En annan Anna

Hämtade kraft på Gotland i somras. Njöt hejdlöst av naturen och färgerna, lågt växande tallar, gula och gröna fält, mörkgrå ulliga får, vita grusgångar, blågrått hav. Nya vänner gav också ny energi – så roligt! Kan tipsa om konstnären Carola Edlund som håller till strax norr om Visby i Ungesmiss Stenkyrka. Bara att gå bland hennes vackra skulpturer i trädgården var en upplevelse. Förutom skulpturer, målar hon och designar vackra medeltidskläder.

Tillbaka till vardagen. Möts av en mailskörd av kritiska kvinnor som ifrågasätter varför vi ens kunde tänka oss att låta Anna Wahlgren hålla föreläsningar hos oss. (Vi har bestämt oss för att, från tid till annan, bjuda in gästföreläsare för kortare eller längre samarbeten med syftet att berika livet för våra deltagare. Mindfulness med Sara Blomberg, yoga med Linn Edenroth Oké och Jennie Liljefors osv.)

För mig har Anna Wahlgren en speciell plats i mitt hjärta. Till att börja med var hon faktiskt den som ledde in mig på profylaxen. Hennes kapitel om förlossningsförberedelse, ”VM i förlossning”, gav mig de första nycklarna till det som kommit att bli AnnaProfylax! Gissa om jag är tacksam för det!

Jag vet att hon är ifrågasatt och att det finns saker som jag själv inte håller med om eller delar, men kärnan i hennes budskap är för mig kärlek, kärlek till den stora såväl som till den lilla människan. Jag drog mig för att läsa hennes bok för att jag upplevde att hon var så arg och även kategorisk, men när jag väl gjorde det slogs jag av värmen, av den djupa förståelse och ömheten för alla våra mänskliga brister. Och att hon ville visa en väg till ett glädjefyllt småbarnsliv. Hon skriver i sin ”Nya barnaboken”: Barn är utveckling. Barn tvingar till utveckling. Det är verkligen sant. Om vi aldrig tidigare har upplevt riktigt stark glädje, sorg, ilska eller till och med vanmakt, får vi en möjlighet att göra det när vi blir föräldrar! Jag blev själv chockad över hur arg jag kunde bli eller glad, lycklig och rörd över mina fina ungar.

Minns en dammiddag jag var på för ett antal år sedan. Vi hade alla småbarn i det som brukar kallas den utmanande ”trotsåldern”. Efter ett par glas vin började alla berätta vad de gjorde när de blev ”galna” på barnet som inte ville äta eller sova eller göra som man själv ville… Som en mamma sa: ”Varför kan de inte bara ta ett NEJ!” Men, neeeej, de kan ju inte det de små liven!

En mamma berättade att hon gick ut i garaget och bara skrek. En annan att hon gick in till ett annat rum och bankade i väggen i tyst vanmakt. Ytterligare en mamma erkände med röda kinder att hon vid ett tillfälle slagit till sitt barn. Det hemskaste, sa hon, var att det fungerade. Barnet tystnade.

Vad kan man göra istället? När vi får panik av tröttheten som rusar i ådrorna? När Bvcs råd att ”Lyssna inåt!”, ”Du är ditt barns bästa förälder!”, känns som en käftsmäll! Vad är BRA känslor, vad är DÅLIGA känslor – hur kan jag få hjälp att se och förstå skillnaden? Vad gör jag när jag blir så arg att jag känner att jag nästan skulle kunna göra illa mitt barn i ren frustration? Anna Wahlgren hjälpte mig att se alternativ och att arbeta profylaktiskt, dvs förebyggande, så att man inte hamnade i den typen av hemska situationer. Det jag inte delade åsikter om gjorde jag helt enkelt inte. Ingen människa är perfekt. Inte jag, inte hon.

Vi har ändå valt att lyfta bort henne som föreläsare. Det var lite för många saker som hon har blivit kritiserad för och vi har vare sig tid eller information nog för att kunna förklara eller bemöta kritiken. Vi vill vara ett bidrag – inte skapa en negativ debatt. Så, kära Anna, vi säger tack men nej tack. Däremot rekommenderar jag alla att läsa hennes bok. Det ni inte gillar, strunta i det, men ta till er guldet, för det finns där också.

Vi, på Profylaxgruppen, vill däremot fortfarande vara ett bidrag till människors livskvalitet även efter förlossningen. Er coach på vägen… För några år sedan skapade jag en egen föräldrakurs, Växa Tillsammans. Vi höll ett tiotal provkurser som alla fick högsta betyg. Den är, förstås, inspirerad av Anna Wahlgren men också av Jesper Juhl, Lars H Gustavsson, mina egna och andras erfarenheter. Det bästa av de bästa. Kanske är det dags att göra en nypremiär? Behovet finns, det vet vi. I alla fall kommer jag att hålla en sådan senare i höst. För er som vill och är intresserade: Varmt välkomna!

Er

Anna

Hoburgen (Gotland)

En helt lugn pappa

Den här sommaren varvar jag arbete och vila. Fördelen är att min upplevelse av sommaren blir längre. Morgonfika med Mannen på Gateau innan jobbet… Middag nere på Bryggan i Ålsten på kvällen. Att få äta till klucket av vågor och småprat från människorna runt omkring, tjugo minuter från Stockholms City. Vilken ynnest!

En annan fördel är att jag får pröva på andra arbetsuppgifter när kollegorna är borta. Senaste veckan har jag varvat med att ta hand om mina egna saker och varit kursadministratör. Lika kul varje gång! Roligt att få ta emot frågor, lösa problem, hjälpa gravida att hitta den bästa kursen eller träna hemma-alternativ. Det är lika fascinerande varje gång hur vissa kvinnor som väntar barn kommer på det ett par veckor innan det är dags och då, då är det bråttom!

Dessutom har flera blivande pappor ringt och bokat kurs å båda deras vägnar och ibland som en present till sin partner. Det värmer hjärtat. Överhuvudtaget upplever jag att papporna är väldigt engagerade och delaktiga – inget snack om att de inte vill vara med, däremot en ödmjukhet inför det som ligger framför dem.

På senaste kursen var det en pappa som oroade sig för vad som skulle hända om han inte kunde förstå sin kvinna; ”Tänk om jag inte vet, förstår vad hon vill? Det är verkligen en bra fråga! Det är inte ovanligt att mamman går in i en bubbla under förlossningen och faktiskt inte upplever sig kunna prata. De hör allt men kan inte säga något. Hur gör man då? Vi pratade om att man kan använda det vi kallar ”stopphanden”. Det var ett föräldrapar som gick AnnasProfylax för några år sedan som hittade på den.

Paret skulle föda sitt första barn. Förlossningen drog ut på tiden. Mamman kunde inte prata och pappan kände sig både uppgiven och frustrerad över att inte veta hur mamman mådde, vad hon ville eller om det var något han kunde göra. Hon kände likadant över att inte kunna säga vad hon kände eller ville. När barnmorskan inför deras nästa förlossning frågade hur den första hade gått, började båda gråta!

Tillsammans funderade de över olika strategier och pappan kom på idén att, om mamman igen hamnade i tillståndet där hon inte kunde prata, så skulle de använda handen som signal. OM det var något hon inte tyckte om eller ville göra på något annat sätt, skulle hon sätta upp en hand. Hand upp = Nej. Hand ner = Ja eller i alla fall ok.

När vi pratade med varandra efter förlossningen var båda lyckliga. Pappan berättade att han hade känt sig helt lugn under hela förlossningen. Om handen dök upp var det hans ansvar att försöka luska ut vad hon ville – hon behövde inte säga någonting. Om handen var nere visste han att allt var någorlunda ok. Vid ett tillfälle, berättade han och skrattade, tittade barnmorskan in och undrade hur det gick. ”Det går bara bra!”, ”Hur vet du det?”, ”Jag bara vet!!” ”Nice!”, som min dotter skulle säga.

Imorgon bär det av med familjen till Gotland! Jag längtar! Om andan faller på kanske jag skriver något, men annars kommer jag ta både fysisk och mental semester. På återhörande!

Allt gott!

Anna

Föda på egna villkor

Igår hade jag en repetitionskurs på Mariatorget. Ljuvligt att innan kursen sitta och läppja på en latte på Café Rival och titta på folk. Miljön vid Mariatorget är fantastisk; porlande vatten, gamla och unga, coola och avslappnade. Vi flyttade hit från Dalagatan i våras och jag kan bara säga att vi är väldigt nöjda!

Att hålla föräldrakurs var också härligt. Numera, när jag inte håller så många sådana, ser jag fram emot det som ett barn som ska på kalas! Repetitionskurser är särskilt roliga då jag får träffa föräldrar som använt våra tekniker i praktiken. Två par gick kursen för tredje gången!

När vi pratade om hur deras förlossningar hade varit och upplevts var det flera gånger jag ändå kände att det gjorde ont i mig. En mamma sa: ”Kan man göra något för att få det mer som man själv skulle vilja? Jag ville vara upprätt men de sa att det var mer praktiskt om jag låg.”, ”Jag ville inte ha så mycket dropp eller bedövning, men de sa att det var bra för mig. Jag fick flera allvarliga biverkningar av EDA (migränhuvudvärk och smärta i benen) som ingen berättat att man kunde få innan. Varför säger de inget om biverkningarna?”, ”Jag fick inga krystvärkar – kan det bero på EDA:n?” En mamma undrade om man kan göra något för att få ett bra stöd – de upplevde inte att de hade fått det och kände sig handfallna inför nästa.

Det är lättare sagt än gjort att ”begära” ett bra stöd, att insistera att få stå på knäna eller att slippa bedövning. När vi föder barn gör vi det på någon annans arena. Vi är nakna både till kropp och själ. Det är ”vår” förlossning men det är barnmorskan som är chefen. En barnmorska som jag känner väl brukar säga att ”Jag vet att jag kan få en mamma att stå på huvudet om jag vill! Den makten känns tung att bära.” Om en barnmorska säger att du måste ta dropp eller något annat, är det därför inte alltid lätt att stå emot. Det jag brukar rekommendera i sådana situationer är att:

1. Tänk igenom innan hur du skulle vilja att det var och berätta det för personalen. Vilka är de tre viktigaste sakerna personalen behöver veta om dig/er för att kunna ge ett bra stöd? Vill du ha mycket, lite eller ingen bedövning alls? Om du vill försöka så länge som möjligt utan kan det vara bra att exempelvis skriva: Erbjud mig ingen medicinsk smärtlindring – peppa mig istället!” Det betyder inte att du säger nej men att det är du som får ta initiativet istället för tvärtom.
2. Berätta hur du har förberett dig – att du har gått AnnasProfylax – och säg att du skulle vilja ha ett aktivt eller åtminstone positivt stöd. All personal kan inte längre profylax men du kan begära och självklart få ett positivt stöd oavsett var du föder.
3. Om du eller din partner inte vågar säga vad ni vill till er egen barnmorska – säg det till någon annan! Du som partner kan gå till platsen där barnmorskorna sitter och journalför, och berätta om er situation för en annan.

Det viktiga är att ni skapar en situation där du som mamma kan slappna och släppa taget, vända dig inåt och föda barn. Om du inte känner dig hörd, förstådd eller respekterad får det konsekvenser för hur förlossningen går.

Det är lite enklare att berätta vad man har för önskemål om man faktiskt vet vad man vill! Därför är det suveränt att prata mycket med din partner innan. Hur skulle vi vilja ha det om allt vore möjligt? Det betyder inte att ni behöver eller ens ska ha en massa åsikter om det medicinska, det är personalens ansvar, men om det mesta andra kan ni ha det! Be om att få rak och ärlig information om biverkningar etc – då först kan ni göra ett verkligt informerat val. Det är er förlossning och ingen annans. Basta!

Er Anna

Lycka – att hålla kurs!

”Håller du fortfarande kurser för föräldrar?” Det är en fråga jag får från tid till annan. Svaret är alltid detsamma: ”Självklart!” Faktum är att jag tror att jag alltid kommer att hålla kurser för föräldrar, även om det blir mer sällan då andra delar av vår verksamhet kräver sitt av min uppmärksamhet. Det är där jag hämtar min näring, det är där jag fortsätter att se och utveckla vårt koncept vidare. Och så är det så fruktansvärt kul! I sommar ska jag ha flera stycken! Längtar!

Kärnan i AnnasProfylax är densamma som när jag började för tio år sedan, men innehållet har blivit skarpare och kunskapsnivån har höjts i takt med antalet föräldrar och vår praktiska erfarenhet från olika förlossningar. För det är faktiskt så att allt som vi går igenom och lär ut på våra kurser har vi själva prövat i verkligheten. Allt.

När jag, för hundra år sedan, arbetade som organisationskonsult i näringslivet, slogs jag av att jag ibland pratade om sådant jag själv inte varit med om! Som nybliven civilekonom skulle jag ha synpunkter på hur erfarna företagare skulle driva sina företag… Hm! En av mina äldre kollegor sa krasst att, inte förrän du själv suttit i situationen av att t ex säga upp personal, kan du prata om det med trovärdighet. Jag håller med henne. Intellektuell kunskap och klokhet är en sak – erfarenhet en annan. Det är med erfarenhet vi får vår ödmjukhet, vår insikt om att inget är svart eller vitt. Så det är en devis vi arbetar efter på AnnasProfylax– alla som är kursledare hos oss behöver ha egen erfarenhet. Vi behöver ha ”skit under naglarna” för att kunna se och ta in alla våra deltagare. Ni är unika och värda all respekt och närvaro.

Jag vet inte hur er midsommarhelg var? Min var härligt svensk med blandade skurar – lika oförutsägbar som vilken förlossning som helst! Tacksam över att ha min fina familj omkring mig. Vilken ynnest att ha en sådan!

Önskar er en trevlig fortsättning på sommaren!

Er

Anna

Närhet – viktigt för alla

Vårt naturliga tillstånd är vaksamhet. Det är därför vi behöver välja att slappna av, att släppa taget, igen och igen. Minns ett samtal med en av chefsbarnmorskorna på en av Stockholmsklinikerna. Hon sa, lite anklagande, att ”Dina mammor behöver ju också stöd! Det händer att även de spänner sig ropar på epidural!”

Och?

Oavsett hur mycket man har tränat behöver de allra flesta ett närvarande, aktivt stöd. När värkarna är som starkast, när man ångrar att man kom på idén att föda barn överhuvudtaget, då är det skönt att någon andas tillsammans med en själv, att någon håller en trygg arm runt axlarna, att ha någon som påminner en om vad man klarar när man själv tvivlar. Det är tufft att föda barn, det är ett hårt arbete – axlarna åker lätt upp, knogarna vitnar – men om du är väl förberedd, om din partner vet vad han eller hon ska göra, då kan du få hjälp att slappna av och arbetet kan bli angenämt, fantastiskt. Och vilken belöning!

En stor skillnad mellan föräldrar som tränat respektive inte tränat är att de som tränat är lättare att coacha, de kommer snabbbare tillbaka om de håller på att spåra ur och de vet att de kan välja att slappna av, att det faktiskt går även om det kan kännas omöjligt. Min erfarenhet är att ju tuffare det är desto närmre stöd behöver vi. Då kan vi få hjälp att behålla fotfästet.

Nu ska jag hem och slappna av! Tre av mina godingar hade avslutning idag. En igår. Så fina. Så stora. Lilltjejen, 16 år! När hon föddes såg hon ut som en liten ekorrunge, med plirande, närvarande ögon. Nu, en ung vacker kvinna! Fick tårar i ögonen varje gång vi sjöng ”Den blomstertid nu kommer”. Tantvarning, som min man skulle säga.

Kram

Tanten

Frågor söker svar

Min tanke med att skriva här är att dels dela med mig lite av det jag är med om i mitt arbete som profylaxinstruktör, mina tankar och funderingar kring födande och förlossning, dels erbjuda ett forum för frågor från föräldrar eller personal. Vid upprepade tillfällen har jag svarat på frågor kring graviditeten och den förestående födseln, funderingar kring förlossningen, rädslor osv på olika hemsidor (familjeliv, alltförföräldrar, medbarn) etc. För er som tillhör kategorin blivande mamma eller pappa, är ni varmt välkomna att ställa frågor till mig även i detta forum.

Under min senaste kurs var det en pappa som kände sig orolig över vad han skulle göra om han inte visste vad han skulle säga eller göra om mamman fick panik eller liknande. Ja, vad gör man? Ingenting. Ja, som ett förslag. Vet du inte vad du ska säga – säg inget! Men behåll kontakten, den fysiska. Alla frågor behöver inte muntliga svar, de tysta kan vara nog så tunga. Se till att du har en hand på hennes axel eller att någon del av hennes kropp berör din. Det är lätt att man som partner flyger iväg från mamman när personalen kommer in i rummet eller om man blir rädd. Tänk dig att du sitter ihop med henne istället, det får henne att känna sig mindre ensam.

Anna

Bilden är tagen i en korridor på Hallands förlossning i Varberg. Fint.

Balla barnmorskor

För några år sedan, när jag hade ett doulauppdrag, insåg jag att det var bråttom in. Mamman hade sagt att det var lugnt, men jag har lärt mig att lyssna på min intuition och åkte till BB Stockholm snabbare än blixten. Mamman och hennes man kom strax efteråt. Vi stod länge på parkeringen och andades tills tårarna stillat sig – det är många känslor som trängs när ett barn ska födas.

När vi kom upp till avdelningen visade det sig att det var fullt på rummen. Vi installerade oss i korridoren. Mamman fick sitta i en stol medan jag gjorde knätrycket och pappan gick för att parkera om bilen. Värkarna kom tätt, tätt. Nerför korridoren ser jag ett välkänt ansikte – Meta! ”Yes, henne krystar jag bra tillsammans med”, hinner jag tänka! Henne gillar jag! Hon hör till kategorin barnmorskor som väljer att vara närvarande varje dag, varje förlossning, år ut och år in. Med kärlek och närvaro hälsar hon på paren hon ska vägleda och stötta. Det är ballt!

Barnmorskeförbundet firar 125 år som förbund och att det funnits utbildade barnmorskor i 300 år. Det är också ballt. Men något som är ännu ballare är den status kåren har lyckats upparbeta i Sverige – jag skulle faktiskt vilja påstå att den är unik i världen! Barnmorskor som Signe Jansson, Louise Hallin och Gudrun Abascal är några av de eldsjälar som tryckt tillbaka läkarna till väntrummen och låtit barnmorskan vara nummer ett, förutom mamman förstås.  I många andra länder har barnmorskan låg status, får ibland inte ens kallas för barnmorska utan bara ”sköterska” – har hon en åsikt utanför ramen riskerar hon att bli omflyttad…

Jag och mina kollegor Sara och Fanny från Profylaxgruppen, är på plats i kongresshallen. Det har varit en fantastisk upplevelse att möta barnmorskor vi har utbildat, föräldrar som kommit förbi för att tacka, barnmorskor som vill veta mer om våra utbildningar för vårdpersonal mm. … och så Meta! Helt plötsligt står hon där och jag har först svårt att placera henne, men så trillar polletten ner. Vad kul! På kvinnors vis börjar vi direkt tala allvarligt om kryst- och andningstekniker – vikten av att inte förenkla och generalisera utan att låta mammans egna impulser få styra i så stor utsträckning som möjligt. Innan hon går ber jag om att få ta en bild! Hej Meta!

Imorgon är det den sista kongressdagen, full av intressanta seminarier om den senaste forskningen och med en dunder och brakfest avslutningsvis i Stadshuset – jag har redan plockat fram mina högklackade…

Yours truly,

Anna

Prioriteringar

Sitter på ett tåg i Mellansverige. Mitt emot kollegan i skön slummer. Tåg är skönt. Tåg är andetag. Ställtid, som Bodil Jönsson skulle säga. Vi har precis träffat några chefsbarnmorskor och den läkare som är medicinskt ansvarig på en klinik och pratat om vad vi gör och hur deras situation ser ut. Kejsarsnitten rusar. Varför?

När jag och mina kollegor har varit på kliniker runt om i Sverige, har vi sett att om personalen tränas i coachning och bemötande, om de får ett batteri med verktyg, som de för över till föräldrarna, har kejsarsnitten en tendens att sjunka, snabbt. Föräldrarnas upplevelse blir dessutom bättre när deras känsla av att kunna själva stärks. En pappa som förstår hur han kan hjälpa sin kvinna rätar på sig, expanderar. Det är en vacker syn. När blicken i en blivande mammas ögon växlar från panik till försiktig förväntan: ”Det här kan kanske gå…”

Det är stort. Då njuter jag.

Jag blir så otålig. Skulle vilja luta mig framåt och säga: ”Ta oss! Pröva oss! Ni får pengarna tillbaka om det inte fungerar!” Som en travhäst inför starten skrapar jag med hovarna… Och de vill gärna, men först är det ju den där andra kursen… Kanske till hösten? Kanske till våren?

Varför inte nu?

Vi är redo.

Anna

(Nu har hon vaknat! Hej Mickan!)

Sverige är fantastiskt – i jämförelse!

