Barnmorskor och doulor är också på samma sida – egentligen

Att vara barnmorska är ett väldigt speciellt yrke, eller hur? Det är inget man väljer bara så där. Jag skulle tro att de allra flesta barnmorskor har valt sitt yrke med hjärtat, för att det älskar tanken på att vara ett bra stöd för den födande kvinnan och hennes partner.

Precis som jag själv hade en romantisk idé om hur en barnmorska skulle vara (nära, händer, trygghet, vägvisare), kanske den blivande barnmorskan också har det.

Jag har mött många sådana varmhjärtade, besjälade studenter och nyblivna barnmorskor.

Sedan hamnar de på en klinik.

Om det är svårt för en födande kvinna att behålla sitt inre fokus, kan du kanske föreställa dig hur det är för en barnmorska?

BARNMORSKAN kanske har flera mammor samtidigt. Hon ska journalföra, förbereda epiduraler (som är en konstart i sig), ge mamman ett nära stöd, hantera oroliga partners, ha koll på CTG, ha genomgångar med sin personalgrupp och läkare, ta emot, sy, undersöka bebisar och moderkakor, göra vaginalundersökningar och analysera, väga faktorer PÅ LIV OCH DÖD! Ofta måste hon idag också göra delar av undersköterskans jobb, städa och fixa, allt för att skapa en LEAN, effektiv organisation.

Att gå och kissa, ta en paus eller äta lunch kanske känns som en hägring… Och, även om det är lugnt en stund, vet hon att det när som helst kan rassla till. Hur ska hon kunna njuta av den vilan då? Som att sova på spikar skulle jag tro…

Så, även om hon så gärna skulle VILJA kanske hon inte KAN. ”Om jag ger henne lillfingret vill hon ha hela handen…” Hon kanske inte heller VET riktigt hur hon ska coacha en mamma som skriker på bedövning, som i sitt brev skrivit att hon vill bli peppad…

MAMMAN och hennes partner läser artiklar om barnmorskor som inte hinner kissa. De lyssnar på nyheter om fulla klinker och om kvinnor som, mitt under sin förlossning, när de håller på att föda ett barn, blir hänvisade, avvisade, till en annan klinik, kanske i en annan stad. Mitt under sin förlossning…

Det är KLART att du som blivande mamma vill göra vad du tror kan vara bra för dig. Kanske är det den där bedövningen du förlitar dig på? Kanske kan TUSEN youtubevideos hjälpa dig att få en bättre bild av vad du ska vara med om? Din partner kanske också känner sig osäker över vad han eller hon ska göra, så, varför inte ta med det nära stöd du längtar efter?

DOULAN ser barnmorskor som inte har tid, som springer runt och som ”viftar med epiduralen” redan i entrén (jag skojar, lite) istället för att ge ett nära stöd.

Ibland kan jag få en känsla av att barnmorskor och doulor upplever sig vara på olika sidor. Det händer att jag hör doulor sucka över att de inte når fram eller inte känner sig välkomna, eller att barnmorskor upplever att doulor tar över eller kanske skuldbelägger. Till exempel.

De vill samma sak, men förutsättningarna ser väldigt olika ut. Det är av den här anledningen alla mina egna profylaxinstruktörer, som just ofta är också doulor, har fått gå med barnmorskor på ett eller flera pass på kliniken (kallas att hospitera). Det handlar om respekt, om nyanser, om förståelse.

Om jag ser och förstår barnmorskans verklighet (nu pratar jag inte om hemförlossningsbarnmorskor som är mer som doulor med medicinsk kunskap), då är det lättare att skapa ett bra samarbete och också förändring.

När jag erbjudit kliniker gratis doulor (vi erbjöd vi flera tillfällen stockholmsklinikerna att bemanna alla pass med en doula från oss), då tackade alla kliniker nej. Det kan ju tyckas konstigt, MEN, som flera chefsbarnmorskor sa: ”VI vill ju ha bättre förutsättningar för att SJÄLVA vara med föräldrarna. Att ta emot doulavoluntärer skulle vara som att gå politikerna till mötes. Vi behöver själva resurser och utbildning för att skapa en bättre och sund förlossningsvård, så att också unga barnmorskor vill fortsätta jobba här.” Det är begripligt.

Jag hedrar det initiativ, den namninsamling, som barnmorskorna Asabea Britton, Märta Cullhed Engblom, Födelsehuset och @födalugnt har tagit initiativ till. Jag tror att det är en bra början att göra det tydligt vad vi vill ha, vad både föräldrar och personal vill ha.

Du som förälder kan här göra en enorm skillnad här genom att skriva under. Klicka på länken så kommer du till namninsamlingen;

Trygghet och lugn för födande och barnmorskor nu

För en magisk början.

Anna

 

Kan du som gravid få för mycket information?

