Jag önskar att jag kunde säga att, när du ska föda barn så är det bara att ”luta dig tillbaka”, slappna av och andas. Din barnmorska, undersköterska och läkare kommer ta hand om dig på bästa sätt. 

De försöker kanske göra sitt bästa, men det kanske inte är det som är bäst för dig eller för din bebis. 

För att kunna tillåta dig att verkligen slappna av när du föder barn, behöver du informera dig. År 2015 kom lagen om patientens samtycke, dvs du kan ge eller inte ge ditt samtycke till olika rutiner eller ”interventioner”, men för att kunna göra det behöver du ju veta vilka dessa är, eller hur? 

När ett föräldrapar kommer till min kurs, säger ofta partnern: ”Vad kan jag egentligen göra?”. Efter kursen brukar de säga, ”Ska jag göra allt?” 

Ja, jag ger mycket information och tränar partnern till att bli en riktig och välinformerad coach, för att kvinnan ska kunna ”checka ut” och göra det hon ska, dvs föda barn utan att riskera att bli utsatt för något som hon egentligen inte vill. 

Grymt bra och smärtsamt inlägg att läsa från Märta Cullhed Engblom @fodamedstod, om hur hon blev tagen på sängen av rutinen att ta navelsträngsprov på bebisen direkt efter födelsen: ”Vad håller de på med? Hon är ju ute? Hon skrek och skrek i deras armar…” 

Har dessvärre liknande minnen själv. Så smärtsamma att tänka på att jag, just nu, inte vill tänka på det. 

När du informerar dig och tänker efter vad du själv vill och berättar det för personalen, får du tillbaka tyglarna till din egen förlossning och till din egen kraft. 

Vägvisare

november 11, 2020

Ibland vet man att det är dags för ett nytt kapitel, men man vet inte riktigt vad det är.

Så var det för mig när jag jobbade som management konsult i tillväxtföretag. Jag älskade verkligen mitt jobb, men jag fick det inte att gå ihop med mitt liv med barnen. Jag ville vara en större del i deras liv OCH ha ett yrkesliv. Hur det nya kapitlet skulle se ut visste jag inte riktigt, bara att det var dags.

Har du tänkt på hur det i sådana lägen gärna dyker upp vägvisare – kanske i form av en person, artikel eller en bok? För mig var det boken ”De 7 goda vanorna – grunden för personlig utveckling och hållbart ledarskap”, av Stephen Covey, som visade vägen framåt.

Med den boken under armen, åkte jag på en retreat till nunnorna i Vadstena. Lämnade barnen hemma med deras pappa ett par dagar. Bara bilresan ner var gudomlig. Känslan av luft, frihet, att sjunga högt utan att hålla tillbaka…

Hade fått ett tips om att man kunde bo på deras pensionat några dagar. Det var bland det bästa jag gjort. I tystnad och bara med mig själv, Covey och en anteckningsbok, läste jag, tänkte och gjorde övningarna i boken. Vandrade i de vackra omgivningarna. Svarade på frågor som ”Vem är jag?”, ”Vem vill jag vara?”, ”Vad är viktigt för mig?”. Jag skrev på mina personliga stentavlor.

När jag kom hem visste jag att jag ville bli min egen, och så blev det. Från början jobbade som frilansande konsult och journalist, men snart blev det tydligt att jag själv skulle bli en vägvisare för andra och arbeta med att förbereda blivande föräldrar inför födandets och föräldraskapets mysterium.

Boken ”De 7 goda vanorna” och min man Mats Frisk

Livet är häftigt och har ofta humor. Självklart jobbar min man, Mats, som senior konsult med just Stephen Coveys verktyg och strategier på Franklin Covey (bland annat). Förstås.

Regelbundet läser jag om boken och reviderar mina livsmål. Om du befinner dig i ett vägskäl eller vill påbörja resan in i dig själv kan jag varmt rekommendera boken ”De 7 goda vanorna” och deras kurser som jag också har gått – de är grymt bra! Och så får du kanske möta min man:) He is a good one!

Vi ser dem. Bilderna med de lyckliga föräldrarna. Bebisen på brösten. Magin i det första mötet. Universum som reflekteras i bebisens ögon. Äntligen.

”Kan du kanske säga något ord om varför man kan känna sig nedstämd och ledsen trots att detta är vad man önskat hela livet?”

