Stress, karriär och graviditet – en plågsam kombination

”Du kommer väl inte bli en sådan där vegeterande, ammande kvinna när du fött barn? Jag kan väl fortsätta lita på dig?”, frågade chefen.

”Absolut, nej då, du kan lita på mig. Jag kommer jobba på som vanligt.”

Not.

Bilden är från youtube videon ”Career Girl”: https://www.youtube.com/watch?v=8v87Pqi3gCc

Det här var jag, när jag väntade mitt första barn!

Då jobbade jag som tillväxtkonsult i, just det, tillväxtföretag. Hur man växer snabbt med bevarad kontroll. Handlade mycket om värderingar, klara mål och tydligt ledarskap.

Som en gnu jobbade jag dag och ofta kvällar och ibland nätter. Prestation och leverans var allt.

Magen, med min lilla dotter Klara, stod ofta rakt ut. Brukade skämta om att det var en pigg rackare därinne. Idag förstår jag att det var stress och adrenalin… 

Mot slutet av graviditeten kunde jag ibland låsa dörren till kontorsrummet och kollapsa på golvet.

Chefens ”Jag kan väl lita på dig?”, ringde i mina öron. ”Jajamänsan, ska bara gå och kräkas lite..” 

Känner du igen dig? Fasiken, det är inte lätt att försöka leverera på alla fronter.

För mig var det jobbigaste att känna att jag inte ägde min tid, den var alltid andras. Andra hade rätt att titta i och ifrågasätta mina val, min tid, mina prioriteringar.

Jag behövde tillslut ställa mig frågan för vems skull jag lät andras liv och agendor styra. 

Det var början till den nya resa som jag idag är på.

Även när jag hade fattat beslutet att bli min egen, att jag inte vill offra allt för karriären, var det tufft. Har man låtit andras agendor styra ett helt liv tar det en stund att hitta tillbaka.

Jag älskar mitt liv och mitt arbete. På riktigt. Känns galet meningsfullt och roligt att få äran att bidra till fina förlossningar och en bra start på föräldraskapet.

Men, jag måste vara ärlig, varje dag behöver jag träna på att hålla fokus, andas och ifrågasätta vad jag gör och varför. 

Varje dag.

❤

Amning – en naturlig utmaning

När jag växte upp var ”alla” kvinnor topless på stranden. Det var så självklart att man, jag i alla fall, slutade reflektera över det.

Hos min mamma kan jag ibland bläddra i gamla album och slås då av bilderna från skärgården där vi hoppar topless från klipporna. Märker att jag reagerar lite. Av någon anledning känns det inte lika naturligt självklart idag.

Min känsla idag är att vi både är mer påklädda och avklädda samtidigt. Det är långa kjolar och stringtrosor i en salig blandning. Att amma offentligt är ofta något mammor får blickar eller kommentarer över. Mammor ska amma undanskymda i avsides rum eller ordentligt skylda.

En befriande förebild i det här sammanhanget tycker jag är barnmorskan och influencern Asabea Britton – på hennes konto är det ymmiga bröst och ammande bebisar på de flesta bilder (hon har nyss fött sitt andra barn). Läste att hon hade fått vissa negativa kommentarer till att hon visar upp sig och sin kropp så mycket, på vilket hon svarade att hon tycker om sig själv och sin kropp och inte har några problem med att visa sig naken. Underbart.

Amning – en sårbar handling

Jag tror att vår syn på kroppen verkligen påverkar hur vi också ser på amning och födande. Hur reagerar du själv? Känns det som något mysigt, naturligt eller kladdigt och t om äckligt? Vi vet att amning är viktigt, att det ger både mamman och bebisen stora gåvor och fördelar. Därför behöver vi vårda bilden av att amning är naturligt för att kvinnor ska vilja fortsätta amma, men också utbilda i hur.

Om bilden av att amma är för jobbig, då tror jag det är lätt att mamman inte orkar härda ut. Jag har mött så många mammor som slitit med amningen i det fördolda, som hatat tanken på att amma med sina såriga bröst. Här tror jag det är otroligt viktigt att inte tvinga hem mammor förrän de har fått amning att fungera hyfsat bra och att det finns någon att ringa om det strular till sig. 