”Vad gör vi med alla dessa mammor som nästan kan lika mycket som vi?”

Så sa en barnmorska under ett samtal om hur förlossningsvården bäst kan hjälpa blivande föräldrar.

Tack vare youtube, böcker, tidningar och internet, kan du som gravid söka och hitta information om det mesta. Det finns bloggare och influencers som är grymma på att informera och vara ett bidrag på det sättet.

Information är bra, MEN, min fråga är VAD behöver du informera dig om? Hur hjälper det dig att veta hur en grad fyra bristning ser ut? Kan det t om skrämma mer än hjälpa? Och räcker det att se en film om en underbar hemförlossning där mamman ligger avslappnad i badet för att DU ska klara det?

Jag tror inte det.

Mitt fokus inför en större utmaning som att föda ett barn, är att fundera över vad jag kan GÖRA och TRÄNA så att vågskålen tippar över åt mitt håll.

Jag menar, om du är spänd räcker det inte att se en film eller två för att slappna av.

Om du vet att det finns risker med att krysta för mycket eller för snabbt t ex, är det bra att träna på vilka muskler du bäst använder när du krystar, hur du kan lära dig att lyssna på din kropps signaler OCH på din barnmorska, hur du bromsar respektive gasar.

Om du som partner förstår att det är lätt att känna sig handfallen och maktlös, kan det vara bra att träna coachning i utmanande situationer (aktivt lyssnande mm) och hur du kan vara ett konkret stöd för din kvinna (och för dig själv…).

Information tar dig bara så långt. När vi föder barn är det kroppen och kroppens reaktioner och reflexer som tar över, din hjärna har inte en chans.

Om du tittar på en ”vanlig” förlossning på en klinik, ser du ofta mamman jämra sig genom värkarna. Det är det som händer när hon reagerar på värkarna. Med träning (eller ett bra stöd från personalen) skulle hon ha fått hjälp att istället slappna av in i sammandragningarna och fortsätta andas på ett bra sätt.

På 1970- och 80-talet fick blivande föräldrar gå profylaxkurser som var tio (10!!) veckor långa. Varje dag uppmanades kvinnan att träna på andningsväxlarna, på avslappning och krystning. Varje dag. Allt för att hjälpa kroppen att träna in ett nytt bättre reaktionsmönster.

 

Bild: Barnmorskorna Anna, klara Johanna och Janna visar maratondansen.

På grund av politiska beslut och tidens anda försvann den praktiska träningen från föräldrakurserna. De ersattes med information om vad som händer, vad personalen gör och att det är bra att andas och slappna av, men, man slutade öva i grupperna. Mamman uppmanades att ta ansvar för det själv genom att t ex gå en yogakurs för gravida.

När jag själv blev gravid saknade jag den praktiska träningen och jag förstod instinktivt att jag inte kunde läsa mig till avslappning. Jag behövde träna.

Nu när många föräldrautbildningar ligger på sparlåga behöver du som blivande förälder vara kreativ och hitta olika sätt att hjälpa dig själv. Vad av alla alternativ som finns faller dig i smaken?

Jag tycker att det är grymt bra att det idag finns flera privata alternativ för föräldrar att välja mellan. Jag älskar min profylax (betyder förebyggande) men jag älskar även mindfulness, magplask, dyktekniker och hypnobirthing – så pass att jag vävt in delar av dessa i min egen kurs. Det är KLART att vi ska inspireras av det som är bra, oavsett vilken rubrik det har.

Till dig som är gravid behöver du idag ta större ansvar än någonsin för din egen förberedelse – hoppas inte på att det räcker med information. Fundera istället över hur du kan få in träningen i din förberedelse? Här kan onlinekurser vara bra i kombination med personlig coachning.

Är otroligt glad över att jag kan erbjuda AnnasProfylax webbkurs separat och i kombination med personlig coachning online. Jag har under hela den här perioden också valt att fortsätta med mindre kurser till nöje för både mig och föräldrarna.

Är du gravid och vill bolla olika alternativ är du varmt välkommen att höra av dig till mig på telefon: 08-758 02 10 eller till kurser@profylaxgruppen.com.

Du kan också gå in på min hemsida och läsa mer och boka in dig direkt om du vill.

Gör vad du kan inför förlossningen – det är värt det, promise:)

Anna

En riktig födelsedag

Idag, den 7 augusti år 2020, är det 20 år sedan jag födde mitt tredje barn, Adam.

Jag tror jag visste att det skulle vara den sista gången jag födde barn. Jag ville verkligen att det skulle bli den riktiga födelsedag jag drömt om. Att jag skulle känna mig 100% närvarande. Att min man och jag skulle vara samspelta. Att barnet skulle må bra, förstås.