Lyssnade på nyheterna igår kväll (14 december år 2020, Svt Kulturnyheterna) om hur eländesbeskrivningarna i sociala medier kring att få barn avlöser varandra. Chocken när insikten växer fram att sovmorgnarna inom överskådlig tid är borta. De sönderhackade nätterna. Bebisen som hänger vid bröstet, bröst som läcker kladdigt och ömmar. Pluffsiga magen. Känslan av att inte längre äga sin kropp, sin tid, att någon annans behov styr livet. ”Jag som aldrig behövt ta hand om någon annan än mig sig. Jag som alltid gjort som jag vill…. Aaahrrrrgh…. ”

”Hur kan man kombinera ett liv med en bebis och hur får man det att fungera ihop utan att det ena äter upp det andra?”

Eller hur? Går det?

Måste ”livet” vara över när vi får barn?

Nej.

Men, ett bra och njutbart liv med barn kräver vakenhet, medvetenhet, ansvar och proaktivitet. Att säga till ditt barn, litet som stort, ”Idag, älskling, chillar vi bara…” Det är att be om problem… Det går bara inte. Sorry. Det betyder inte att du aldrig mer kommer kunna chilla, men det kräver planering. Att hela tiden ligga steget före och tänka igenom konsekvenserna.

Hur skulle du vilja att det var? Om du fick göra en beställning?

Första tiden med bebis – bädda för en bra start

Imorgon, onsdagen den 16 december på boon.tv kommer jag ta upp hur man lägger en bra grund till ett liv med barn mm i veckans liveseminarium – hur jag skapar ett BRA liv med barn. Jag kommer gå igenom de viktigaste pusselbitarna för att ni alla ska må bra. Det börjar med att du är ärlig med vad du känner och vad du vill. Då får vilja ångra dig. Det gör inte dig till en dålig människa. Ärligheten ger avslappning. Sen, sen lyfter vi blicken och ser framåt, hur det här ska gå till.

Här är länken till seminariet: https://boon.tv/anna-wilsby-frisk/frsta-tiden-med-bebis-bdda-fr-en-bra-start-hela-frsta-ret

Hela schemat med vårens teman hittar du på annasprofylax.se eller boon.tv/anna-wilsby-frisk. 

För en magisk början OCH fortsättning!

När rädslan får pyspunka

november 24, 2020

OM du är rädd, rädd för att föda, rädd för att något ska hända dig eller barnet, rädd  kanske för att din partner inte får vara med, då kan det vara svårt att tänka på något annat, eller hur?

Rädslan sprider sig lätt i hela systemet och känns, upplever jag, som elektricitet. Som ett surr. Den kan i sin tur leda till ångest, ett konstant tryck över bröstet. Den håller all glädje borta, alla möjligheter. Det går knappt att andas när man är rädd.

När en kvinna föder gör personalen ALLT för att du inte ska bli rädd. Rädslan är så destruktiv att det kan vara värd alla möjliga komplikationer, bara du inte blir rädd.

Negativa målbilder

Vi kan ha varit med om något läskigt, men ibland räcker det med att fantisera kring något dåligt som kan hända. Det är som att vi, utan att tänka på det, skapar en negativ målbild, men likafullt en målbild? 

Vi kan känna det som att vi blir rädda för ”fakta” för hur förlossningsvården ser ut eller saker som kan hända – men det är våra fantasier kring det som skapar rädslan i kroppen. Det är när vi tänker tanken som rädslan aktiveras.

Troll spricker i solsken

I mörkret, i skrymslena och vrårna, ökar rädslan. När vi vågar sätta ord på det vi är rädda för, skriva ner och uttala högt, händer något. Rädslan förlorar något av sin kraft. Den får pyspunka.

Ofta gör vi precis tvärtom, i alla fall jag… Om jag är rädd eller orolig för något undviker jag ofta att tänka på det. Försöker tala mig till rätta och tänka ”positivt”. Jag har lätt för att bli hurtfrisk och försöka att inte låtsas om min rädsla. Och då växer den. 

Till slut tvingas jag se den.

Glädjen – rädslans motsats

Det är värt att göra allt vi kan för att avväpna rädslan. Har du tänkt på att när vi är på semester på en ny plats, då betraktar vi det nya med äventyrets glasögon. Det är roligt att utforska. Om allt vore förutsägbart skulle det bli väldigt grått och tråkigt. 