Åk inte hem förrän du fått hjälp

Till dig som nybliven mamma – åk inte hem förrän du känner att du har fått den hjälp du behöver. Det ska inte göra ont att amma, inte ens i början. Brösten kan ömma för att du ammat mycket, men det ska inte göra ont. Då finns det något att göra. En del kliniker har amningsmottagningar och hos amningshjälpen.se finns det duktiga rådgivare som kan hjälpa dig.

Barnmorskor och doulor är också på samma sida – egentligen

Att vara barnmorska är ett väldigt speciellt yrke, eller hur? Det är inget man väljer bara så där. Jag skulle tro att de allra flesta barnmorskor har valt sitt yrke med hjärtat, för att det älskar tanken på att vara ett bra stöd för den födande kvinnan och hennes partner.

Precis som jag själv hade en romantisk idé om hur en barnmorska skulle vara (nära, händer, trygghet, vägvisare), kanske den blivande barnmorskan också har det.

Jag har mött många sådana varmhjärtade, besjälade studenter och nyblivna barnmorskor.

Sedan hamnar de på en klinik.

Om det är svårt för en födande kvinna att behålla sitt inre fokus, kan du kanske föreställa dig hur det är för en barnmorska?

BARNMORSKAN kanske har flera mammor samtidigt. Hon ska journalföra, förbereda epiduraler (som är en konstart i sig), ge mamman ett nära stöd, hantera oroliga partners, ha koll på CTG, ha genomgångar med sin personalgrupp och läkare, ta emot, sy, undersöka bebisar och moderkakor, göra vaginalundersökningar och analysera, väga faktorer PÅ LIV OCH DÖD! Ofta måste hon idag också göra delar av undersköterskans jobb, städa och fixa, allt för att skapa en LEAN, effektiv organisation.

Att gå och kissa, ta en paus eller äta lunch kanske känns som en hägring… Och, även om det är lugnt en stund, vet hon att det när som helst kan rassla till. Hur ska hon kunna njuta av den vilan då? Som att sova på spikar skulle jag tro…

Så, även om hon så gärna skulle VILJA kanske hon inte KAN. ”Om jag ger henne lillfingret vill hon ha hela handen…” Hon kanske inte heller VET riktigt hur hon ska coacha en mamma som skriker på bedövning, som i sitt brev skrivit att hon vill bli peppad…

MAMMAN och hennes partner läser artiklar om barnmorskor som inte hinner kissa. De lyssnar på nyheter om fulla klinker och om kvinnor som, mitt under sin förlossning, när de håller på att föda ett barn, blir hänvisade, avvisade, till en annan klinik, kanske i en annan stad. Mitt under sin förlossning…

Det är KLART att du som blivande mamma vill göra vad du tror kan vara bra för dig. Kanske är det den där bedövningen du förlitar dig på? Kanske kan TUSEN youtubevideos hjälpa dig att få en bättre bild av vad du ska vara med om? Din partner kanske också känner sig osäker över vad han eller hon ska göra, så, varför inte ta med det nära stöd du längtar efter?

DOULAN ser barnmorskor som inte har tid, som springer runt och som ”viftar med epiduralen” redan i entrén (jag skojar, lite) istället för att ge ett nära stöd.

Ibland kan jag få en känsla av att barnmorskor och doulor upplever sig vara på olika sidor. Det händer att jag hör doulor sucka över att de inte når fram eller inte känner sig välkomna, eller att barnmorskor upplever att doulor tar över eller kanske skuldbelägger. Till exempel.

De vill samma sak, men förutsättningarna ser väldigt olika ut. Det är av den här anledningen alla mina egna profylaxinstruktörer, som just ofta är också doulor, har fått gå med barnmorskor på ett eller flera pass på kliniken (kallas att hospitera). Det handlar om respekt, om nyanser, om förståelse.

Om jag ser och förstår barnmorskans verklighet (nu pratar jag inte om hemförlossningsbarnmorskor som är mer som doulor med medicinsk kunskap), då är det lättare att skapa ett bra samarbete och också förändring.

När jag erbjudit kliniker gratis doulor (vi erbjöd vi flera tillfällen stockholmsklinikerna att bemanna alla pass med en doula från oss), då tackade alla kliniker nej. Det kan ju tyckas konstigt, MEN, som flera chefsbarnmorskor sa: ”VI vill ju ha bättre förutsättningar för att SJÄLVA vara med föräldrarna. Att ta emot doulavoluntärer skulle vara som att gå politikerna till mötes. Vi behöver själva resurser och utbildning för att skapa en bättre och sund förlossningsvård, så att också unga barnmorskor vill fortsätta jobba här.” Det är begripligt.

