Lycka på is

april 2, 2013

”Mamma, var ligger Zinkensdam?” Adam, hockeysonen, tittar upp från datorn. Han är på sedvanlig jakt efter istider. Så här års, när den officiella hockeysäsongen är över, uppstår en nästan panikartad is-abstinens.

En halvtimme senare är vi på väg till ishallen vid Zinkensdam på Söder i Stockholm. Söndag morgon. Påsk. Inte en kotte ute. Förutom vi förstås, med hjälm, skydd och grillor under armen. Klubban över axeln.

Lycka.

En tom hall. Isen blank och oanvänd. ”Mamma, det här hör inte till det vanliga!” Leendet når från det ena örat till det andra.

 

Adam på Zinken 1 april 2013

 

Två timmar senare hämtar Mannen och jag upp en alldeles svettig och mycket nöjd ung herre. För att njuta av påskkänslan åker vi till Café Rival för en god lunch alla tre. Livet är gott.

Jag skriver ofta om Adam och hans passion för hockey. Jag är uppriktigt imponerad över hur målmedveten han är – han har bestämt sig för vad han vill och gör det han kan för att lyckas. Att han kommer att lyckas är jag helt övertygad om – givet att han får vara hel och frisk. Det är en naturlig konsekvens av grundläggande talang, disciplin och träning, träning, träning.

Vad behövs?

Tänk om vi alltid antog våra större utmaningar med samma fokuserade målmedvetenhet? Jag brukar säga till blivande mammor som har en jobbig erfarenhet bakom sig eller som är rädda av någon annan anledning: Träna. Se till att du har marginalerna på din sida. Inventera dina rädslor – städa bland dina tankar. Vad behöver du för att våga? Om det är svårt att slappna av när man tuffa värkar eller krystar – hur mycket behöver du träna för att kunna göra det i alla fall?

Under sex års tid tränade och spelade Adam utan att göra mål. Inte ett enda. Inte på träning och inte på match. Han sköt och sköt och sköt. Som back gjorde han ett bra jobb men han ville ju så gärna göra mål, också. Den offensiva backen Erik Karlsson inspirerade.

Jag började lägga märke till ett återkommande beteende hos honom under matcherna. Hans satsade, tog fart för att plötsligt tvärnita och skjuta iväg en fjös-puck. Satsning, tvärnit, fjös. Hm. Varför? Jag frågade sonen – vad händer?

”Jo, men jag satsar, men sen tittar jag upp.”

”OK? Vad händer då?”

”Då ser jag dom!”

”Vilka?”

”Backarna!”

”OK? Vad tänker du då?”

”Det här kommer göra ont!”

Jaha! Jag kunde inte låta bli att le. Inte konstigt att det blir en fjös. Vi pratade då om vad det innebär att se bortanför hindren, att fullfölja rörelsen:

”När är du klar?”

”Vaddå klar? När jag har gjort mål?”

”Nä, vilken målgest har du?”

”Öh, vet inte, ingen…”

”Vilken skulle det kunna vara?”

Adam prövade några olika och fastnade för att göra som en pilbåge med armarna. Klart.

Två matcher senare gjorde han sitt första mål.

Hela laget reste sig upp som en man och vrålade, inklusive tränarna. ”Du anar inte hur förlösande det var för oss alla. Vi har alla sett hur han kämpat”, berättade senare hans tränare Håkan Nordström.

Det var för tre säsonger sedan. Ett mål gjorde han då. Säsongen efter gjorde han fyra. Den här säsongen sexton. Sexton (16)!!

Att övning ger färdighet är definitivt klart, men vad som behövs för var och en är olika. Vid något tillfälle sa Håkan att: ”Jag kan bara, som deras tränare, lära dem tio procent. Resten måste de lära sig och träna in själva.”

Men, allra först, tror jag, måste vi vilja.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: