Ska mödravården vara privat eller inom landstingets regi? I hela Sverige pågår en förändring i ena eller andra riktningen. Jag tror att det finns för- och nackdelar med båda varianterna. En sak som jag däremot tycker är positiv med privatisering, är att den tvingar mödravården att titta på sig själva och på innehållet i till exempel den egna föräldrautbildningen. Vad vill föräldrar ha? Varför ska de komma till vår mödravård? Vad ska föräldrautbildningen innehålla? Vilken kvalitet ska vi stå för?

När jag väntade mitt tredje barn anmälde jag mig till en privat mödravård i Stockholm. Jag var lycklig över att jag skulle få föda igen och ville ha ett varmt och proffsigt bemötande. När jag kom till mödravården på Fina Gatan, tittade inte ens receptionisten upp. Barnmorskan var blasé och tog mina prover med en frånvarande min (omföderska, ja, ja). Eller INTE! Not OK! Jag böt mödravård direkt till den landstingsdriva i Tråkiga Lokaler men med VARMA barnmorskor som insåg att även ett tredje barn är ett UNDER! Ytan är viktig (det är mysigare att föda barn på BB Stockholm med rosor i vattenbad och vacker konst på väggarna än i små bås med kirurgklädd personal), men INNEHÅLLET, bemötandet, är det viktigaste!

Basta!

Anna

Annonser

Smart med näsandning

april 23, 2011

Vad härligt med flera lediga dagar! Som en minisemester mitt i allt – och med härligt väder! Då passar jag gärna på och går ut och springer med Mannen innan morgonyogan. Detta brukar vara en något ojämn runda då Mannen har en egen inre motor medan jag lunkar i min något mer ansträngda rytm – tills dess att jag fick tipset att försöka fortsätta att andas med näsan. Inte lätt, pröva själv. I början känns det som om man inte får tillräckligt med luft och efter en stund känner man sig som en fisk på torra land – luuuft! Men sen! Det är som om syresättningen blir mångdubbelt bättre och dessutom slipper man mjölksyran!

Det finns två förklaringar till detta. Det ena är att vi har kvävemonoxid i vår näshåla och även i bihålorna – kvävemonoxiden gör så att våra kärl vidgar sig och kan ta upp syret bättre. Den andra anledningen är att när vi andas in genom näsan, djupt, andas vi längst ner i lungorna där avelolerna finns – dessa gör också så att syresättningen blir maximal. Om vi bara andas med munnen andas vi bara högt upp i lungorna vilket ger en sämre syresättning.

Nu har jag provat i en månads tid och jag är helt övertygad – jag kan helt enkelt konstatera att det fungerar. Det var två härliga tjejer, Lisa och Anette Einarsson, som fick mig på spåret. De har kurser i Medveten Andning och i kursen ingår ett andningsdon för att hjälpa till med att träna upp näsandningen – man känner sig som ett ufo när man andas i den men det fungerar! Testa själva. Grymt!

Nu blir det påskmiddag!

Kram

Anna

Lycka

april 19, 2011

En av våra tidigare deltagare, som precis gått AnnasProfylax för tredje gången, hörde av sig och tyckte att det var fantastiskt hur Profylaxgruppen utvecklat sig sedan jag hade den första kursen för henne och hennes man hemma i mitt vardagsrum. Jag håller med! Vem hade kunnat ana. Men inte bara är det häftigt att så många har gått och går våra kurser, att vi har underbara och engagerade kursledare, utan att jag får arbeta med det som mitt hjärta brinner för. För mig är det en lycka, en ynnest, att få arbeta med något så otroligt värdefullt, roligt och meningsfullt. Tänk att jag får vara med när nya små bebisar föds! Tänk att jag får möta blivande föräldrar och hjälpa dem till ett ”det här kanske kan gå!”! Tänk att jag får arbeta med förlossningspersonal som verkligen vill vara ett bra stöd för föräldrar.

Vi hade en fantastisk helg i Göteborg på Baby & barnmässan. Definitivt bästa mässan hittills! Många bra aktiviteter för både stora och små. Vädret var perfekt, lite dugg och molnigt. Vi undvek att prata med våra nära och kära i Stockholm där vädret var runt tjugo grader med strålande sol. En räkmacka högst upp på Gothia Tower kompenserade gott och väl bristen på sol! Vilken utsikt! Vi träffade mängder med både tidigare deltagare men också, vilket är särskilt kul, sådana som inte ens tänkt tanken på att gå en profylaxkurs – en vaddå??? Och sedan, det där blänket i ögonen när den blivande pappan inser att han ska bli just det – pappa. Kvinnan föder barnet men det är också en mamma och en pappa som föds. Vi åker in som ”vanliga människor” och åker hem som föräldrar, det är stort!