Jag hedrar det initiativ, den namninsamling, som barnmorskorna Asabea Britton, Märta Cullhed Engblom, Födelsehuset och @födalugnt har tagit initiativ till. Jag tror att det är en bra början att göra det tydligt vad vi vill ha, vad både föräldrar och personal vill ha.

Du som förälder kan här göra en enorm skillnad här genom att skriva under. Klicka på länken så kommer du till namninsamlingen;

Trygghet och lugn för födande och barnmorskor nu

För en magisk början.

Anna

 

Kan du som gravid få för mycket information?

”Vad gör vi med alla dessa mammor som nästan kan lika mycket som vi?”

Så sa en barnmorska under ett samtal om hur förlossningsvården bäst kan hjälpa blivande föräldrar.

Tack vare youtube, böcker, tidningar och internet, kan du som gravid söka och hitta information om det mesta. Det finns bloggare och influencers som är grymma på att informera och vara ett bidrag på det sättet.

Information är bra, MEN, min fråga är VAD behöver du informera dig om? Hur hjälper det dig att veta hur en grad fyra bristning ser ut? Kan det t om skrämma mer än hjälpa? Och räcker det att se en film om en underbar hemförlossning där mamman ligger avslappnad i badet för att DU ska klara det?

Jag tror inte det.

Mitt fokus inför en större utmaning som att föda ett barn, är att fundera över vad jag kan GÖRA och TRÄNA så att vågskålen tippar över åt mitt håll.

Jag menar, om du är spänd räcker det inte att se en film eller två för att slappna av.

Om du vet att det finns risker med att krysta för mycket eller för snabbt t ex, är det bra att träna på vilka muskler du bäst använder när du krystar, hur du kan lära dig att lyssna på din kropps signaler OCH på din barnmorska, hur du bromsar respektive gasar.

Om du som partner förstår att det är lätt att känna sig handfallen och maktlös, kan det vara bra att träna coachning i utmanande situationer (aktivt lyssnande mm) och hur du kan vara ett konkret stöd för din kvinna (och för dig själv…).

Information tar dig bara så långt. När vi föder barn är det kroppen och kroppens reaktioner och reflexer som tar över, din hjärna har inte en chans.

Om du tittar på en ”vanlig” förlossning på en klinik, ser du ofta mamman jämra sig genom värkarna. Det är det som händer när hon reagerar på värkarna. Med träning (eller ett bra stöd från personalen) skulle hon ha fått hjälp att istället slappna av in i sammandragningarna och fortsätta andas på ett bra sätt.

På 1970- och 80-talet fick blivande föräldrar gå profylaxkurser som var tio (10!!) veckor långa. Varje dag uppmanades kvinnan att träna på andningsväxlarna, på avslappning och krystning. Varje dag. Allt för att hjälpa kroppen att träna in ett nytt bättre reaktionsmönster.

 

Bild: Barnmorskorna Anna, klara Johanna och Janna visar maratondansen.

På grund av politiska beslut och tidens anda försvann den praktiska träningen från föräldrakurserna. De ersattes med information om vad som händer, vad personalen gör och att det är bra att andas och slappna av, men, man slutade öva i grupperna. Mamman uppmanades att ta ansvar för det själv genom att t ex gå en yogakurs för gravida.

När jag själv blev gravid saknade jag den praktiska träningen och jag förstod instinktivt att jag inte kunde läsa mig till avslappning. Jag behövde träna.

Nu när många föräldrautbildningar ligger på sparlåga behöver du som blivande förälder vara kreativ och hitta olika sätt att hjälpa dig själv. Vad av alla alternativ som finns faller dig i smaken?

Jag tycker att det är grymt bra att det idag finns flera privata alternativ för föräldrar att välja mellan. Jag älskar min profylax (betyder förebyggande) men jag älskar även mindfulness, magplask, dyktekniker och hypnobirthing – så pass att jag vävt in delar av dessa i min egen kurs. Det är KLART att vi ska inspireras av det som är bra, oavsett vilken rubrik det har.

Till dig som är gravid behöver du idag ta större ansvar än någonsin för din egen förberedelse – hoppas inte på att det räcker med information. Fundera istället över hur du kan få in träningen i din förberedelse? Här kan onlinekurser vara bra i kombination med personlig coachning.

