ha ett till och sedan ytterligare ett – varje gång kändes det lika viktigt, snudd på livsavgörande. Varje gång denna enorma lycka över att få vänta, föda och vårda min lilla bebis.
Jag har funderat mycket över denna längtan och glädje över barn. ”Du verkar verkligen gilla barn!”, sa min kollega på jobbet som inte riktigt kände likadant… Ja, det gör jag, men, om jag rannsakar mig själv, tror jag att min längtan och glädje över att få barn handlade minst lika mycket, kanske mer, om att få älska, att få känna sig älskad och behövd.
För första gången kände jag på djupet att jag mig självklar som mamma. Att jag behövdes och var viktig och det var en självklar och underbar känsla. Sedan jag var väldigt liten har jag av och till brottats med känslan av värdelöshet, den är inte logisk, men begripligt om man känner till bakgrunden. Nu kände jag mitt VÄRDE. Jag gick med hull och hår in i rollen som ”La Mama”.
Oftast kände jag att jag hade koll och att barnen mådde bra, men ibland, när de bråkade, kunde jag få ren och skär panik. ”Ni ska ju älska varandra!”, ”Ni får inte slåss!” Jag klarade det mesta, men inte när de gjorde varandra illa.
På måndag den 24 maj kommer jag ha ett liveseminarium på min plattform på boon.tv. Då kommer jag under en timmes tid fördjupa mig i hur vi kan få livet med barnen att vara harmonisk, kärleken mellan syskonen, att stärkas. Vissa saker hade jag med mig med mina barn, men några saker önskar jag att jag hade känt till innan.
Vi lever i ett samhälle där vårt värde är kopplat till vad vi presterar och om vi anses vara ett bidrag. Om jag gör, presterar, då har jag ett existensberättigande, om inte… Tveksamt. Och när det kommer ett syskon – behövs jag inte längre?
Det här är något jag tror vi alla med barn har glädje att fundera över – hur bekräftar jag mitt barn? Hur får jag mitt barn att känna sitt värde, inte minst när det kommer syskon?
Välkommen att boka din biljett till eventet som börjar kl 16.00. Klicka här för att komma till boon.tv
Ser fram emot att träffa dig. Seminariet kan laddas ner i efterhand också.
Så lugnar du din bebis
mars 16, 2021
Barn älskar att känna att föräldrar har en RIKTNING – att de är på väg någonstans. Det är därför barn ofta tycker om att åka bil, vagn eller sitta i en babysitter på torktumlaren… Det känns som om det händer något.
I denna veckas vlogg tar jag upp tips om hur du kan lugna din bebis om den har spårat ur, vilket händer med viss regelbundenhet. Har du barn kommer du inte undan detta.
Lugna händer, trygg röst är några av nycklarna.
På min videoplattform på boon.tv, hittar du timmeslånga föreläsningar om olika aspekter av föräldraskapet. Kika in där och se om det finns något ämne som du just nu behöver inspiration och strategier till. Saknar du något ämne? Hör gärna av dig och berätta.
På www.annasprofylax.se hittar du hela schemat till liveseminarierna och övrigt kursutbud både inför förlossning och föräldraskap.
För en magisk början – och fortsättning!
Anna
Frågor? Eposta gärna till kurser@profylaxgruppen.com eller ring 08-758 02 10
Föda hemma eller på klinik – det är frågan!
augusti 17, 2020
Inför födelsen av mitt andra barn hade jag inte en tanke på att föda hemma. Mitt förhållningssätt var nog, typ: ”Jag skulle gärna föda hemma om jag hade ett kejsarsnittsteam utanför dörren!”
Men, saker händer.
Under min första förlossning hade jag först en barnmorska som var ljuvlig, men hon byttes ut. Den kärva damen som kom istället var otrevlig, upplevde jag, och kort i tonen. Men jag var inte i ett tillstånd att jag kunde, eller hade tillräckligt med självkänsla för att byta ut henne.
Ingen av barnmorskorna, vare sig den första eller andra, tog i mig annat än vaginalt. Trots detta hade jag fortfarande ingen tanke på att föda hemma, än.
Stockholmsmodellen
När jag skulle föda mitt andra barn, Felix, hamnade vi i det jag kallar för ”Stockholmsmodellen” – dvs alla kliniker var fulla. Vi blev hänvisade till Södersjukhuset (vi bodde norr om stan).
Felix ville ut snabbt. På vägen in började jag få krystvärkar, som jag tack och lov visste hur jag skulle avväpna. Maken var galet stressad tillsammans med min tvååriga dotter som ropade i framsätet: ”Mamma, vad är det?”, ”Lillebror är på väg…”
Hade jag kunnat hade jag skrattat.
Vi fastnade i de klassiska bilköerna på Bergshamraleden och i ingången till Eugeniatunneln på Essingeleden tog det helt stopp.
