Wilsby blir Frisk och: Profylaxen suverän smärtlindring!

Nu var det ett tag sedan jag skrev – ibland kommer LIVET emellan! Det är mycket som har hänt sedan jag senast skrev. Jag har GIFT mig! Igen. Det var stort. Större än jag hade kunnat ana. I närvaro och glädje, tillsammans med de många vännerna och barnen. Andetag. Jag heter numera Anna Frisk. Min man Mats. Anna Frisk. Visst låter det bra!

Det var inte självklart att det skulle bli ett bröllop. Kvällen innan, med huset fullt av släktingar, springer jag upp på övervåningen för att hämta något innan middagen. Ritsch, ratsch fillibom bom bom, så far jag på hala nylonstrumpor ner för den långa trappan. Slänger upp högerarmen bakom mig för att bromsa upp mig, men handen liksom fastnar på trappsteget och jag, min kropp, fortsätter neråt… Armen drogs helt ur led. Den blivande mannen kom springande, kikade under blusen och tittade på mig mycket fokuserat (han är en fd militär): ”Anna, nu tittar du på mig! Jag ringer ambulansen och så sätter vi oss här borta!” Som den grymmaste coachen sitter han med mig, jag vilar pannan i hans hand, och andas tillsammans med mig precis som om vi födde barn… Det var galet likt! Till och med smärtan var väldigt lik, fast utan pauser… När man tänker på det är det inte så konstigt att känslan är likartad, det är ju muskler som dras isär fast på olika ställen i kroppen.

Profylaxstrategierna fungerar

Det som hände när jag landade längst ner i trappan var att jag stillnade. Jag förstod direkt vad som hade hänt och också att inget annat var brutet. Ett stort F-N växte inom mig, inte nu, inte här, har inte tid, jag ska ju gifta mig!!! Sedan gjorde jag det jag tränat för i femton års tid:

Jag slappnade av i hela kroppen och andades in genom näsan och ut genom munnen. Jag behövde andas lättandningen hela tiden för att avväpna smärtan. Samtidigt fokuserade jag blicken på mattans mönster och tänkte ord som lugn och trygg. Jag hade t.o.m. ett litet samtal med mig själv om att smärtan inte var farlig så jag behövde inte bli rädd eller så.

Så fort jag tappade andningen eller mitt fokus på mattans mönster fick jag nästan panik av smärtan, men så länge jag andades var det ok, uthärdligt. Ibland andades jag för mycket och då kände jag hur det började sticka i fingrarna. I all enkelhet höll jag då andan en stund för att sedan fortsätta andas. Jag kände mig så tacksam att jag visste vad jag skulle göra. Alla borde få lära sig smärthantering!

Ambulansen kom, jag fick sniffa lite morfin som mest gjorde mig snurrig och på akuten fick jag snabb hjälp med röntgen och att få armen på plats igen. Jag andades och slappnade av hela tiden, utan avbrott, i flera timmar. Dagen därpå gifte jag mig. Mitellan la jag åt sidan under ceremonin. Jag höll mig istället lite elegant i en sjal. Buketten fick vänta. Men jag var glad och närvarande, tack vare profylaxen – det är jag helt övertygad om.

(foto: Shama Schwieler)

Varma hälsningar

Anna

PS. Min sjukgymnast som hjälper mig med rehabiliteringen är fascinerad över vilken snabb återhämtning jag har haft, men det är ju inte så konstigt om man tänker efter. När cellerna får syre hela tiden uppstår inte samma trauma. Sedan fick jag även stor hjälp av Linda Lundberg, osteopat, som under 2,5 timmar några dagar efteråt masserade och löste upp spänningarna i armens muskler. Hon är en mästare i sitt slag och håller på att skriva en bok om smärthantering mm – håll utkik efter den!