Tänk om man kan känna att förlossningen är ett slags äventyr, ett äventyr i dig själv. Smärtan tror jag är svår att undvika, men det behöver man inte bli rädd för när man förstår att det är en positiv smärta. Att när det gör ont är det för att värken är stark och bra och att det betyder att det snart kommer en bebis:)

”Jag är livrädd”

I veckans liveseminarium på boon.tv djupdyker jag in i våra rädslor inför förlossningen. 

Vilka konkreta och användbara tekniker kan vi använda för att avväpna en rädsla? Vi har ju inte tid att gå i åratal i terapi – bebisen kommer ju snart! 

Tillsammans utforskar och går vi igenom några av de vanligast förekommande rädslorna och orosmolnen och vad man kan göra. 

Läs mer och registrera dig här: https://boon.tv/anna-wilsby-frisk/jag-r-livrdd-s-kan-du-avvpna-negativa-tankar

På www.annasprofylax.se hittar du hela schemat med alla tidigare och framtida teman.

Välkommen!

”Du kommer väl inte bli en sådan där vegeterande, ammande kvinna när du fött barn? Jag kan väl fortsätta lita på dig?”, frågade chefen.

”Absolut, nej då, du kan lita på mig. Jag kommer jobba på som vanligt.”

Not.

Bilden är från youtube videon ”Career Girl”: https://www.youtube.com/watch?v=8v87Pqi3gCc

Det här var jag, när jag väntade mitt första barn!

Då jobbade jag som tillväxtkonsult i, just det, tillväxtföretag. Hur man växer snabbt med bevarad kontroll. Handlade mycket om värderingar, klara mål och tydligt ledarskap.

Som en gnu jobbade jag dag och ofta kvällar och ibland nätter. Prestation och leverans var allt.

Magen, med min lilla dotter Klara, stod ofta rakt ut. Brukade skämta om att det var en pigg rackare därinne. Idag förstår jag att det var stress och adrenalin… 

Mot slutet av graviditeten kunde jag ibland låsa dörren till kontorsrummet och kollapsa på golvet.

Chefens ”Jag kan väl lita på dig?”, ringde i mina öron. ”Jajamänsan, ska bara gå och kräkas lite..” 

Känner du igen dig? Fasiken, det är inte lätt att försöka leverera på alla fronter.

För mig var det jobbigaste att känna att jag inte ägde min tid, den var alltid andras. Andra hade rätt att titta i och ifrågasätta mina val, min tid, mina prioriteringar.

Jag behövde tillslut ställa mig frågan för vems skull jag lät andras liv och agendor styra. 

Det var början till den nya resa som jag idag är på.

Även när jag hade fattat beslutet att bli min egen, att jag inte vill offra allt för karriären, var det tufft. Har man låtit andras agendor styra ett helt liv tar det en stund att hitta tillbaka.

Jag älskar mitt liv och mitt arbete. På riktigt. Känns galet meningsfullt och roligt att få äran att bidra till fina förlossningar och en bra start på föräldraskapet.

Men, jag måste vara ärlig, varje dag behöver jag träna på att hålla fokus, andas och ifrågasätta vad jag gör och varför. 

Varje dag.

När jag växte upp var ”alla” kvinnor topless på stranden. Det var så självklart att man, jag i alla fall, slutade reflektera över det.

Hos min mamma kan jag ibland bläddra i gamla album och slås då av bilderna från skärgården där vi hoppar topless från klipporna. Märker att jag reagerar lite. Av någon anledning känns det inte lika naturligt självklart idag.

Min känsla idag är att vi både är mer påklädda och avklädda samtidigt. Det är långa kjolar och stringtrosor i en salig blandning. Att amma offentligt är ofta något mammor får blickar eller kommentarer över. Mammor ska amma undanskymda i avsides rum eller ordentligt skylda.

En befriande förebild i det här sammanhanget tycker jag är barnmorskan och influencern Asabea Britton – på hennes konto är det ymmiga bröst och ammande bebisar på de flesta bilder (hon har nyss fött sitt andra barn). Läste att hon hade fått vissa negativa kommentarer till att hon visar upp sig och sin kropp så mycket, på vilket hon svarade att hon tycker om sig själv och sin kropp och inte har några problem med att visa sig naken. Underbart.

Amning – en sårbar handling

Jag tror att vår syn på kroppen verkligen påverkar hur vi också ser på amning och födande. Hur reagerar du själv? Känns det som något mysigt, naturligt eller kladdigt och t om äckligt? Vi vet att amning är viktigt, att det ger både mamman och bebisen stora gåvor och fördelar. Därför behöver vi vårda bilden av att amning är naturligt för att kvinnor ska vilja fortsätta amma, men också utbilda i hur.

Om bilden av att amma är för jobbig, då tror jag det är lätt att mamman inte orkar härda ut. Jag har mött så många mammor som slitit med amningen i det fördolda, som hatat tanken på att amma med sina såriga bröst. Här tror jag det är otroligt viktigt att inte tvinga hem mammor förrän de har fått amning att fungera hyfsat bra och att det finns någon att ringa om det strular till sig. 

Åk inte hem förrän du fått hjälp

Till dig som nybliven mamma – åk inte hem förrän du känner att du har fått den hjälp du behöver. Det ska inte göra ont att amma, inte ens i början. Brösten kan ömma för att du ammat mycket, men det ska inte göra ont. Då finns det något att göra. En del kliniker har amningsmottagningar och hos amningshjälpen.se finns det duktiga rådgivare som kan hjälpa dig.

Att vara barnmorska är ett väldigt speciellt yrke, eller hur? Det är inget man väljer bara så där. Jag skulle tro att de allra flesta barnmorskor har valt sitt yrke med hjärtat, för att det älskar tanken på att vara ett bra stöd för den födande kvinnan och hennes partner.

Precis som jag själv hade en romantisk idé om hur en barnmorska skulle vara (nära, händer, trygghet, vägvisare), kanske den blivande barnmorskan också har det.

Jag har mött många sådana varmhjärtade, besjälade studenter och nyblivna barnmorskor.

Sedan hamnar de på en klinik.

Om det är svårt för en födande kvinna att behålla sitt inre fokus, kan du kanske föreställa dig hur det är för en barnmorska?

BARNMORSKAN kanske har flera mammor samtidigt. Hon ska journalföra, förbereda epiduraler (som är en konstart i sig), ge mamman ett nära stöd, hantera oroliga partners, ha koll på CTG, ha genomgångar med sin personalgrupp och läkare, ta emot, sy, undersöka bebisar och moderkakor, göra vaginalundersökningar och analysera, väga faktorer PÅ LIV OCH DÖD! Ofta måste hon idag också göra delar av undersköterskans jobb, städa och fixa, allt för att skapa en LEAN, effektiv organisation.

Att gå och kissa, ta en paus eller äta lunch kanske känns som en hägring… Och, även om det är lugnt en stund, vet hon att det när som helst kan rassla till. Hur ska hon kunna njuta av den vilan då? Som att sova på spikar skulle jag tro…

Så, även om hon så gärna skulle VILJA kanske hon inte KAN. ”Om jag ger henne lillfingret vill hon ha hela handen…” Hon kanske inte heller VET riktigt hur hon ska coacha en mamma som skriker på bedövning, som i sitt brev skrivit att hon vill bli peppad…

MAMMAN och hennes partner läser artiklar om barnmorskor som inte hinner kissa. De lyssnar på nyheter om fulla klinker och om kvinnor som, mitt under sin förlossning, när de håller på att föda ett barn, blir hänvisade, avvisade, till en annan klinik, kanske i en annan stad. Mitt under sin förlossning…

Det är KLART att du som blivande mamma vill göra vad du tror kan vara bra för dig. Kanske är det den där bedövningen du förlitar dig på? Kanske kan TUSEN youtubevideos hjälpa dig att få en bättre bild av vad du ska vara med om? Din partner kanske också känner sig osäker över vad han eller hon ska göra, så, varför inte ta med det nära stöd du längtar efter?

DOULAN ser barnmorskor som inte har tid, som springer runt och som ”viftar med epiduralen” redan i entrén (jag skojar, lite) istället för att ge ett nära stöd.

Ibland kan jag få en känsla av att barnmorskor och doulor upplever sig vara på olika sidor. Det händer att jag hör doulor sucka över att de inte når fram eller inte känner sig välkomna, eller att barnmorskor upplever att doulor tar över eller kanske skuldbelägger. Till exempel.

De vill samma sak, men förutsättningarna ser väldigt olika ut. Det är av den här anledningen alla mina egna profylaxinstruktörer, som just ofta är också doulor, har fått gå med barnmorskor på ett eller flera pass på kliniken (kallas att hospitera). Det handlar om respekt, om nyanser, om förståelse.