På alla fyra i baksätet
I det här läget stod jag på alla fyra i baksätet med huvudet nedåt och flåsade bort krystvärkarna så mycket jag bara kunde (då åker bebisen tillbaka in en bit och minskar trycket nedåt).
Maken ringde till Karolinska och bad på sina knän att vi skulle få komma in: ”Jag tror inte att vi kommer hinna fram!” När personalen insåg läget var vi välkomna in till ett mindre undersökningsrum.
Igen mötte vi barnmorskor som var trevliga men som jag upplevde inte kände in mig eller var jag befann mig. Jag var i princip helt öppne, upplevde att jag hade superkoll, men barnmorskan ville att jag skulle göra på ett annat sätt. Jag fick panik och ville bara åka hem.
Så, när jag skulle föda mitt tredje och sannolikt sista barn, ringde jag till sjukhusen och till den ansvarige landstingspolitikern och sa att jag ville ha en garanterad plats. ”En gång på Essingeleden räcker!”, ”Nej, svarade politikern, det går inte. Och det brukar ju gå så bra i bilar…”
Lugnet infann sig
Jag har älskat att vänta barn och jag ville att födelsen skulle bli den födelsedagsfest jag drömt om – inte en scen ur ”Pang i bygget”!
Helt plötsligt kändes alternativet att föda hemma hundra gånger tryggare. Två barnmorskor och massor med säkerhetsföreskrifter. De hade t om med sig en CTG-apparat.
Jag kontaktade hemförlossningsbarnmorskorna Ann Petrén och Marietta Tunberg, och kände hur lugnet infann sig direkt. Maken var inte lika övertygad men efter ett tag var han med i matchen, någorlunda. När förlossningen närmade sig, åkte han till Byggtema och köpte en rulle byggplast och frågade bekymrat: ”Var tänker du föda…?”
En havererad förlossningsvård
En stor anledning till att jag idag och sedan 20 år tillbaka arbetar med det jag gör, är bl a detta. En havererad förlossningsvård som gör att blivande mammor och pappor tvingas oroa sig för om de överhuvudtaget ska komma in eller om det kommer finnas någon på rummet. Där mamman erbjuds bedövning i dörren (jag vet att jag generaliserar, det finns förstås undantag) istället för, eller i kombination med det nära stöd som typ ALL forskning visar är det bästa, smartaste och mest ekonomiska.
Egna strategier det viktigaste trots allt
En blivande mamma och hennes partner ska inte behöva undra över om det finns en plats för dem. Men, även om du som blivande mamma skulle få röda mattan in, kan du aldrig räkna med att få det stöd eller närvaro du kanske vill ha. Livet erbjuder inga sådana garantier. Därför är det bra om du och din partner förbereder er själva och har egna strategier också.
För vem vet, du kanske inte ens hinner in…
Anna
Kan det vara kul att föda barn – på riktigt?
april 6, 2020
Ja. På riktigt.
När jag födde mitt första barn, Klara Underbara, hade jag precis börjat lära mig hur jag skulle andas, fokusera, röra mig och hantera smärta. När värkarna var som allra tuffast (jag kallar det för Träsket), hade jag svårt att hålla fokus. Barnets pappa var övertygad om att jag skulle krascha och kom fram och frågade med en myyyyccckket lååååånngsssaamm oooccchh tyyyydlig rööööst:
”Viiilll duuu haaa beeedddöövnning?”
Efteråt frågade jag varför han TALADE SÅ TYDLIGT. ”Du såg lite sån ut – som en ko…” (man tackar).
Andra gången hade jag lite mer koll, när jag födde min son Felix, men höll på att spåra ut i slutet när jag inte fick det stöd jag ville. Jag försökte vara TILLAGS och det gick helt enkelt åt h-e. ”Nu åker vi hem!!”, sa jag till barnens pappa och han såg till sin förskräckelse att jag menade allvar.
Tredje gången hade jag bestämt mig. Jag skulle klara att hålla fokus hela vägen i mål. Redan i slutet av fjärde månaden började jag träna andning och krystning, sätta mål och delmål och visualisera vad jag skulle tänka på när jag hade en värd. Och dansa skulle jag göra. Och dansa gjorde jag. På riktigt.
När jag födde min andra son, Adam, blev det en riktig födelsedags fest. Vi skämtade och skrattade mellan värkarna – det finns mycket dråpligt att skratta åt när man föder. Det GÅR INTE att föda prydligt… Jag visste också vad jag skulle göra och kroppen lydde mig på ett föredömligt sätt. Det var underbart. Det betyder inte att det inte gjorde ont eller att det var ett tufft arbete. Men jag mådde bra och kände mig 100% närvarande.
Ont, kul, ont, kul.
Det unnar jag dig också.
Anna
AnnaOm 