Det är lätt att man fokuserar på allt som kan bli bättre, eller hur? Tänk om vi kunde ha ett bättre bemötande, mer personal, färre kejsarsnitt etc.

Förra sommaren hade jag möjlighet att besöka en förlossningsklinik i New York. Jag blir fortfarande blek vid minnet av hur det var där. I filmen ”The Business of Being Born” speglas ett krasst Amerika där förlossningsvården styrs av försäkringsbolag, rädslan för att göra fel och läkarnas personliga behov. Verkligheten jag mötte var sorgligare än jag kunnat tänka mig:

Jag minns en stor, färgad, kvinna som stapplade in till receptionen, gråtande, mitt i ett, som jag kunde bedöma, aktivt värkarbete. Sjuksköterskan tittade inte ens upp, men sträckte fram en blankett och sa: ”Well, you can sit over there (pekade på en soffa till vänster om receptionen) and fill in the form.” Inte en fråga om varför hon grät, om hon skulle ha någon med sig eller om hon behövde något. Nada. Jag frågade om det var ok att jag visade henne hur hon kunde möta och arbeta med värkarna. Sjuksköterskan svarade att ”No use – she´s in for a ceasarean (kejsarsnitt)! But it´s up to you.”

Mammor lades på rygg i sängarna med dropp oavsett om de var öppna en eller tio centimeter. När jag frågade om inte mamman åtminstone kunde få stå bredvid sängen och gunga var det återkommande svaret: ”Well, you know, it´s not practical!” För vem?

Min tidigare härliga kollega, profylaxinstruktör och numera duktig yogalärare, Jennie Liljefors, bor i Italien och födde sitt tredje barn i Milano. Förlossningen var som ur film från 50-talet. Gröna operationskläder, munskydd, gröna kakelklädda väggar och kvinnor som regelmässigt klipptes inför krystningen mm. Det var en utmaning att föda på ett någorlunda naturligt sätt där. Jennie och hennes man Per lyckades. När barnmorskan efter förlossningen skulle lyfta bort bebisen till ett annat rum, där alla andra bebisar låg, sa Jennie på rungande italienska att ”Om ni tar bort min bebis skriker jag!” Tydligen såg hon ut som om hon skulle göra just det för hon fick, som enda mamma, behålla sitt barn hos sig. Av någon underlig anledning var hennes dotter den enda som inte skrek…

I Sverige får vi ha våra bebisar hos oss. Att vår partner är med är självklart. Vi har fantastiska barnmorskor som gör sitt bästa för att bidra till en sådan fin upplevelse som möjligt. Det är kanske inte alltid som de har förmågan eller verktygen – men hjärtat finns där och att det är föräldrarnas önskemål som ska styra är utgångspunkten. Har vi haft en smärtsam erfarenhet får vi prata med en Aurorabarnmorska osv.

Idag träffade jag och några av mina kollegor ledningen för en klinik som vill lyfta hela sin personal genom att ge dem den träning och kunskap de behöver för att kunna ge alla föräldrar det allra bästa stödet, varje dag, varje förlossning, året runt. De vill göra sitt bästa för er. De vill se och förstå vad som kan göras annorlunda och kanske bättre. För er. Det fyller mig med en stor känsla av respekt och tacksamhet. Tack och lov för att jag bor i Sverige och har haft möjlighet att föda mina barn här. Och helt fantastiskt att jag och mina kollegor får bidra till att utveckla förlossningsvården vidare! Hatten av!

Kram

Anna

PS Jennie och jag i Italien utanför hennes hus i Alassio. Visst ser man att hon skulle kunna skrika – högt!

Profylax i föräldrautbildningen – bra eller dåligt?

Är profylax bra eller dåligt? Ger det någon effekt eller inte? Än en gång är TUFF-studien (Träning och utbildning för föräldrar) aktuell efter publicering i Läkartidningen (se länk nedan). I den studien lät man en grupp föräldrar ta del av den ”vanliga” föräldrautbildningen med fokus på information. I den andra gruppens utbildning vävde man in viss profylaxträning och diskussioner kring partnerns roll och mental träning. På en övergripande nivå kunde man inte se några större skillnader avseende epiduralanvändning, kejsarsnitt eller upplevelse. That´s it. Det är fakta.