Om jag ser och förstår barnmorskans verklighet (nu pratar jag inte om hemförlossningsbarnmorskor som är mer som doulor med medicinsk kunskap), då är det lättare att skapa ett bra samarbete och också förändring.

När jag erbjudit kliniker gratis doulor (vi erbjöd vi flera tillfällen stockholmsklinikerna att bemanna alla pass med en doula från oss), då tackade alla kliniker nej. Det kan ju tyckas konstigt, MEN, som flera chefsbarnmorskor sa: ”VI vill ju ha bättre förutsättningar för att SJÄLVA vara med föräldrarna. Att ta emot doulavoluntärer skulle vara som att gå politikerna till mötes. Vi behöver själva resurser och utbildning för att skapa en bättre och sund förlossningsvård, så att också unga barnmorskor vill fortsätta jobba här.” Det är begripligt.

Jag hedrar det initiativ, den namninsamling, som barnmorskorna Asabea Britton, Märta Cullhed Engblom, Födelsehuset och @födalugnt har tagit initiativ till. Jag tror att det är en bra början att göra det tydligt vad vi vill ha, vad både föräldrar och personal vill ha.

Du som förälder kan här göra en enorm skillnad här genom att skriva under. Klicka på länken så kommer du till namninsamlingen;

Trygghet och lugn för födande och barnmorskor nu

För en magisk början.

Anna

 

”Vad gör vi med alla dessa mammor som nästan kan lika mycket som vi?”

Så sa en barnmorska under ett samtal om hur förlossningsvården bäst kan hjälpa blivande föräldrar.

Tack vare youtube, böcker, tidningar och internet, kan du som gravid söka och hitta information om det mesta. Det finns bloggare och influencers som är grymma på att informera och vara ett bidrag på det sättet.

Information är bra, MEN, min fråga är VAD behöver du informera dig om? Hur hjälper det dig att veta hur en grad fyra bristning ser ut? Kan det t om skrämma mer än hjälpa? Och räcker det att se en film om en underbar hemförlossning där mamman ligger avslappnad i badet för att DU ska klara det?

Jag tror inte det.

Mitt fokus inför en större utmaning som att föda ett barn, är att fundera över vad jag kan GÖRA och TRÄNA så att vågskålen tippar över åt mitt håll.

Jag menar, om du är spänd räcker det inte att se en film eller två för att slappna av.

Om du vet att det finns risker med att krysta för mycket eller för snabbt t ex, är det bra att träna på vilka muskler du bäst använder när du krystar, hur du kan lära dig att lyssna på din kropps signaler OCH på din barnmorska, hur du bromsar respektive gasar.

Om du som partner förstår att det är lätt att känna sig handfallen och maktlös, kan det vara bra att träna coachning i utmanande situationer (aktivt lyssnande mm) och hur du kan vara ett konkret stöd för din kvinna (och för dig själv…).

Information tar dig bara så långt. När vi föder barn är det kroppen och kroppens reaktioner och reflexer som tar över, din hjärna har inte en chans.

Om du tittar på en ”vanlig” förlossning på en klinik, ser du ofta mamman jämra sig genom värkarna. Det är det som händer när hon reagerar på värkarna. Med träning (eller ett bra stöd från personalen) skulle hon ha fått hjälp att istället slappna av in i sammandragningarna och fortsätta andas på ett bra sätt.

På 1970- och 80-talet fick blivande föräldrar gå profylaxkurser som var tio (10!!) veckor långa. Varje dag uppmanades kvinnan att träna på andningsväxlarna, på avslappning och krystning. Varje dag. Allt för att hjälpa kroppen att träna in ett nytt bättre reaktionsmönster.

 

Bild: Barnmorskorna Anna, klara Johanna och Janna visar maratondansen.

På grund av politiska beslut och tidens anda försvann den praktiska träningen från föräldrakurserna. De ersattes med information om vad som händer, vad personalen gör och att det är bra att andas och slappna av, men, man slutade öva i grupperna. Mamman uppmanades att ta ansvar för det själv genom att t ex gå en yogakurs för gravida.

När jag själv blev gravid saknade jag den praktiska träningen och jag förstod instinktivt att jag inte kunde läsa mig till avslappning. Jag behövde träna.

Nu när många föräldrautbildningar ligger på sparlåga behöver du som blivande förälder vara kreativ och hitta olika sätt att hjälpa dig själv. Vad av alla alternativ som finns faller dig i smaken?

