Ska papporna vara med vid förlossningen?

Idag är det så självklart att partnern ska vara med att det inte ens förutsätts vara på något annat sätt. Det är nog lika självklart för mamman som för pappan. Och personalen. Samtidigt hörs röster från tid till annan om att det är något vi borde ifrågasätta.

Michael Odent, förlossningsgurun alla kategorier som varit på besök i Sverige, menar att det inte alls är säkert att det är bra att partnern är med – att det kan störa mamman och förloppet. Ligger det något i det?

Min erfarenhet är att mamman vill ha med sin partner. Självklart! Så var det även för mig – det är klart att man vill vara tillsammans vid något som kan vara det största vi är med om. Men vad händer om pappan är orolig? Vad händer om han har andra önskemål kring saker och ting än vad mamman har? Vad händer om han är irriterad, frustrerad eller kanske arg? Hur påverkar det mamman och förloppet? Det finns faktiskt studier som visar att en orolig partner kan leda till fler komplikationer! Hm.

En annan studie som genomfördes av Ulla Waldenström (KUB, 2000 mammor ingick) visade att det mamman skattade som viktigast för en positiv upplevelse, var ett bra och nära stöd från personalen och partnern.

Jag skulle vilja säga så här: Om vi har en partner som känner sig trygg och lugn, som ”kan ta hand om sig själv” och talar om det för mamman, brukar det vara fantastiskt. Då kan mamman ”checka ut” från det yttre och ”checka in” på sig själv och sin egen kropp. Då kan hon lättare höra kroppens signaler och följa med i det som händer. Om partnern inte signalerar att han eller hon kan ta hand om sig själv, har mamman en tendens att fortsätta ta ansvar för sin partner. Minns en förlossning när mamman lyfte ett darrande finger, pekade på sin man och sa: ”Nu måste du gå och äta!”

Jag minns själv skillnaden mellan min första och tredje förlossning. Vid min första förlossning kände jag mig lugn (hade tränat lite profylax och gått på gravid yoga). Min dåvarande man sa att han ”skulle göra sitt bästa” och framför allt skulle han göra det jag önskade. Det lät bra. Problemet var att jag inte riktigt kunde tala om för honom vad jag ville… Han gjorde ”allt” enligt boken; masserade ryggen, hämtade dricka, baddade pannan, men han var också orolig. ”Ska det göra så här ont…? Vill du ha bedövning?” För mig kändes det som om det var jag som hade hela ansvaret. Jag kunde inte slappna av. Jag fick en bedövning men det kändes som om jag tog den för hans skull, inte min.

När vi skulle föda vårt tredje barn hade vi tränat mycket tillsammans. Han visste vad jag kunde och han visste, på ett djupare plan, hur han skulle stödja mig. Skillnaden var enorm för mig. Jag släppte allt och gick in i mig själv. Att jag dessutom fick en barnmorska som sa att ”Du, jag vet att du har den kraft du behöver! Jag tror på dig. Nu ska du föda barn. Mig kan du strunta i, du behöver inte ta hand om mig!” Det var en sådan gåva att jag nära nog kysste hennes fötter. Och barn blev det. En ganska stor liten kille föddes i närvaro och glädje, helt i frånvaro av rädsla.

Jag tror att det är bra om vi får ha vår partner med oss. Men om han eller hon är orolig, rädd eller på något annat sätt frustrerad, är det bra om partnern försöker ta hand om det innan. Träna, hitta strategier. Är man orolig kan man ju faktiskt också ta med en tredje person, en doula eller kanske syster? Som är lugn 🙂  Jag ser det som att vi ska försöka skapa en miljö som gör det möjligt för mamman av våga släppa taget och föda. Är de som är runt henne lugna och trygga är mycket vunnet.

Har lagt in en länk till en artikel om en förlossningsrädd pappa som gick vår kurs för att hitta en väg att våga vara närvarande. Inspirerande!

Kram

Anna

Orolig pappa blev lugn med AnnasProfylax!

Läs artikeln om Patrik som fick nya verktyg för att hantera sin rädsla:

http://ekuriren.se/personligt/familjeliv/1.1207705-vaga-fraga-och-slipp-radslan