Efter att ha arbetat med profylaxutbildning och dessutom använt det på födande i alla skeden av förlossningen under mer än 10 års tid, vet jag, så är det min erfarenhet att, det är bra och att det fungerar.Varför fungerade det inte profylaxen i den här formen?

1. Pedagogik. Våra kursledare utbildas under flera månaders tid i hur man lär ut, når samt inspirerar alla typer av människor; pappan som inte vill vara där, mamman som är panikrädd, mamman som inte förstått att hon ska föda eller som kanske har tendens att hyperventilera etc.

Barnmorskorna i TUFF-studien var erfarna, duktiga barnmorskor som hållit i föräldrautbildning i många år – men, utan att ha fått någon egentlig pedagogisk träning. De fick lyssna på en föreläsning om profylax i sex timmar. Om du går på ett inspirerande seminarium – kan du hålla det själv sedan? Eller skulle du behöva träna? Det tror jag.

Möjlig lärdom? Att det både är viktigt att ha djup kunskap och att kunna föra det vidare.

2. Bemötande på kliniken. Om ett par, som tränat andning och avslappning mm varje dag, möts av en barnmorska som är skeptisk, vad tror ni händer då? När vi föder på kliniken föder vi hemma hos ”någon annan”. Min erfarenhet är att de flesta föräldrar dessutom tränat ganska lite, vilket gör ett kunnigt och positivt stöd än viktigare.

I den bästa av världar får föräldrar stöd i det som de tränat och fått information om inför förlossningen. Även en ”vältränad” mamma behöver ett nära stöd när det är som tuffast. I verkligheten ser det väldigt olika ut. Som vi har sett under vårens dokumentär från Västerås (En unge i minuten, TV4) möts föräldrar ofta av ett vänligt men distansierat stöd där medicinsk smärtlindring är bland det första som erbjuds föräldrar som tycker att det är tufft. Vad skulle hända med resultatet om klinikpersonal också är utbildade profylaxinstruktörer med fickorna fulla av både fysiska och mentala strategier?

En barnmorska som har dessa strategier kan få en mamma som inte tränat själv överhuvudtaget att hitta sin andning, sin avslappning och sitt fokus – det är min erfarenhet.

Möjlig lärdom? Att utan kontinuitet i vårdkedjan blir resultatet beroende av kvaliteten i det personliga stödet under förlossningen.

3. Spännande delresultat. De övergripande resultaten i studien visade ingen skillnad mellan grupperna. Samtidigt visar studien att oroliga pappor blir lugnare av att ha fått träna och tänka profylaktiskt under föräldrautbildningen. Studien visar även att sk ”resursstarka kvinnor” (högutbildade kvinnor) hade färre akuta kejsarsnitt än gruppen i övrigt. Intressant. Här har forskarna valt att se det som att resursstarka kvinnor är ett undantag. Men hur kan man säga att profylax fungerar för vissa men inte för andra? Som en sanning? Hur kan det bli fel att andas och slappna av, att ha en delaktig och trygg partner? Att mamman har egna strategier för att stötta och hjälpa sig själv till ett närvarande födande? Min fråga, och den positiva utmaning jag känner är, hur kan vi nå alla grupper av kvinnor, högutbildade som lågutbildade, med egna resurser och framförallt de utan! Ok, så den här studien visade att om vi väver in profylax med aktuell ambitionsnivå, så får vi det här resultatet.

Vad skulle hända om barnmorskor som håller i föräldrautbildningen också får utbildning och träning i att bli  inspirerande kursledare?

Vad skulle hända om personalgruppen runt mamman på förlossningen fick samma träning?

Möjlig lärdom? Att inte ta resultat för givna, men att om vi tror på något forska vidare för att se vad som faktiskt fungerar.

Det som känns tråkigt i den efterföljande debatten och diskussion har varit den resignerade attityden – som om det inte finns något kvar att säga eller utforska. I den här formen fungerade inte profylaxen men i någon annan kanske det fungerar suveränt! Vi har ju bara börjat! Jag hoppas att vi kommer se och själva kommer kunna bidra till mer forskning på området. Vi behöver evidens, den saken är klar!

Nu ska jag ut till en barnmorskemottagning och berätta om vår verksamhet!

Ha en underbar dag!

ProfylaxAnna

Länk till artikeln i Läkartidningen: http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=16411

TV4Play: Se inslag från vår kurs med intervju med prof Ulla Waldenström (Nyheterna från 2 maj kl 22.00)