Jag tycker att det är grymt bra att det idag finns flera privata alternativ för föräldrar att välja mellan. Jag älskar min profylax (betyder förebyggande) men jag älskar även mindfulness, magplask, dyktekniker och hypnobirthing – så pass att jag vävt in delar av dessa i min egen kurs. Det är KLART att vi ska inspireras av det som är bra, oavsett vilken rubrik det har.

Till dig som är gravid behöver du idag ta större ansvar än någonsin för din egen förberedelse – hoppas inte på att det räcker med information. Fundera istället över hur du kan få in träningen i din förberedelse? Här kan onlinekurser vara bra i kombination med personlig coachning.

Är otroligt glad över att jag kan erbjuda AnnasProfylax webbkurs separat och i kombination med personlig coachning online. Jag har under hela den här perioden också valt att fortsätta med mindre kurser till nöje för både mig och föräldrarna.

Är du gravid och vill bolla olika alternativ är du varmt välkommen att höra av dig till mig på telefon: 08-758 02 10 eller till kurser@profylaxgruppen.com.

Du kan också gå in på min hemsida och läsa mer och boka in dig direkt om du vill.

Gör vad du kan inför förlossningen – det är värt det, promise:)

Anna

Inför födelsen av mitt andra barn hade jag inte en tanke på att föda hemma. Mitt förhållningssätt var nog, typ: ”Jag skulle gärna föda hemma om jag hade ett kejsarsnittsteam utanför dörren!”

Men, saker händer.

Under min första förlossning hade jag först en barnmorska som var ljuvlig, men hon byttes ut. Den kärva damen som kom istället var otrevlig, upplevde jag, och kort i tonen. Men jag var inte i ett tillstånd att jag kunde, eller hade tillräckligt med självkänsla för att byta ut henne.

Ingen av barnmorskorna, vare sig den första eller andra, tog i mig annat än vaginalt. Trots detta hade jag fortfarande ingen tanke på att föda hemma, än.

Stockholmsmodellen

När jag skulle föda mitt andra barn, Felix, hamnade vi i det jag kallar för ”Stockholmsmodellen” – dvs alla kliniker var fulla. Vi blev hänvisade till Södersjukhuset (vi bodde norr om stan).

Felix ville ut snabbt. På vägen in började jag få krystvärkar, som jag tack och lov visste hur jag skulle avväpna. Maken var galet stressad tillsammans med min tvååriga dotter som ropade i framsätet: ”Mamma, vad är det?”, ”Lillebror är på väg…”

Hade jag kunnat hade jag skrattat.

Vi fastnade i de klassiska bilköerna på Bergshamraleden och i ingången till Eugeniatunneln på Essingeleden tog det helt stopp.

På alla fyra i baksätet

I det här läget stod jag på alla fyra i baksätet med huvudet nedåt och flåsade bort krystvärkarna så mycket jag bara kunde (då åker bebisen tillbaka in en bit och minskar trycket nedåt).

Maken ringde till Karolinska och bad på sina knän att vi skulle få komma in: ”Jag tror inte att vi kommer hinna fram!” När personalen insåg läget var vi välkomna in till ett mindre undersökningsrum.

Igen mötte vi barnmorskor som var trevliga men som jag upplevde inte kände in mig eller var jag befann mig. Jag var i princip helt öppne, upplevde att jag hade superkoll, men barnmorskan ville att jag skulle göra på ett annat sätt. Jag fick panik och ville bara åka hem.

Så, när jag skulle föda mitt tredje och sannolikt sista barn, ringde jag till sjukhusen och till den ansvarige landstingspolitikern och sa att jag ville ha en garanterad plats. ”En gång på Essingeleden räcker!”, ”Nej, svarade politikern, det går inte. Och det brukar ju gå så bra i bilar…”

Lugnet infann sig

Jag har älskat att vänta barn och jag ville att födelsen skulle bli den födelsedagsfest jag drömt om – inte en scen ur ”Pang i bygget”!

Helt plötsligt kändes alternativet att föda hemma hundra gånger tryggare. Två barnmorskor och massor med säkerhetsföreskrifter. De hade t om med sig en CTG-apparat.

Jag kontaktade hemförlossningsbarnmorskorna Ann Petrén och Marietta Tunberg, och kände hur lugnet infann sig direkt. Maken var inte lika övertygad men efter ett tag var han med i matchen, någorlunda. När förlossningen närmade sig, åkte han till Byggtema och köpte en rulle byggplast och frågade bekymrat: ”Var tänker du föda…?”

