En helt lugn pappa

juli 24, 2011

Den här sommaren varvar jag arbete och vila. Fördelen är att min upplevelse av sommaren blir längre. Morgonfika med Mannen på Gateau innan jobbet… Middag nere på Bryggan i Ålsten på kvällen. Att få äta till klucket av vågor och småprat från människorna runt omkring, tjugo minuter från Stockholms City. Vilken ynnest!

En annan fördel är att jag får pröva på andra arbetsuppgifter när kollegorna är borta. Senaste veckan har jag varvat med att ta hand om mina egna saker och varit kursadministratör. Lika kul varje gång! Roligt att få ta emot frågor, lösa problem, hjälpa gravida att hitta den bästa kursen eller träna hemma-alternativ. Det är lika fascinerande varje gång hur vissa kvinnor som väntar barn kommer på det ett par veckor innan det är dags och då, då är det bråttom!

Dessutom har flera blivande pappor ringt och bokat kurs å båda deras vägnar och ibland som en present till sin partner. Det värmer hjärtat. Överhuvudtaget upplever jag att papporna är väldigt engagerade och delaktiga – inget snack om att de inte vill vara med, däremot en ödmjukhet inför det som ligger framför dem.

På senaste kursen var det en pappa som oroade sig för vad som skulle hända om han inte kunde förstå sin kvinna; ”Tänk om jag inte vet, förstår vad hon vill? Det är verkligen en bra fråga! Det är inte ovanligt att mamman går in i en bubbla under förlossningen och faktiskt inte upplever sig kunna prata. De hör allt men kan inte säga något. Hur gör man då? Vi pratade om att man kan använda det vi kallar ”stopphanden”. Det var ett föräldrapar som gick AnnasProfylax för några år sedan som hittade på den.

Paret skulle föda sitt första barn. Förlossningen drog ut på tiden. Mamman kunde inte prata och pappan kände sig både uppgiven och frustrerad över att inte veta hur mamman mådde, vad hon ville eller om det var något han kunde göra. Hon kände likadant över att inte kunna säga vad hon kände eller ville. När barnmorskan inför deras nästa förlossning frågade hur den första hade gått, började båda gråta!

Tillsammans funderade de över olika strategier och pappan kom på idén att, om mamman igen hamnade i tillståndet där hon inte kunde prata, så skulle de använda handen som signal. OM det var något hon inte tyckte om eller ville göra på något annat sätt, skulle hon sätta upp en hand. Hand upp = Nej. Hand ner = Ja eller i alla fall ok.

När vi pratade med varandra efter förlossningen var båda lyckliga. Pappan berättade att han hade känt sig helt lugn under hela förlossningen. Om handen dök upp var det hans ansvar att försöka luska ut vad hon ville – hon behövde inte säga någonting. Om handen var nere visste han att allt var någorlunda ok. Vid ett tillfälle, berättade han och skrattade, tittade barnmorskan in och undrade hur det gick. ”Det går bara bra!”, ”Hur vet du det?”, ”Jag bara vet!!” ”Nice!”, som min dotter skulle säga.

Imorgon bär det av med familjen till Gotland! Jag längtar! Om andan faller på kanske jag skriver något, men annars kommer jag ta både fysisk och mental semester. På återhörande!

Allt gott!

Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: