Stress, karriär och graviditet – en plågsam kombination
oktober 27, 2020
”Du kommer väl inte bli en sådan där vegeterande, ammande kvinna när du fött barn? Jag kan väl fortsätta lita på dig?”, frågade chefen.
”Absolut, nej då, du kan lita på mig. Jag kommer jobba på som vanligt.”
Not.

Bilden är från youtube videon ”Career Girl”: https://www.youtube.com/watch?v=8v87Pqi3gCc
Det här var jag, när jag väntade mitt första barn!
Då jobbade jag som tillväxtkonsult i, just det, tillväxtföretag. Hur man växer snabbt med bevarad kontroll. Handlade mycket om värderingar, klara mål och tydligt ledarskap.
Som en gnu jobbade jag dag och ofta kvällar och ibland nätter. Prestation och leverans var allt.
Magen, med min lilla dotter Klara, stod ofta rakt ut. Brukade skämta om att det var en pigg rackare därinne. Idag förstår jag att det var stress och adrenalin…
Mot slutet av graviditeten kunde jag ibland låsa dörren till kontorsrummet och kollapsa på golvet.
Chefens ”Jag kan väl lita på dig?”, ringde i mina öron. ”Jajamänsan, ska bara gå och kräkas lite..”
Känner du igen dig? Fasiken, det är inte lätt att försöka leverera på alla fronter.
För mig var det jobbigaste att känna att jag inte ägde min tid, den var alltid andras. Andra hade rätt att titta i och ifrågasätta mina val, min tid, mina prioriteringar.
Jag behövde tillslut ställa mig frågan för vems skull jag lät andras liv och agendor styra.
Det var början till den nya resa som jag idag är på.
Även när jag hade fattat beslutet att bli min egen, att jag inte vill offra allt för karriären, var det tufft. Har man låtit andras agendor styra ett helt liv tar det en stund att hitta tillbaka.
Jag älskar mitt liv och mitt arbete. På riktigt. Känns galet meningsfullt och roligt att få äran att bidra till fina förlossningar och en bra start på föräldraskapet.
Men, jag måste vara ärlig, varje dag behöver jag träna på att hålla fokus, andas och ifrågasätta vad jag gör och varför.
Varje dag.
❤
En riktig födelsedag
augusti 7, 2020
Idag, den 7 augusti år 2020, är det 20 år sedan jag födde mitt tredje barn, Adam.
Jag tror jag visste att det skulle vara den sista gången jag födde barn. Jag ville verkligen att det skulle bli den riktiga födelsedag jag drömt om. Att jag skulle känna mig 100% närvarande. Att min man och jag skulle vara samspelta. Att barnet skulle må bra, förstås.
Jag hade lärt mig och finslipat på min mentala och fysiska verktygslåda som så småningom blev AnnasProfylax. Jag var taggad till tänderna. Eftersom min andra förlossning gick så fort att vi nästan inte hann in, ville vi inte chansa den här gången.
Egentligen hade jag planerat för en hemförlossning. Det kändes tryggare än Essingeleden där Felix höll på att födas… Men, universum ville något annat. Den ena av mina hembarnmorskor, Marietta, hade brutit nyckelbenet. Och den andra, Ann, satt fast ute på en skärgårdsö. Jag ringde in till förlossningen och kände mig både orolig och frustrerad – jag ville ju ha en riktig födelsedag! Inte en klinikförlossning med slangar och rockar och klapprande steg i korridoren.
Några veckor innan förlossningen hade jag intervjuat barnmorskan Gudrun Abascal, hon som är författare till den grymma boken ”Att föda” och chefsbarnmorska för en rad kliniker, inför en artikel till GrowInLife. Det var ett underbart möte där vi båda konstaterade att det hade varit roligt att ”föda tillsammans”, men jag skulle ju föda hemma… eller inte?
Gudrun råkade (universum igen?) vara på expeditionen när jag ringde in. Hon hörde mitt namn nämnas. ”Är det Anna Wilsby?”. Hon kom till telefonen. Anar ni graden av lycka och avslappning jag kände när hon sa: ”Anna, det är lugnt, du ska få din hemförlossning, här, på kliniken. Välkommen in.”
Och jag fick det. Ljuset var dämpat. Slangarna gömda bakom gardinerna. Inga slangar. Inte ens CTG. Då och då kom Gudrun in och höll CTG-dosan (dopplern), som mätte barnets hjärtljud, mot min mage. Hennes lugna närvaro intygade mig att ”det här klarar du”. Under långa stunder satt hon bara med händerna i knät och var tyst, närvarande.
För första gången i mitt liv tror jag, kände jag att jag inte behövde vara till lags. Jag behövde inte ”ta hand om” henne. Jag vet, det låter helt sjukt, men jag har spenderat ett helt liv att försöka släppa mitt fokus på andra, vad andra vill ha, behöver. De hjulspåren har varit djupa.
Nu kunde jag istället, helt och hållet, vända mitt fokus inåt. Lyssna efter kroppens subtila signaler, dyka och slappna av in i sammandragningarna istället för att reagera och spänna mig.
Jag fick min hemförlossning på kliniken. Jag fick en riktig födelsedag.
Tacksamheten jag känner så här en 20 år senare, är lika stark, kanske t om ännu starkare än då. För nu vet jag att den förlossningen inte bara gav Adam den allra bästa starten, utan att den också blev startskottet på mitt nya liv.
Idag firar jag inte bara Adams födelsedag utan även 20 år som profylaxinstruktör och förlossningscoach.
Hipp, hipp, hurra!
Välkommen till AnnasProfylax
juli 14, 2020
Kanske har du varit med mig ett tag eller så är du ny här, men jag tänkte berätta lite om bakgrunden till AnnasProfylax och målet med mitt arbete.
Mitt mål är att du och din partner ska kunna se fram emot er förlossning med förväntan och gott självförtroende, att ni faktiskt ska ha en idé om hur det här ska gå till både som blivande mamma och partner. Men jag vill inte bara att ni ska känna er lugna INFÖR förlossningen, jag vill att ni får ett så bra RESULTAT som möjligt. Det kanske låter krasst, men jag menar allvar:
Jag vill att du ska få en bra upplevelse OCH en så hel kropp och pigg bebis som möjligt.
När jag väntade mitt första barn ville jag ha en bra förlossning. Jag hade längtat efter att föda barn, men jag kände ingen som hade haft en bra upplevelse. Min syster nästan dog och grannen fick så svåra bristningar att hon vandrade runt med en sittkudde i ett halvår…
Hur föder man barn?
Jag INSÅG att det fanns en födande, naturlig, kvinna inom mig, men att jag var alldeles för stressad och spänd i kroppen får att våga luta mig tillbaka och ”go with the flow”.
På biblioteket läste jag allt jag kom över. Det var böcker med rubriker som Föda utan smärta (lät underbart), Föda utan fruktan, Föda med kroppens samtycke, Ina May´s Guide to Childbirth, Birthing from Within, Erfarenheter från Ystad BB och många fler.
Stötte jag på någon som fött på 70- eller 80-talet, intervjuade jag dem noggrant: Vad fungerade? Vad fungerade inte? Vad är fördelar med andning, bedövningar etc? Vad finns det för nackdelar?
Längst inne i ett bibliotek hittade jag t om en EP-skiva (en liten grammofonskiva) med barnmorskan Signe Jansson som demonstrerade de olika andningsteknikerna: djup/långsam, kort/långsam, accellerande kort/långsam anding och den lilla nallepuh-andningen för krystningen…
Till slut hade jag en fysisk och mental verktygslåda som jag kände mig trygg med. Och det fungerade. Jag kände mig lugn, visste vad jag skulle göra och fick ett bra resultat. Jag födde en liten dotter och mådde bra. Det gjorde ont, ja. Det var ett hårt jobb, ja. Men jag var lugn och trygg och visste PRECIS hur jag skulle krysta ut henne och skona underlivet. Det blev två barn till och den sista var en riktigt PARTY-förlossning, där jag t om dansade under värkarbetet.
Så småningom blev mina erfarenheter till en kurs och sedan dess har jag hållit tusentals kurser i 20 års tid. 67 000 blivande föräldrar har gått AnnasProfylax, det har blivit två böcker, webbkurser och många utbildningar för både läkare, barnmorskor och sjuksköterskor.
Jag brinner mer än någonsin för att du och din partner ska få den allra bästa början som det är möjligt. Ni är båda och er bebis värda det allra bästa.
För en magisk början.
Kan det vara kul att föda barn – på riktigt?
april 6, 2020
Ja. På riktigt.
När jag födde mitt första barn, Klara Underbara, hade jag precis börjat lära mig hur jag skulle andas, fokusera, röra mig och hantera smärta. När värkarna var som allra tuffast (jag kallar det för Träsket), hade jag svårt att hålla fokus. Barnets pappa var övertygad om att jag skulle krascha och kom fram och frågade med en myyyyccckket lååååånngsssaamm oooccchh tyyyydlig rööööst:
”Viiilll duuu haaa beeedddöövnning?”
Efteråt frågade jag varför han TALADE SÅ TYDLIGT. ”Du såg lite sån ut – som en ko…” (man tackar).
Andra gången hade jag lite mer koll, när jag födde min son Felix, men höll på att spåra ut i slutet när jag inte fick det stöd jag ville. Jag försökte vara TILLAGS och det gick helt enkelt åt h-e. ”Nu åker vi hem!!”, sa jag till barnens pappa och han såg till sin förskräckelse att jag menade allvar.
Tredje gången hade jag bestämt mig. Jag skulle klara att hålla fokus hela vägen i mål. Redan i slutet av fjärde månaden började jag träna andning och krystning, sätta mål och delmål och visualisera vad jag skulle tänka på när jag hade en värd. Och dansa skulle jag göra. Och dansa gjorde jag. På riktigt.
När jag födde min andra son, Adam, blev det en riktig födelsedags fest. Vi skämtade och skrattade mellan värkarna – det finns mycket dråpligt att skratta åt när man föder. Det GÅR INTE att föda prydligt… Jag visste också vad jag skulle göra och kroppen lydde mig på ett föredömligt sätt. Det var underbart. Det betyder inte att det inte gjorde ont eller att det var ett tufft arbete. Men jag mådde bra och kände mig 100% närvarande.
Ont, kul, ont, kul.
Det unnar jag dig också.
Anna