Mjukt? Hårt? Mittemellan? Om att anpassa dina strategier till ditt barns personlighet

Barn älskar rutiner och struktur – det är bara att konstatera. Om ditt barn vet ungefär när det serveras mat eller när det är dags att gå och lägga sig kan barnet lägga sin energi på andra saker. Väntar du med att lägga barnet tills barnet är övertrött, blir det lätt till ett lidande för alla. Det betyder inte att rutinerna aldrig kan brytas eller förändras, men att grunden är lagd. Rutiner för frihet brukar jag säga.

Samma sak tycker jag gäller olika metoder och koncept när det gäller barn, sovrutiner och föräldraskap – de olika synsätten kan ge bra utgångspunkter, men det är otroligt viktigt att anpassa till situationen, barnets personlighet, styrka eller kanske skörhet.

Idag fyller min son Felix år. Han är en stor kille nu, en ung man, men han har fortfarande den där styrkan och känsligheten i sig, samtidigt. Väldigt empatisk och inkännande, lyhörd för skiftningar. Som förälder kunde jag inte vara för burdus.

Bildtext: Felix på terassen hos mormor och morfar i Spanien.

Minns en gång när jag hade tittat på en rad ”Nanny”-program, där nannien pratade mycket om vikten av att avvisa barnet till en specifik plats om barnet gjort något fel. Felix gjorde något som inte var så bra (minns inte vad) och jag skulle då testa detta förvisande… Katastrof. 

Han skulle gå till sitt rum tills han kommit på bättre tankar. I evigheter satt han där med hopsjunkna axlar. Jag fick till slut hämta honom och säga att allt var bra igen.

Nästa gång något hände förvisade han sig själv! Traskade iväg med hängande huvud och sa att ”Jag är dum!”

Jag gjorde aldrig mera om det.

Hindra beteendet men förvisa inte

Även med min dotter Klara var det svårt att köra den hårda stilen. Minns när hon satt och kastade mat i golvet som tvååring och jag sa att om du inte slutar får du gå till ditt rum. Där satt hon och grät och skrek och jag stod utanför och typ grät jag med… Gjorde inte om det heller.

Ibland behövde jag sätta hårda gränser, men då var jag med. Jag hindrade beteendet men förvisade inte barnet.
Mitt tredje barn, Adam, var mer envis än något av de andra barnen. Det var som om han frågade oss om och om igen: ”Står ni för det ni säger? Säkert?” Många andetag och mycket tålamod krävdes och vid ett tillfälle fick jag förvisa honom (men jag följde med). Och det fungerade.

Jag kallar min föräldrastil för den hårdmjuk. Målet är fast, hårt, men vägen dit anpassar vi till barn och omständigheter.

I mitt seminarium på boon.tv om att sätta gränser och även i hur man kan hantera barnens känslor, fördjupar jag och delar med mig av mjukare och mer effektiva sätt att kommunicera med barnen. Där får du veta om tvärniten, två valsmetoden och spegling mm.

Ha en underbar dag.

Anna