Kram

Anna

På väg

april 14, 2011

Imorgon bär det av till Baby & Barnmässan i Göteborg. Jag känner det där härliga pirret som inför en resa som man bara vet kommer bli lyckad. Kul att möta blivande föräldrar och sådana som har gått kursen och kommer och visar upp sina små underverk. Den positiva utmaningen i att föreläsa på en mässa…. Folk som kommer och går, den enorma hallen och så vidare, men det brukar gå bra – jag vilar i det. Jag brukar sitta på en stol i montern en stund innan och meditera och andas. Ser nog lustigt ut. Men det är otroligt vad långa, avslappnade utandningar lugnar.  Hjälper mig att vara närvarande. Välkomna om ni har vägarna förbi!

För några år sedan minns jag hur jag och mina kollegor på kvällen efter första mässdagen låg framåtstupa på hotellsängen bredvid varandra och tittade på den spanska filmen ”Gråta med ett leende” på Majas dator. Vi fick ligga nära varandra för att se något överhuvudtaget, men filmen var magisk och nådde oss med hela sin intensitet. En minnespärla.

Fick ett samtal. En nära väninna som har problem på hemmaplan. Önskar att jag kunde hjälpa. Lyssnar och reflekterar. Vilken konst det är att hålla isär vad som hör till den egna reaktionen och vad som hör till den andres. Jag har fått öva i många år på att försöka känna in och känna igen vad som hör till min egen inre röst. Det är så lätt att den överskuggas av andras, särskilt om man är präglad till att lyssna mer på andra än på sig själv… Men jag har börjat räta på mig. Så också väninnan. Det här är min upplevelse. Du har din och jag har min. Respekt. Skönt. Andetag. Liv.

Ta hand om er!

Anna

Födelsedag

april 13, 2011

”Mamma, vad är det som händer?” Min då två-åriga dotter satt i framsätet och tittade förundrat på mig som stod på alla fyra i baksätet på bilen och kryststånkade och andades för glatta livet däremellan. ”Det är lillebror som kommer…”, svarade jag när värken var över. Hade jag kunnat skratta hade jag gjort det.

Idag fyller min mellankille 14 år. Tiden går men står stilla vid minnet av födelsen. Felix födelse blev det jag kommit att kalla för  en ”Stockholmsförlossning”: fulla kliniker, fast i en bilkö, hänvisad, avvisad.  Jag minns när jag intervjuade en gravid kvinna från Funäsdalen inför hennes förlossning. Hon suckade över alla stockholmare som klagade över vilken klinik de skulle åka till. ”Ni har minst fyra att välja emellan – jag har 27 mil till det närmaste!” MEN, vete fasen vad som är värst eller bäst. Hon vet att hon får komma in så snart det har börjat – vi uppmanas att stanna hemma så länge som möjligt. Självklart är det bra om det är det som känns mest tryggt, men inte för att det är kö till förlossningen!

Att föda barn är stort. Bland det största vi är med om. Då ska vi inte behöva undra över VAR vi ska föda eller om vi får komma in. Galet är detta. SAMTIDIGT är det viktigt att förstå att även om vi får alla garantier i världen så finns det inga. Flera av mina härliga kolleger har haft intressanta födsloplatser: en födde sitt barn i hallen, en med sina Converse på i hissen på väg upp till BB Stockholm, en hemma i sängen… Så, oavsett är det bra att ha egna strategier så att vi kan ha vår drömförlossning där vi är.

Ha en underbar dag!

Anna

Alltid profylax!

april 11, 2011

Läkaren lutade sig intresserat framåt. ”En introduktion…. till vaddå? Jag kunde inte låta bli att småle. ”Ja, till det vi gör! Jag visar föräldrarna hur de kan andas och slappna av och hur partnern kan hjälpa till på olika sätt.”, ”OK! Får jag följa med och titta?”, ”Självklart!”
Jag och min kollega Sara är på plats på en klinik söderöver. Vi visar hur våra tekniker och strategier fungerar i praktiken, oavsett om mamman är i latens- eller den aktiva fasen, oavsett om hon krystar eller har fått medicinsk smärtlindring. Det är magiskt! Magiskt att få hjälpa föräldrar att hitta tillbaka till nuet, till sin andning och till sin egen förmåga. Magiskt att möta personal som verkligen vill utveckla det sätt de stödjer föräldrarna på. Magiskt att få vara med när ett barn föds.

Trender kommer och går. När jag började hålla det som först kallades Annas Andning kunde man inte ens hitta ordet ”profylax” någonstans. Det var borta, raderat. ”Nä, sa min barnmorska, det har vi slutat med!” Men hur kan man sluta med basen, med grunden? Hur kan det någonsin bli fel att träna andning och avslappning, att få hjälp av effektiva grepp och massagetekniker? Idag är det nästan på dagen tio år sedan jag började. Tio år – hur gick det till? Då stod jag med min tredje bebis på armen – nu spelar han hockey och drömmer om NHL! Jag började hålla kurs för att jag själv hade haft en längtan efter att få vara med. En längtan efter att få föda och göra det tillsammans med min man. Den längtan har jag förstått att jag delar med många.

