Prioriteringar

Sitter på ett tåg i Mellansverige. Mitt emot kollegan i skön slummer. Tåg är skönt. Tåg är andetag. Ställtid, som Bodil Jönsson skulle säga. Vi har precis träffat några chefsbarnmorskor och den läkare som är medicinskt ansvarig på en klinik och pratat om vad vi gör och hur deras situation ser ut. Kejsarsnitten rusar. Varför?

När jag och mina kollegor har varit på kliniker runt om i Sverige, har vi sett att om personalen tränas i coachning och bemötande, om de får ett batteri med verktyg, som de för över till föräldrarna, har kejsarsnitten en tendens att sjunka, snabbt. Föräldrarnas upplevelse blir dessutom bättre när deras känsla av att kunna själva stärks. En pappa som förstår hur han kan hjälpa sin kvinna rätar på sig, expanderar. Det är en vacker syn. När blicken i en blivande mammas ögon växlar från panik till försiktig förväntan: ”Det här kan kanske gå…”

Det är stort. Då njuter jag.

Jag blir så otålig. Skulle vilja luta mig framåt och säga: ”Ta oss! Pröva oss! Ni får pengarna tillbaka om det inte fungerar!” Som en travhäst inför starten skrapar jag med hovarna… Och de vill gärna, men först är det ju den där andra kursen… Kanske till hösten? Kanske till våren?

Varför inte nu?

Vi är redo.

Anna

(Nu har hon vaknat! Hej Mickan!)