Nära, nära…

 

När jag väntade mitt första barn och letade efter strategier, hittade jag en fin liten bok med rubriken ”Erfarenheter från Ystad BB” (av Signe Jansson och Beatrice Hogg). Den inledande texten ligger fortfarande som en varm vetekudde på mitt bröst. Signe beskriver där hur hon ser på en barnmorska och hennes roll; varma händer, fysisk och kärleksfull, moderlig närvaro, tillit till kroppens egen förmåga. Det var också vad jag i den situationen längtade efter. Att barnmorskan skulle ta i mig, stötta mig och visa mig vägen. Att hennes lugn skulle sprida sig till mig. 

Hur såg verkligheten ut? Ja, ungefär som den vi ser i dokumentären från Västerås förlossningsklinik på TV4 ”En unge i minuten”. Stöd på håll, CTG-apparater, dropp, bedövningar, liggande ställningar i sterila rum. Vänlighet och medicinsk kompetens, ja, men var är händerna? Var är närvaron? Var är strategierna? Gör det ont? Ta en bedövning! Men tänk om det inte är det jag vill ha egentligen? 

Det finns så enormt mycket en barnmorska eller undersköterska kan bistå med – hur man kan massera och lindra med effektiva grepp som knä- eller bäckenpress. Hur man kan andas och få hjälp att slappna av, hur partnern kan hjälpa till och olika ställningar mamman kan variera med för att hjälpa barnet neråt. Till exempel. Och när det är som jobbigast – ett kärleksfullt lyssnande som kan hjälpa mamman att komma tillbaka och känna att det här kanske kan gå.

Egna strategier
En stor anledning till att jag började med kursen AnnasProfylax var just att jag kände att om jag inte får hjälp med strategier på plats då behöver jag ha med mig egna! Visst kan en kvinna föda barn – självklart finns det en födande kvinna i oss – men hon kanske är begravd i vårt bagage och kontrollbehov, hon kanske behöver hjälp och vägledning för att våga komma fram.

Men det finns ljusglimtar. I det senaste avsnittet (från 28/4-11) fick vi möta två par varav det ena var ett sk ”profylaxpar”. Föräldrarna fick ett positivt stöd och bemötande av barnmorskan Sia, som till och med andades med mamman. Barnmorskan menade att det var väldigt ovanligt att föräldrar kom in och andades på det här sättet själva. Det kan nog stämma. Vi gör vårt bästa för att ändra på den sakenJ! Men det är aldrig försent att lära sig att andas bra och slappna av. Tyvärr tror jag att det på många kliniker lever kvar en föreställning att man inte kan lära en mamma att andas på plats, men det går alldeles utmärkt.

Det var suveränt att Ruth andades näsa-mun men jag ville sträcka mig in i tv-rutan och stryka bort rynkan mellan ögonbrynen, lätta upp andningen och påminna henne om att låta läppar och ansikte vara helt avslappnade. Nu klarade hon det bra, men det är lätt hänt att andningen tippar över och leder till hyperventilering istället – och det vill vi inte.

Nära, nära
Pappa Johnnie var hela tiden nära Ruth och behöll en nära och fysisk kontakt. Det är något vi alltid uppmanar till på våra kurser: ”Tänk dig att du sitter ihop med mamman! Ha gärna en hand på hennes axel. Låt ditt ben vila mot hennes…” osv. Beröringen behöver inte vara aktiv som när vi masserar, men den gör att mamman känner sig mindre ensam – det finns ett ankare som hjälper henne att behålla fotfästet. Rummet kan vara fullt av folk men om ingen tar på mamman kan hon ofta känna sig helt ensam, till och med övergiven.

Den andra förlossningen som visades var Ida, 21 år, som födde tillsammans med sina vänner och sin mamma. Här var avståendet mellan mamman och hennes stöd ofta långt borta. Ida påstod att det var så hon ville ha det, men jag undrar. Trots att jag oftast inte känner mammorna jag möter på förlossningen brukar jag gå fram till mamman direkt. Jag kanske lägger armen om hennes axlar och viskar ”Jättebra, släpp ner axlarna! Slappna av i kroppen…sjuunk, tuuung”. Och hon slappnar av och säger ”Det var skönt…”. Vi utgår ofta från att det är mamman som så att säga behöver bjuda in till beröring eller närhet, men det är inte min erfarenhet. Tvärtom. När jag ger närhet brukar mamman lättare slappna av och möta sammandragningar på ett bättre sätt.

Suveräna kvaddlar
Här fick Ida möjlighet att pröva sterila kvaddlar – ett underskattat sätt att lindra smärtan på! Ärligt talat tycker jag att det är suveränt: bra smärtlindring, inga biverkningar, effekten håller i sig upp till ett par timmar och du kan lägga om dem hur många gånger som helst! Roligt att kunna visa hur bra det fungerade även för Ida. Jag vet att många tycker att sterila kvaddlar låter hemskt, och ja, det gör ont men bara i tjugo sekunder, sedan kommer lindringen.

Det är många partners oro att mamman ska få panik och vad gör man då?? När värkarna var som tuffast skrek Ida att hon ville dö omväxlande att hon inte ville ha barnet. Det låter kanske hemskt men det är inte helt ovanligt att blivande mammor säger så… Det som jag tror att viktigt att förstå är att mamman på ett sätt ”menar” vad hon säger, inte bokstavligt men hon försöker beskriva den känsla av panik hon kanske känner, att hon vill ut och bort från sin kropp. Att då få höra ”Det här går så bra, så. Ingen fara. Nu tar vi bara en värk i taget”, kan faktiskt ge mamman ännu mer panik. ”Det är ingen som förstår hur jag känner det!” I det här läget brukar den fysiska kontakten göra enorm skillnad och att man vågar börja där mamman är: ”Är det så du känner? Önskar du att det var över nu?”. ”Jaaaa….”, ”Jag ser, jag är med dig nu – vi tar nästa värk tillsammans, titta på mig!” osv. Då brukar man kunna få tillbaka mamma. Nära, nära.

Jag ser fram emot nästa avsnitt!!

Er

Anna