Hur göder jag syskonkärleken?

Som jag längtade efter att få barn. Som jag njöt när hon väl kom. Det finns verkligen en djup drift i människan att vilja få barn. Minns hur jag stod i Madrid, där jag bodde några år som ung, och höll grannens bebis i min famn. Mama mía, hormonerna var som en inre vulkan! Jag vill ha barn! Nu!

Det tog några år innan det blev så, men lyckan att få vänta och föda och vara med min lilla flicka var ljuvligt.

Döm om min förvåning när jag efter ett par år VERKLIGEN ville ha ett till och sedan ytterligare ett – varje gång kändes det lika viktigt, snudd på livsavgörande. Varje gång denna enorma lycka över att få vänta, föda och vårda min lilla bebis.

Jag har funderat mycket över denna längtan och glädje över barn. ”Du verkar verkligen gilla barn!”, sa min kollega på jobbet som inte riktigt kände likadant… Ja, det gör jag, men, om jag rannsakar mig själv, tror jag att min längtan och glädje över att få barn handlade minst lika mycket, kanske mer, om att få älska, att få känna sig älskad och behövd.

För första gången kände jag på djupet att jag mig självklar som mamma. Att jag behövdes och var viktig och det var en självklar och underbar känsla. Sedan jag var väldigt liten har jag av och till brottats med känslan av värdelöshet, den är inte logisk, men begripligt om man känner till bakgrunden. Nu kände jag mitt VÄRDE. Jag gick med hull och hår in i rollen som ”La Mama”.

Oftast kände jag att jag hade koll och att barnen mådde bra, men ibland, när de bråkade, kunde jag få ren och skär panik. ”Ni ska ju älska varandra!”, ”Ni får inte slåss!” Jag klarade det mesta, men inte när de gjorde varandra illa.

På måndag den 24 maj kommer jag ha ett liveseminarium på min plattform på boon.tv. Då kommer jag under en timmes tid fördjupa mig i hur vi kan få livet med barnen att vara harmonisk, kärleken mellan syskonen, att stärkas. Vissa saker hade jag med mig med mina barn, men några saker önskar jag att jag hade känt till innan. 

Vi lever i ett samhälle där vårt värde är kopplat till vad vi presterar och om vi anses vara ett bidrag. Om jag gör, presterar, då har jag ett existensberättigande, om inte… Tveksamt. Och när det kommer ett syskon – behövs jag inte längre?

Det här är något jag tror vi alla med barn har glädje att fundera över – hur bekräftar jag mitt barn? Hur får jag mitt barn att känna sitt värde, inte minst när det kommer syskon?

Välkommen att boka din biljett till eventet som börjar kl 16.00. Klicka här för att komma till boon.tv

Ser fram emot att träffa dig. Seminariet kan laddas ner i efterhand också.

Här är min dotter Klara Underbara, 2 år, med sin lille bror Felix på 6 månader.