Är otroligt glad över att jag kan erbjuda AnnasProfylax webbkurs separat och i kombination med personlig coachning online. Jag har under hela den här perioden också valt att fortsätta med mindre kurser till nöje för både mig och föräldrarna.

Är du gravid och vill bolla olika alternativ är du varmt välkommen att höra av dig till mig på telefon: 08-758 02 10 eller till kurser@profylaxgruppen.com.

Du kan också gå in på min hemsida och läsa mer och boka in dig direkt om du vill.

Gör vad du kan inför förlossningen – det är värt det, promise:)

Anna

Föda hemma eller på klinik – det är frågan!

Inför födelsen av mitt andra barn hade jag inte en tanke på att föda hemma. Mitt förhållningssätt var nog, typ: ”Jag skulle gärna föda hemma om jag hade ett kejsarsnittsteam utanför dörren!”

Men, saker händer.

Under min första förlossning hade jag först en barnmorska som var ljuvlig, men hon byttes ut. Den kärva damen som kom istället var otrevlig, upplevde jag, och kort i tonen. Men jag var inte i ett tillstånd att jag kunde, eller hade tillräckligt med självkänsla för att byta ut henne.

Ingen av barnmorskorna, vare sig den första eller andra, tog i mig annat än vaginalt. Trots detta hade jag fortfarande ingen tanke på att föda hemma, än.

Stockholmsmodellen

När jag skulle föda mitt andra barn, Felix, hamnade vi i det jag kallar för ”Stockholmsmodellen” – dvs alla kliniker var fulla. Vi blev hänvisade till Södersjukhuset (vi bodde norr om stan).

Felix ville ut snabbt. På vägen in började jag få krystvärkar, som jag tack och lov visste hur jag skulle avväpna. Maken var galet stressad tillsammans med min tvååriga dotter som ropade i framsätet: ”Mamma, vad är det?”, ”Lillebror är på väg…”

Hade jag kunnat hade jag skrattat.

Vi fastnade i de klassiska bilköerna på Bergshamraleden och i ingången till Eugeniatunneln på Essingeleden tog det helt stopp.

På alla fyra i baksätet

I det här läget stod jag på alla fyra i baksätet med huvudet nedåt och flåsade bort krystvärkarna så mycket jag bara kunde (då åker bebisen tillbaka in en bit och minskar trycket nedåt).

Maken ringde till Karolinska och bad på sina knän att vi skulle få komma in: ”Jag tror inte att vi kommer hinna fram!” När personalen insåg läget var vi välkomna in till ett mindre undersökningsrum.

Igen mötte vi barnmorskor som var trevliga men som jag upplevde inte kände in mig eller var jag befann mig. Jag var i princip helt öppne, upplevde att jag hade superkoll, men barnmorskan ville att jag skulle göra på ett annat sätt. Jag fick panik och ville bara åka hem.

Så, när jag skulle föda mitt tredje och sannolikt sista barn, ringde jag till sjukhusen och till den ansvarige landstingspolitikern och sa att jag ville ha en garanterad plats. ”En gång på Essingeleden räcker!”, ”Nej, svarade politikern, det går inte. Och det brukar ju gå så bra i bilar…”

Lugnet infann sig

Jag har älskat att vänta barn och jag ville att födelsen skulle bli den födelsedagsfest jag drömt om – inte en scen ur ”Pang i bygget”!

Helt plötsligt kändes alternativet att föda hemma hundra gånger tryggare. Två barnmorskor och massor med säkerhetsföreskrifter. De hade t om med sig en CTG-apparat.

Jag kontaktade hemförlossningsbarnmorskorna Ann Petrén och Marietta Tunberg, och kände hur lugnet infann sig direkt. Maken var inte lika övertygad men efter ett tag var han med i matchen, någorlunda. När förlossningen närmade sig, åkte han till Byggtema och köpte en rulle byggplast och frågade bekymrat: ”Var tänker du föda…?”

En havererad förlossningsvård

En stor anledning till att jag idag och sedan 20 år tillbaka arbetar med det jag gör, är bl a detta. En havererad förlossningsvård som gör att blivande mammor och pappor tvingas oroa sig för om de överhuvudtaget ska komma in eller om det kommer finnas någon på rummet. Där mamman erbjuds bedövning i dörren (jag vet att jag generaliserar, det finns förstås undantag) istället för, eller i kombination med det nära stöd som typ ALL forskning visar är det bästa, smartaste och mest ekonomiska.