Jag hade lärt mig och finslipat på min mentala och fysiska verktygslåda som så småningom blev AnnasProfylax. Jag var taggad till tänderna. Eftersom min andra förlossning gick så fort att vi nästan inte hann in, ville vi inte chansa den här gången.

Egentligen hade jag planerat för en hemförlossning. Det kändes tryggare än Essingeleden där Felix höll på att födas… Men, universum ville något annat. Den ena av mina hembarnmorskor, Marietta, hade brutit nyckelbenet. Och den andra, Ann, satt fast ute på en skärgårdsö. Jag ringde in till förlossningen och kände mig både orolig och frustrerad – jag ville ju ha en riktig födelsedag! Inte en klinikförlossning med slangar och rockar och klapprande steg i korridoren.

Några veckor innan förlossningen hade jag intervjuat barnmorskan Gudrun Abascal, hon som är författare till den grymma boken ”Att föda” och chefsbarnmorska för en rad kliniker, inför en artikel till GrowInLife. Det var ett underbart möte där vi båda konstaterade att det hade varit roligt att ”föda tillsammans”, men jag skulle ju föda hemma… eller inte?

Gudrun råkade (universum igen?) vara på expeditionen när jag ringde in. Hon hörde mitt namn nämnas. ”Är det Anna Wilsby?”. Hon kom till telefonen. Anar ni graden av lycka och avslappning jag kände när hon sa: ”Anna, det är lugnt, du ska få din hemförlossning, här, på kliniken. Välkommen in.”

Och jag fick det. Ljuset var dämpat. Slangarna gömda bakom gardinerna. Inga slangar. Inte ens CTG. Då och då kom Gudrun in och höll CTG-dosan (dopplern), som mätte barnets hjärtljud, mot min mage. Hennes lugna närvaro intygade mig att ”det här klarar du”. Under långa stunder satt hon bara med händerna i knät och var tyst, närvarande.

För första gången i mitt liv tror jag, kände jag att jag inte behövde vara till lags. Jag behövde inte ”ta hand om” henne. Jag vet, det låter helt sjukt, men jag har spenderat ett helt liv att försöka släppa mitt fokus på andra, vad andra vill ha, behöver. De hjulspåren har varit djupa.

Nu kunde jag istället, helt och hållet, vända mitt fokus inåt. Lyssna efter kroppens subtila signaler, dyka och slappna av in i sammandragningarna istället för att reagera och spänna mig.

Jag fick min hemförlossning på kliniken. Jag fick en riktig födelsedag.

Jag, Adam och Gudrun Abascal strax efter förlossningen.

Tacksamheten jag känner så här en 20 år senare, är lika stark, kanske t om ännu starkare än då. För nu vet jag att den förlossningen inte bara gav Adam den allra bästa starten, utan att den också blev startskottet på mitt nya liv.

Idag firar jag inte bara Adams födelsedag utan även 20 år som profylaxinstruktör och förlossningscoach.

Hipp, hipp, hurra!

Kan det vara kul att föda barn – på riktigt?

Ja. På riktigt.

När jag födde mitt första barn, Klara Underbara, hade jag precis börjat lära mig hur jag skulle andas, fokusera, röra mig och hantera smärta. När värkarna var som allra tuffast (jag kallar det för Träsket), hade jag svårt att hålla fokus. Barnets pappa var övertygad om att jag skulle krascha och kom fram och frågade med en myyyyccckket lååååånngsssaamm oooccchh tyyyydlig rööööst:

”Viiilll duuu haaa beeedddöövnning?”

Efteråt frågade jag varför han TALADE SÅ TYDLIGT. ”Du såg lite sån ut – som en ko…” (man tackar).

Andra gången hade jag lite mer koll, när jag födde min son Felix, men höll på att spåra ut i slutet när jag inte fick det stöd jag ville. Jag försökte vara TILLAGS och det gick helt enkelt åt h-e. ”Nu åker vi hem!!”, sa jag till barnens pappa och han såg till sin förskräckelse att jag menade allvar.

Tredje gången hade jag bestämt mig. Jag skulle klara att hålla fokus hela vägen i mål. Redan i slutet av fjärde månaden började jag träna andning och krystning, sätta mål och delmål och visualisera vad jag skulle tänka på när jag hade en värd. Och dansa skulle jag göra. Och dansa gjorde jag. På riktigt.

När jag födde min andra son, Adam, blev det en riktig födelsedags fest. Vi skämtade och skrattade mellan värkarna – det finns mycket dråpligt att skratta åt när man föder. Det GÅR INTE att föda prydligt… Jag visste också vad jag skulle göra och kroppen lydde mig på ett föredömligt sätt. Det var underbart.  Det betyder inte att det inte gjorde ont eller att det var ett tufft arbete. Men jag mådde bra och kände mig 100% närvarande.

Ont, kul, ont, kul.

Det unnar jag dig också.

Anna