Hur göder jag syskonkärleken?

Som jag längtade efter att få barn. Som jag njöt när hon väl kom. Det finns verkligen en djup drift i människan att vilja få barn. Minns hur jag stod i Madrid, där jag bodde några år som ung, och höll grannens bebis i min famn. Mama mía, hormonerna var som en inre vulkan! Jag vill ha barn! Nu!

Det tog några år innan det blev så, men lyckan att få vänta och föda och vara med min lilla flicka var ljuvligt.

Döm om min förvåning när jag efter ett par år VERKLIGEN ville ha ett till och sedan ytterligare ett – varje gång kändes det lika viktigt, snudd på livsavgörande. Varje gång denna enorma lycka över att få vänta, föda och vårda min lilla bebis.

Jag har funderat mycket över denna längtan och glädje över barn. ”Du verkar verkligen gilla barn!”, sa min kollega på jobbet som inte riktigt kände likadant… Ja, det gör jag, men, om jag rannsakar mig själv, tror jag att min längtan och glädje över att få barn handlade minst lika mycket, kanske mer, om att få älska, att få känna sig älskad och behövd.

För första gången kände jag på djupet att jag mig självklar som mamma. Att jag behövdes och var viktig och det var en självklar och underbar känsla. Sedan jag var väldigt liten har jag av och till brottats med känslan av värdelöshet, den är inte logisk, men begripligt om man känner till bakgrunden. Nu kände jag mitt VÄRDE. Jag gick med hull och hår in i rollen som ”La Mama”.

Oftast kände jag att jag hade koll och att barnen mådde bra, men ibland, när de bråkade, kunde jag få ren och skär panik. ”Ni ska ju älska varandra!”, ”Ni får inte slåss!” Jag klarade det mesta, men inte när de gjorde varandra illa.

På måndag den 24 maj kommer jag ha ett liveseminarium på min plattform på boon.tv. Då kommer jag under en timmes tid fördjupa mig i hur vi kan få livet med barnen att vara harmonisk, kärleken mellan syskonen, att stärkas. Vissa saker hade jag med mig med mina barn, men några saker önskar jag att jag hade känt till innan. 

Vi lever i ett samhälle där vårt värde är kopplat till vad vi presterar och om vi anses vara ett bidrag. Om jag gör, presterar, då har jag ett existensberättigande, om inte… Tveksamt. Och när det kommer ett syskon – behövs jag inte längre?

Det här är något jag tror vi alla med barn har glädje att fundera över – hur bekräftar jag mitt barn? Hur får jag mitt barn att känna sitt värde, inte minst när det kommer syskon?

Välkommen att boka din biljett till eventet som börjar kl 16.00. Klicka här för att komma till boon.tv

Ser fram emot att träffa dig. Seminariet kan laddas ner i efterhand också.

Här är min dotter Klara Underbara, 2 år, med sin lille bror Felix på 6 månader.

När, vem, hur och VARFÖR?

Att leva med barn är att leva med förändring. När du tror att du vet hur dagen och natten, kommer se ut, kan du vara säker på att det är dags för ett nytt utvecklingssteg eller förändring…

Om det är dags att börja på dagis, sluta med napp, blöja eller kanske sova i egen säng, är det smart att ta ett steg tillbaka och planera lite.

När?

Kanske vill du sluta amma på natten? Sönderstyckade nätter får dagarna att bli långa och liten energi till andra saker. Fundera över när det är smartast att påbörja det projektet, även om det är måndag och du har panik, kan det vara bättre att vänta till helgen, eller ännu hellre en långhelg eller semestern när ni kan vara två om saken.

Vem?

Vem av er ska ”leda” förändringen? Du kanske är den som behöver den mest, men det kanske är din partner som är lugnare och mer stabil? Eller tvärtom… Jag väntade alltid till min man var bortrest innan jag gjorde större förändringar:)

Hur?

Dagen ni bestämmer er för att börja, är det smart att se till att barnets ALLA behov är tillfredsställda. Det handlar inte bara om stimulans i största allmänhet utan att verkligen se över om barnet tex rört på sig tillräckligt? Varit med och ”jobbat” och varit ett bidrag?

Om du vet att ditt barn har fått allt det han eller hon behöver – då är det lättare, mycket lättare, att vara tålmodig och stabil när barnet testar gränserna. Och barn testar alltid gränserna… Det är bara så det är.

Varför?

Varför just nu? Eller varför överhuvudtaget? Är det för din skull? För barnets? Eller kanske för svärmors skull eller ”samhällets”? Om du påbörjar en förändring som du egentligen inte tror på eller kanske ens vill, då kommer det vara snudd på omöjligt att vara så där trygg och stabil som det krävs att du är för att få ett långsiktigt resultat.

Om du rannsakar dig själv, kommer du kanske på att det egentligen inte är läge än. Eller så är det det och då kommer du känna hur ryggen rätas, leendet komma och säga: ”OK, nu kör vi!”

Hantera barns (och sina egna) känslor

Om du har barn vet du vid det här laget att även små barn har starka känslor och åsikter. Ibland möter jag nyblivna (eller gravid) föräldrar som har en idé om att, om de gör allt rätt och barnet inte behöver höra ett nej eller dylikt, då kommer barnet bara vara glad – hela tiden… Sorry, imposible, not possible, njet, inte möjligt.

Barn utvecklas hela tiden och när de är i närheten av ett nytt utvecklingssprång, så blir de precis lika frustrerade som vi vuxna när vi upplever att vi inte kommer igenom, förstår hur vi ska göra eller nå fram.

En lugn vägvisare

I sådana situationer är det underbart om du som förälder kan behålla DITT lugn och vara en stadig referens. Spegla och känn in ditt barn (”Är det jobbigt nu?”), men samtidigt signalera att du tror på barnet (”Du fixar det här!”). Risken om du löser ”problemet” åt ditt barn, vad det nu än är, är att du ger ditt barn signalen att du inte tror på dess förmåga att lösa det själv.

Det här är curlingens mörka baksida. Du kanske löser problemet i stunden, men konsekvenserna längre fram blir super sorgliga.

Curling är att göra något för barnet som ditt barn hade kunnat klara själv. Barnets reaktion kan i stunden vara positiv men i längden negativ och passiviserande.

Börja betrakta barn där föräldrarna gör allt för barnet: matar, väljer kläder, klär på, fixar och hämtar leksaker, planerar och styr leken etc. Barnet blir mer och mer stilla, stillasittande och gnällig, irriterad, otacksam (”Ok, gör det själv, då!”). Ett sådant barn kommer snabbare än du anar behöva direkt, ständig och omgående behovstillfredsställelse och är ändå inte nöjd…

Så, om barnet visar starka känslor av frustration, se om du kan andas och behålla ditt lugn och avvakta i det längsta med att lösa situationen. Barnet kanske blir väldigt frustrerad först, men sedan kommer hen att försöka igen och igen och igen, tills de behärskar den nya konsten.

Sedan kan barnet visa starka känslor i mängder av olika situationer, som vi ofta kan härleda till nyfikenhet (”Vad var DET?”), vilja bidra och hjälpa till, avundsjuka osv.

Om du är närvarande som förälder kommer du oftast förstå vad ditt barn vill, bara genom att känna in energin i situationen. Då är det också lättare att behålla sitt lugn.

Men, om du är trött, reaktiv, känslig eller kanske deprimerad, kan det vara svårt att vara den där lugna och trygga och närvarande vuxna vägledaren – då behöver du se till att du kommer på banan själv.

I nästa veckas liveseminarium på boon.tv, kommer jag att gå igenom mer om hur du kan ta hand om dina egna känslor och barnets. När är det BRA att visa känslor (negativa sådana), när är det INTE bra? Hur gör jag om jag inte kan låta bli att reagera för starkt? Hur får jag tillbaka mitt lugn.

Att vara med barn är enormt energikrävande, men med kunskap och bra rutiner som tillgodoser allas behov, kan det vara underbart att ha barn, en glädje. 

Barn är utveckling, tvingar till utveckling. Om du antar utmaningen kan ni båda växa och utvecklas tillsammans i skön harmoni.

Med barnen på höften… (Klara och kusin Fredric).

Det nya livet med barn – himmel eller helvete?

Vi ser dem. Bilderna med de lyckliga föräldrarna. Bebisen på brösten. Magin i det första mötet. Universum som reflekteras i bebisens ögon. Äntligen.

”Kan du kanske säga något ord om varför man kan känna sig nedstämd och ledsen trots att detta är vad man önskat hela livet?”

Lyssnade på nyheterna igår kväll (14 december år 2020, Svt Kulturnyheterna) om hur eländesbeskrivningarna i sociala medier kring att få barn avlöser varandra. Chocken när insikten växer fram att sovmorgnarna inom överskådlig tid är borta. De sönderhackade nätterna. Bebisen som hänger vid bröstet, bröst som läcker kladdigt och ömmar. Pluffsiga magen. Känslan av att inte längre äga sin kropp, sin tid, att någon annans behov styr livet. ”Jag som aldrig behövt ta hand om någon annan än mig sig. Jag som alltid gjort som jag vill…. Aaahrrrrgh…. ”

”Hur kan man kombinera ett liv med en bebis och hur får man det att fungera ihop utan att det ena äter upp det andra?”

Eller hur? Går det?

Måste ”livet” vara över när vi får barn?

Nej.

Men, ett bra och njutbart liv med barn kräver vakenhet, medvetenhet, ansvar och proaktivitet. Att säga till ditt barn, litet som stort, ”Idag, älskling, chillar vi bara…” Det är att be om problem… Det går bara inte. Sorry. Det betyder inte att du aldrig mer kommer kunna chilla, men det kräver planering. Att hela tiden ligga steget före och tänka igenom konsekvenserna.

Hur skulle du vilja att det var? Om du fick göra en beställning?

Första tiden med bebis – bädda för en bra start

Imorgon, onsdagen den 16 december på boon.tv kommer jag ta upp hur man lägger en bra grund till ett liv med barn mm i veckans liveseminarium – hur jag skapar ett BRA liv med barn. Jag kommer gå igenom de viktigaste pusselbitarna för att ni alla ska må bra. Det börjar med att du är ärlig med vad du känner och vad du vill. Då får vilja ångra dig. Det gör inte dig till en dålig människa. Ärligheten ger avslappning. Sen, sen lyfter vi blicken och ser framåt, hur det här ska gå till.

Här är länken till seminariet: https://boon.tv/anna-wilsby-frisk/frsta-tiden-med-bebis-bdda-fr-en-bra-start-hela-frsta-ret

Hela schemat med vårens teman hittar du på annasprofylax.se eller boon.tv/anna-wilsby-frisk. 

För en magisk början OCH fortsättning!