En havererad förlossningsvård

En stor anledning till att jag idag och sedan 20 år tillbaka arbetar med det jag gör, är bl a detta. En havererad förlossningsvård som gör att blivande mammor och pappor tvingas oroa sig för om de överhuvudtaget ska komma in eller om det kommer finnas någon på rummet. Där mamman erbjuds bedövning i dörren (jag vet att jag generaliserar, det finns förstås undantag) istället för, eller i kombination med det nära stöd som typ ALL forskning visar är det bästa, smartaste och mest ekonomiska.

Egna strategier det viktigaste trots allt

En blivande mamma och hennes partner ska inte behöva undra över om det finns en plats för dem. Men, även om du som blivande mamma skulle få röda mattan in, kan du aldrig räkna med att få det stöd eller närvaro du kanske vill ha. Livet erbjuder inga sådana garantier. Därför är det bra om du och din partner förbereder er själva och har egna strategier också.

För vem vet, du kanske inte ens hinner in…

Anna

En riktig födelsedag

augusti 7, 2020

Idag, den 7 augusti år 2020, är det 20 år sedan jag födde mitt tredje barn, Adam.

Jag tror jag visste att det skulle vara den sista gången jag födde barn. Jag ville verkligen att det skulle bli den riktiga födelsedag jag drömt om. Att jag skulle känna mig 100% närvarande. Att min man och jag skulle vara samspelta. Att barnet skulle må bra, förstås.

Jag hade lärt mig och finslipat på min mentala och fysiska verktygslåda som så småningom blev AnnasProfylax. Jag var taggad till tänderna. Eftersom min andra förlossning gick så fort att vi nästan inte hann in, ville vi inte chansa den här gången.

Egentligen hade jag planerat för en hemförlossning. Det kändes tryggare än Essingeleden där Felix höll på att födas… Men, universum ville något annat. Den ena av mina hembarnmorskor, Marietta, hade brutit nyckelbenet. Och den andra, Ann, satt fast ute på en skärgårdsö. Jag ringde in till förlossningen och kände mig både orolig och frustrerad – jag ville ju ha en riktig födelsedag! Inte en klinikförlossning med slangar och rockar och klapprande steg i korridoren.

Några veckor innan förlossningen hade jag intervjuat barnmorskan Gudrun Abascal, hon som är författare till den grymma boken ”Att föda” och chefsbarnmorska för en rad kliniker, inför en artikel till GrowInLife. Det var ett underbart möte där vi båda konstaterade att det hade varit roligt att ”föda tillsammans”, men jag skulle ju föda hemma… eller inte?

Gudrun råkade (universum igen?) vara på expeditionen när jag ringde in. Hon hörde mitt namn nämnas. ”Är det Anna Wilsby?”. Hon kom till telefonen. Anar ni graden av lycka och avslappning jag kände när hon sa: ”Anna, det är lugnt, du ska få din hemförlossning, här, på kliniken. Välkommen in.”

Och jag fick det. Ljuset var dämpat. Slangarna gömda bakom gardinerna. Inga slangar. Inte ens CTG. Då och då kom Gudrun in och höll CTG-dosan (dopplern), som mätte barnets hjärtljud, mot min mage. Hennes lugna närvaro intygade mig att ”det här klarar du”. Under långa stunder satt hon bara med händerna i knät och var tyst, närvarande.

För första gången i mitt liv tror jag, kände jag att jag inte behövde vara till lags. Jag behövde inte ”ta hand om” henne. Jag vet, det låter helt sjukt, men jag har spenderat ett helt liv att försöka släppa mitt fokus på andra, vad andra vill ha, behöver. De hjulspåren har varit djupa.

Nu kunde jag istället, helt och hållet, vända mitt fokus inåt. Lyssna efter kroppens subtila signaler, dyka och slappna av in i sammandragningarna istället för att reagera och spänna mig.

Jag fick min hemförlossning på kliniken. Jag fick en riktig födelsedag.

Jag, Adam och Gudrun Abascal strax efter förlossningen.

Tacksamheten jag känner så här en 20 år senare, är lika stark, kanske t om ännu starkare än då. För nu vet jag att den förlossningen inte bara gav Adam den allra bästa starten, utan att den också blev startskottet på mitt nya liv.

Idag firar jag inte bara Adams födelsedag utan även 20 år som profylaxinstruktör och förlossningscoach.

Hipp, hipp, hurra!