Egna strategier det viktigaste trots allt

En blivande mamma och hennes partner ska inte behöva undra över om det finns en plats för dem. Men, även om du som blivande mamma skulle få röda mattan in, kan du aldrig räkna med att få det stöd eller närvaro du kanske vill ha. Livet erbjuder inga sådana garantier. Därför är det bra om du och din partner förbereder er själva och har egna strategier också.

För vem vet, du kanske inte ens hinner in…

Anna

En riktig födelsedag

Idag, den 7 augusti år 2020, är det 20 år sedan jag födde mitt tredje barn, Adam.

Jag tror jag visste att det skulle vara den sista gången jag födde barn. Jag ville verkligen att det skulle bli den riktiga födelsedag jag drömt om. Att jag skulle känna mig 100% närvarande. Att min man och jag skulle vara samspelta. Att barnet skulle må bra, förstås.

Jag hade lärt mig och finslipat på min mentala och fysiska verktygslåda som så småningom blev AnnasProfylax. Jag var taggad till tänderna. Eftersom min andra förlossning gick så fort att vi nästan inte hann in, ville vi inte chansa den här gången.

Egentligen hade jag planerat för en hemförlossning. Det kändes tryggare än Essingeleden där Felix höll på att födas… Men, universum ville något annat. Den ena av mina hembarnmorskor, Marietta, hade brutit nyckelbenet. Och den andra, Ann, satt fast ute på en skärgårdsö. Jag ringde in till förlossningen och kände mig både orolig och frustrerad – jag ville ju ha en riktig födelsedag! Inte en klinikförlossning med slangar och rockar och klapprande steg i korridoren.

Några veckor innan förlossningen hade jag intervjuat barnmorskan Gudrun Abascal, hon som är författare till den grymma boken ”Att föda” och chefsbarnmorska för en rad kliniker, inför en artikel till GrowInLife. Det var ett underbart möte där vi båda konstaterade att det hade varit roligt att ”föda tillsammans”, men jag skulle ju föda hemma… eller inte?

Gudrun råkade (universum igen?) vara på expeditionen när jag ringde in. Hon hörde mitt namn nämnas. ”Är det Anna Wilsby?”. Hon kom till telefonen. Anar ni graden av lycka och avslappning jag kände när hon sa: ”Anna, det är lugnt, du ska få din hemförlossning, här, på kliniken. Välkommen in.”

Och jag fick det. Ljuset var dämpat. Slangarna gömda bakom gardinerna. Inga slangar. Inte ens CTG. Då och då kom Gudrun in och höll CTG-dosan (dopplern), som mätte barnets hjärtljud, mot min mage. Hennes lugna närvaro intygade mig att ”det här klarar du”. Under långa stunder satt hon bara med händerna i knät och var tyst, närvarande.

För första gången i mitt liv tror jag, kände jag att jag inte behövde vara till lags. Jag behövde inte ”ta hand om” henne. Jag vet, det låter helt sjukt, men jag har spenderat ett helt liv att försöka släppa mitt fokus på andra, vad andra vill ha, behöver. De hjulspåren har varit djupa.

Nu kunde jag istället, helt och hållet, vända mitt fokus inåt. Lyssna efter kroppens subtila signaler, dyka och slappna av in i sammandragningarna istället för att reagera och spänna mig.

Jag fick min hemförlossning på kliniken. Jag fick en riktig födelsedag.

Jag, Adam och Gudrun Abascal strax efter förlossningen.

Tacksamheten jag känner så här en 20 år senare, är lika stark, kanske t om ännu starkare än då. För nu vet jag att den förlossningen inte bara gav Adam den allra bästa starten, utan att den också blev startskottet på mitt nya liv.

Idag firar jag inte bara Adams födelsedag utan även 20 år som profylaxinstruktör och förlossningscoach.

Hipp, hipp, hurra!

Välkommen till AnnasProfylax

Kanske har du varit med mig ett tag eller så är du ny här, men jag tänkte berätta lite om bakgrunden till AnnasProfylax och målet med mitt arbete.

Mitt mål är att du och din partner ska kunna se fram emot er förlossning med förväntan och gott självförtroende, att ni faktiskt ska ha en idé om hur det här ska gå till både som blivande mamma och partner. Men jag vill inte bara att ni ska känna er lugna INFÖR förlossningen, jag vill att ni får ett så bra RESULTAT som möjligt. Det kanske låter krasst, men jag menar allvar:

Jag vill att du ska få en bra upplevelse OCH en så hel kropp och pigg bebis som möjligt.

När jag väntade mitt första barn ville jag ha en bra förlossning. Jag hade längtat efter att föda barn, men jag kände ingen som hade haft en bra upplevelse. Min syster nästan dog och grannen fick så svåra bristningar att hon vandrade runt med en sittkudde i ett halvår…

Hur föder man barn?

Jag INSÅG att det fanns en födande, naturlig, kvinna inom mig, men att jag var alldeles för stressad och spänd i kroppen får att våga luta mig tillbaka och ”go with the flow”.

På biblioteket läste jag allt jag kom över. Det var böcker med rubriker som Föda utan smärta (lät underbart), Föda utan fruktan, Föda med kroppens samtycke, Ina May´s Guide to Childbirth, Birthing from Within, Erfarenheter från Ystad BB och många fler.

Stötte jag på någon som fött på 70- eller 80-talet, intervjuade jag dem noggrant: Vad fungerade? Vad fungerade inte? Vad är fördelar med andning, bedövningar etc? Vad finns det för nackdelar?

Längst inne i ett bibliotek hittade jag t om en EP-skiva (en liten grammofonskiva) med barnmorskan Signe Jansson som demonstrerade de olika andningsteknikerna: djup/långsam, kort/långsam, accellerande kort/långsam anding och den lilla nallepuh-andningen för krystningen…

Till slut hade jag en fysisk och mental verktygslåda som jag kände mig trygg med. Och det fungerade. Jag kände mig lugn, visste vad jag skulle göra och fick ett bra resultat. Jag födde en liten dotter och mådde bra. Det gjorde ont, ja. Det var ett hårt jobb, ja. Men jag var lugn och trygg och visste PRECIS hur jag skulle krysta ut henne och skona underlivet. Det blev två barn till och den sista var en riktigt PARTY-förlossning, där jag t om dansade under värkarbetet.

Så småningom blev mina erfarenheter till en kurs och sedan dess har jag hållit tusentals kurser i 20 års tid. 67 000 blivande föräldrar har gått AnnasProfylax, det har blivit två böcker, webbkurser och många utbildningar för både läkare, barnmorskor och sjuksköterskor.

Jag brinner mer än någonsin för att du och din partner ska få den allra bästa början som det är möjligt. Ni är båda och er bebis värda det allra bästa.

För en magisk början.

Anna

Rädd för att föda – be om hjälp

ÄR DU RÄDD? LIVRÄDD till och med?

Det är BEGRIPLIGT med tanke på omständigheterna, det är verkligen det – MEN det betyder inte att du ska behöva känna så. Du kan få hjälp att må bra. Du kan få hjälp att till och med SE FRAM EMOT förlossningen. Du kan få en fin upplevelse ändå.

OCH, om du ska föda barn. FÖRBERED DIG KVINNA!!!!

ALLVARLIGT.

Istället för att se det som att det är KÖRT och ingen idé, så betyder detta bara att du har glädje av att vara förberedd till TÄNDERNA. För DIN KROPPS skull, för ditt BARNS skull, för din RELATIONS skull. Och det finns hjälp att få.

Jag vet att föräldragrupperna via mödravården har ställt in, men det finns mycket bra information på nätet, i böcker osv. Jag har en GRYM profylaxkurs online – den fungerar, den är av hög kvalitet och med extra allt (det är därför den finns på benify, actiway, espassi etc).

Nu har du och din partner möjlighet att boka webbkurs och zoomsamtal med mig till SUPERPRIS. Eposta mig direkt på anna.frisk@profylaxgruppen.com eller ring 070-770 88 51.

Det ni gör är att gå in på annasprofylax.se, boka en webbkurs, se den, gör övningarna och sen bokar ni ett samtal med mig. Urbra

Jag håller även små kurser med max 5-6 par (brukar ha det dubbla i vanliga fall). Vill du ha en privatkurs och bor i Stockholmsområdet, kan vi ha en sådan tillsammans. Det är lyxvarianten, även den till specialpris just nu.