Idag är det premiär för min blogg. Här kommer jag dela med mig av mina tankar och funderingar, av mina upplevelser och möten. Välkomna att dela dessa med mig!

Ha en underbar dag!

Er Anna

Redo när vi är redo!

april 11, 2011

Annas blogg 21 mars 2011

”Är AnnasProfylax bara sex timmar? Nä, det går inte!”, sa barnmorskan till mig. ”Vaddå går inte?” frågade jag ”Nej, du måste ha en kurs som är minst tio tillfällen och sedan måste mamman träna mycket själv också.” Jaha. ”Men om hon inte har förstått att hon måste gå tio tillfällen? Ska vi överge henne då? Är det hennes FEL om hon inte förstått att hon måste träna?” Njae… Här blev barnmorskan lite osäker i anslaget. ”Men det är i alla fall förfärligt att inte blivande föräldrar förstår hur viktigt det är med träning…”

Under en period hade vi en kurs som hette ”Panikkurs för stressade” på bara tre timmar. Den var väldigt populär. Jag tror att man måste möta mammor och pappor där de är. Om en mamma inte har förstått vilken stor utmaning och vilket hårt arbete det är att föda barn – då har hon inte det. Punkt. Vem är jag att döma eller ens ha en åsikt om det? Hur vet jag hur hennes liv gestaltat sig, hur hon kommit till den punkt hon är vid idag? Däremot har jag viktig information som hon kan ha glädje av och jag ser det som min uppgift att hjälpa henne att förstå det, oavsett om det är tre månader innan förlossningen eller ett par dagar eller timmar…

Det är faktiskt aldrig försent att lära sig profylaktiska tekniker (andning, avslappning, bra grepp etc). Jag håller fortfarande föräldrakurser ibland, men mycket av min tid idag spenderar jag på olika kliniker runt om i Sverige och visar hur man kan använda profylaxen på födande, som oftast inte har tränat alls. Hur går det tror ni? Helt riktigt – otroligt bra! Med ett bra stöd, med bra vägledning, kan en födande mamma få tillbaka sin känsla av kontroll och en bra andning osv när som helst under förlossningen. Det finns faktiskt en födande kvinna i oss alla, men ibland behöver man kunna locka fram henne under all rädsla och spändhet. Men det går. Alltid profylax, säger jag.

Fast det är klart att barnmorskan jag skrev om i början också har rätt – ju mer vi tränar desto större förutsättningar för att vi får den födelsedagsfest vi kanske i våra vildaste drömmar drömmer om. Om inte annat brukar ”sena uppvaknerskor” anmäla sig väldigt tidigt till repetitionskursen…

Största kramen
Er
Anna

Nära, nära…

april 11, 2011

 

När jag väntade mitt första barn och letade efter strategier, hittade jag en fin liten bok med rubriken ”Erfarenheter från Ystad BB” (av Signe Jansson och Beatrice Hogg). Den inledande texten ligger fortfarande som en varm vetekudde på mitt bröst. Signe beskriver där hur hon ser på en barnmorska och hennes roll; varma händer, fysisk och kärleksfull, moderlig närvaro, tillit till kroppens egen förmåga. Det var också vad jag i den situationen längtade efter. Att barnmorskan skulle ta i mig, stötta mig och visa mig vägen. Att hennes lugn skulle sprida sig till mig. 

Hur såg verkligheten ut? Ja, ungefär som den vi ser i dokumentären från Västerås förlossningsklinik på TV4 ”En unge i minuten”. Stöd på håll, CTG-apparater, dropp, bedövningar, liggande ställningar i sterila rum. Vänlighet och medicinsk kompetens, ja, men var är händerna? Var är närvaron? Var är strategierna? Gör det ont? Ta en bedövning! Men tänk om det inte är det jag vill ha egentligen

Det finns så enormt mycket en barnmorska eller undersköterska kan bistå med – hur man kan massera och lindra med effektiva grepp som knä- eller bäckenpress. Hur man kan andas och få hjälp att slappna av, hur partnern kan hjälpa till och olika ställningar mamman kan variera med för att hjälpa barnet neråt. Till exempel. Och när det är som jobbigast – ett kärleksfullt lyssnande som kan hjälpa mamman att komma tillbaka och känna att det här kanske kan gå.

Egna strategier
En stor anledning till att jag började med kursen AnnasProfylax var just att jag kände att om jag inte får hjälp med strategier på plats då behöver jag ha med mig egna! Visst kan en kvinna föda barn – självklart finns det en födande kvinna i oss – men hon kanske är begravd i vårt bagage och kontrollbehov, hon kanske behöver hjälp och vägledning för att våga komma fram.

