Mjukt? Hårt? Mittemellan? Om att anpassa dina strategier till ditt barns personlighet

Barn älskar rutiner och struktur – det är bara att konstatera. Om ditt barn vet ungefär när det serveras mat eller när det är dags att gå och lägga sig kan barnet lägga sin energi på andra saker. Väntar du med att lägga barnet tills barnet är övertrött, blir det lätt till ett lidande för alla. Det betyder inte att rutinerna aldrig kan brytas eller förändras, men att grunden är lagd. Rutiner för frihet brukar jag säga.

Samma sak tycker jag gäller olika metoder och koncept när det gäller barn, sovrutiner och föräldraskap – de olika synsätten kan ge bra utgångspunkter, men det är otroligt viktigt att anpassa till situationen, barnets personlighet, styrka eller kanske skörhet.

Idag fyller min son Felix år. Han är en stor kille nu, en ung man, men han har fortfarande den där styrkan och känsligheten i sig, samtidigt. Väldigt empatisk och inkännande, lyhörd för skiftningar. Som förälder kunde jag inte vara för burdus.

Bildtext: Felix på terassen hos mormor och morfar i Spanien.

Minns en gång när jag hade tittat på en rad ”Nanny”-program, där nannien pratade mycket om vikten av att avvisa barnet till en specifik plats om barnet gjort något fel. Felix gjorde något som inte var så bra (minns inte vad) och jag skulle då testa detta förvisande… Katastrof. 

Han skulle gå till sitt rum tills han kommit på bättre tankar. I evigheter satt han där med hopsjunkna axlar. Jag fick till slut hämta honom och säga att allt var bra igen.

Nästa gång något hände förvisade han sig själv! Traskade iväg med hängande huvud och sa att ”Jag är dum!”

Jag gjorde aldrig mera om det.

Hindra beteendet men förvisa inte

Även med min dotter Klara var det svårt att köra den hårda stilen. Minns när hon satt och kastade mat i golvet som tvååring och jag sa att om du inte slutar får du gå till ditt rum. Där satt hon och grät och skrek och jag stod utanför och typ grät jag med… Gjorde inte om det heller.

Ibland behövde jag sätta hårda gränser, men då var jag med. Jag hindrade beteendet men förvisade inte barnet.
Mitt tredje barn, Adam, var mer envis än något av de andra barnen. Det var som om han frågade oss om och om igen: ”Står ni för det ni säger? Säkert?” Många andetag och mycket tålamod krävdes och vid ett tillfälle fick jag förvisa honom (men jag följde med). Och det fungerade.

Jag kallar min föräldrastil för den hårdmjuk. Målet är fast, hårt, men vägen dit anpassar vi till barn och omständigheter.

I mitt seminarium på boon.tv om att sätta gränser och även i hur man kan hantera barnens känslor, fördjupar jag och delar med mig av mjukare och mer effektiva sätt att kommunicera med barnen. Där får du veta om tvärniten, två valsmetoden och spegling mm.

Ha en underbar dag.

Anna

Hantera barns (och sina egna) känslor

Om du har barn vet du vid det här laget att även små barn har starka känslor och åsikter. Ibland möter jag nyblivna (eller gravid) föräldrar som har en idé om att, om de gör allt rätt och barnet inte behöver höra ett nej eller dylikt, då kommer barnet bara vara glad – hela tiden… Sorry, imposible, not possible, njet, inte möjligt.

Barn utvecklas hela tiden och när de är i närheten av ett nytt utvecklingssprång, så blir de precis lika frustrerade som vi vuxna när vi upplever att vi inte kommer igenom, förstår hur vi ska göra eller nå fram.

En lugn vägvisare

I sådana situationer är det underbart om du som förälder kan behålla DITT lugn och vara en stadig referens. Spegla och känn in ditt barn (”Är det jobbigt nu?”), men samtidigt signalera att du tror på barnet (”Du fixar det här!”). Risken om du löser ”problemet” åt ditt barn, vad det nu än är, är att du ger ditt barn signalen att du inte tror på dess förmåga att lösa det själv.

Det här är curlingens mörka baksida. Du kanske löser problemet i stunden, men konsekvenserna längre fram blir super sorgliga.

Curling är att göra något för barnet som ditt barn hade kunnat klara själv. Barnets reaktion kan i stunden vara positiv men i längden negativ och passiviserande.

Börja betrakta barn där föräldrarna gör allt för barnet: matar, väljer kläder, klär på, fixar och hämtar leksaker, planerar och styr leken etc. Barnet blir mer och mer stilla, stillasittande och gnällig, irriterad, otacksam (”Ok, gör det själv, då!”). Ett sådant barn kommer snabbare än du anar behöva direkt, ständig och omgående behovstillfredsställelse och är ändå inte nöjd…

Så, om barnet visar starka känslor av frustration, se om du kan andas och behålla ditt lugn och avvakta i det längsta med att lösa situationen. Barnet kanske blir väldigt frustrerad först, men sedan kommer hen att försöka igen och igen och igen, tills de behärskar den nya konsten.

Sedan kan barnet visa starka känslor i mängder av olika situationer, som vi ofta kan härleda till nyfikenhet (”Vad var DET?”), vilja bidra och hjälpa till, avundsjuka osv.

Om du är närvarande som förälder kommer du oftast förstå vad ditt barn vill, bara genom att känna in energin i situationen. Då är det också lättare att behålla sitt lugn.

Men, om du är trött, reaktiv, känslig eller kanske deprimerad, kan det vara svårt att vara den där lugna och trygga och närvarande vuxna vägledaren – då behöver du se till att du kommer på banan själv.

I nästa veckas liveseminarium på boon.tv, kommer jag att gå igenom mer om hur du kan ta hand om dina egna känslor och barnets. När är det BRA att visa känslor (negativa sådana), när är det INTE bra? Hur gör jag om jag inte kan låta bli att reagera för starkt? Hur får jag tillbaka mitt lugn.

Att vara med barn är enormt energikrävande, men med kunskap och bra rutiner som tillgodoser allas behov, kan det vara underbart att ha barn, en glädje. 

Barn är utveckling, tvingar till utveckling. Om du antar utmaningen kan ni båda växa och utvecklas tillsammans i skön harmoni.

Med barnen på höften… (Klara och kusin Fredric).