Att föda barn är ALLTID en utmaning, även när omständigheterna är perfekta och förlossningen går som en dans. I dessa omständigheter, när du inte kan räkna med något, kommer du att ÄLSKA att ha känslan att det spelar ingen roll; Jag VET, jag KAN, jag kommer KLARA detta och det med bravur.

.

 

Din förlossningscoach

Anna

Kan man förbereda sig för att få hem en bebis?

ATT FÅ EN BEBIS påminner väldigt mycket om att få en valp.

Kärleken väcks direkt OCH paniken; ”Vad har vi gjort???”, ”Jag kommer aldrig kunna gå på toaletten själv igen!”, ”Vi kommer aldrig kunna improvisera och sticka någonstans och möblerna och kuddarna och skorna…. ”

Jag är extremt tacksam över att jag ofta INSER utmaningarna INNAN och gör vad jag kan för att det ska bli bra. Det betydde att innan vi fick hem vår valp PLUGGADE jag. Jag ”knarkade” Ceasar Melan och Fredrik Sten. Jag googlade youtubevideos om hur man borstar tänder på hundar och hur man får dem att sluta hoppa på folk och äta upp skorna… Jag pepprade mina vänner som haft hund med frågor om hur man gör för att få en glad, lugn och harmonisk hund. Jag tänkte INTE chansa och hoppas på det bästa. (Mindes med skräck grannens hund från min barndom som kissade och bajsade inne och for omkring som en skottspole).

Det betyder inte att det alltid är lätt eller att Otis är en ”perfekt” hund, men han ÄR underbar, blev snabbt torr inomhus och går att ha i möblerade rum…

På samma sätt gjorde jag inför födelsen av mitt första barn. Det var för mig självklart att läsa på och intervjua folk och fä för att förstå utmaningarna och hur man faktiskt får en unge att sova gott, äta vad som serveras och ja, kunna ha i möblerade rum.

Om du väntar barn eller redan har en liten goding kan du få mitt ”start-kit” för en harmonisk unge. Du behöver inte heller chansa eller hoppas på det bästa.

Måndag den 18 maj och även den 22 juni, har jag en föreläsningar om hur du kan ge din bebis den allra bästa starten (och dig själv), kl 17.30-20.00 i min kurslokal i Stockholm. Läs mer och boka på annasprofylax.se

Helgen den 29-31 maj är det @DigiBaby, då håller jag en föreläsning om hur man skapar en harmonisk vardag med små barn. Missa inte den

Anna

Kan det vara kul att föda barn – på riktigt?

Ja. På riktigt.

När jag födde mitt första barn, Klara Underbara, hade jag precis börjat lära mig hur jag skulle andas, fokusera, röra mig och hantera smärta. När värkarna var som allra tuffast (jag kallar det för Träsket), hade jag svårt att hålla fokus. Barnets pappa var övertygad om att jag skulle krascha och kom fram och frågade med en myyyyccckket lååååånngsssaamm oooccchh tyyyydlig rööööst:

”Viiilll duuu haaa beeedddöövnning?”

Efteråt frågade jag varför han TALADE SÅ TYDLIGT. ”Du såg lite sån ut – som en ko…” (man tackar).

Andra gången hade jag lite mer koll, när jag födde min son Felix, men höll på att spåra ut i slutet när jag inte fick det stöd jag ville. Jag försökte vara TILLAGS och det gick helt enkelt åt h-e. ”Nu åker vi hem!!”, sa jag till barnens pappa och han såg till sin förskräckelse att jag menade allvar.

Tredje gången hade jag bestämt mig. Jag skulle klara att hålla fokus hela vägen i mål. Redan i slutet av fjärde månaden började jag träna andning och krystning, sätta mål och delmål och visualisera vad jag skulle tänka på när jag hade en värd. Och dansa skulle jag göra. Och dansa gjorde jag. På riktigt.

När jag födde min andra son, Adam, blev det en riktig födelsedags fest. Vi skämtade och skrattade mellan värkarna – det finns mycket dråpligt att skratta åt när man föder. Det GÅR INTE att föda prydligt… Jag visste också vad jag skulle göra och kroppen lydde mig på ett föredömligt sätt. Det var underbart.  Det betyder inte att det inte gjorde ont eller att det var ett tufft arbete. Men jag mådde bra och kände mig 100% närvarande.

Ont, kul, ont, kul.

Det unnar jag dig också.

Anna