Men det finns ljusglimtar. I det senaste avsnittet (från 28/4-11) fick vi möta två par varav det ena var ett sk ”profylaxpar”. Föräldrarna fick ett positivt stöd och bemötande av barnmorskan Sia, som till och med andades med mamman. Barnmorskan menade att det var väldigt ovanligt att föräldrar kom in och andades på det här sättet själva. Det kan nog stämma. Vi gör vårt bästa för att ändra på den sakenJ! Men det är aldrig försent att lära sig att andas bra och slappna av. Tyvärr tror jag att det på många kliniker lever kvar en föreställning att man inte kan lära en mamma att andas på plats, men det går alldeles utmärkt.

Det var suveränt att Ruth andades näsa-mun men jag ville sträcka mig in i tv-rutan och stryka bort rynkan mellan ögonbrynen, lätta upp andningen och påminna henne om att låta läppar och ansikte vara helt avslappnade. Nu klarade hon det bra, men det är lätt hänt att andningen tippar över och leder till hyperventilering istället – och det vill vi inte.

Nära, nära
Pappa Johnnie var hela tiden nära Ruth och behöll en nära och fysisk kontakt. Det är något vi alltid uppmanar till på våra kurser: ”Tänk dig att du sitter ihop med mamman! Ha gärna en hand på hennes axel. Låt ditt ben vila mot hennes…” osv. Beröringen behöver inte vara aktiv som när vi masserar, men den gör att mamman känner sig mindre ensam – det finns ett ankare som hjälper henne att behålla fotfästet. Rummet kan vara fullt av folk men om ingen tar på mamman kan hon ofta känna sig helt ensam, till och med övergiven.

Den andra förlossningen som visades var Ida, 21 år, som födde tillsammans med sina vänner och sin mamma. Här var avståendet mellan mamman och hennes stöd ofta långt borta. Ida påstod att det var så hon ville ha det, men jag undrar. Trots att jag oftast inte känner mammorna jag möter på förlossningen brukar jag gå fram till mamman direkt. Jag kanske lägger armen om hennes axlar och viskar ”Jättebra, släpp ner axlarna! Slappna av i kroppen…sjuunk, tuuung”. Och hon slappnar av och säger ”Det var skönt…”. Vi utgår ofta från att det är mamman som så att säga behöver bjuda in till beröring eller närhet, men det är inte min erfarenhet. Tvärtom. När jag ger närhet brukar mamman lättare slappna av och möta sammandragningar på ett bättre sätt.

Suveräna kvaddlar
Här fick Ida möjlighet att pröva sterila kvaddlar – ett underskattat sätt att lindra smärtan på! Ärligt talat tycker jag att det är suveränt: bra smärtlindring, inga biverkningar, effekten håller i sig upp till ett par timmar och du kan lägga om dem hur många gånger som helst! Roligt att kunna visa hur bra det fungerade även för Ida. Jag vet att många tycker att sterila kvaddlar låter hemskt, och ja, det gör ont men bara i tjugo sekunder, sedan kommer lindringen.

Det är många partners oro att mamman ska få panik och vad gör man då?? När värkarna var som tuffast skrek Ida att hon ville dö omväxlande att hon inte ville ha barnet. Det låter kanske hemskt men det är inte helt ovanligt att blivande mammor säger så… Det som jag tror att viktigt att förstå är att mamman på ett sätt ”menar” vad hon säger, inte bokstavligt men hon försöker beskriva den känsla av panik hon kanske känner, att hon vill ut och bort från sin kropp. Att då få höra ”Det här går så bra, så. Ingen fara. Nu tar vi bara en värk i taget”, kan faktiskt ge mamman ännu mer panik. ”Det är ingen som förstår hur jag känner det!” I det här läget brukar den fysiska kontakten göra enorm skillnad och att man vågar börja där mamman är: ”Är det så du känner? Önskar du att det var över nu?”. ”Jaaaa….”, ”Jag ser, jag är med dig nu – vi tar nästa värk tillsammans, titta på mig!” osv. Då brukar man kunna få tillbaka mamma. Nära, nära.

Jag ser fram emot nästa avsnitt!!

Er

Anna

 

Hello world!

april 11, 2011

Welcome to WordPress.com. After you read this, you should delete and write your own post, with a new title above. Or hit Add New on the left (of the admin dashboard) to start a fresh post.

Here are some suggestions for your first post.

  1. You can find new ideas for what to blog about by reading the Daily Post.
  2. Add PressThis to your browser. It creates a new blog post for you about any interesting  page you read on the web.
  3. Make some changes to this page, and then hit preview on the right. You can alway preview any post or edit you before you share it to the world.