Läskigt och stressande för pappor på förlossningen

På fredag den 17 februari 2012 disputerar barnmorskan Margareta Johansson med sin forskningsstudie ”Att bli far”. Hon har bland annat tittat på hur det upplevs för pappan att vara med på förlossningen. Härligt! Jag tror att många underskattar vikten av papporna i förlossningsrummet. Det är lätt att bara fokusera på mamman, ”Det är ju hon som föder!” Ibland hör jag också kommentarer som att ”Jaha, ska männen ta över där också!!”, men för mig handlar det inte om det. Det handlar om att två blivande föräldrar ska ha möjligheten till en bra upplevelse som i sin tur kan lägga grunden till ett bra föräldraskap och relation.

Att papporna kan ha väldigt starka, ibland traumatiska upplevelser, är ju självklart och viktigt att ta hänsyn till. Att ta hand om. I Margaretas studie framgår det att var fjärde pappa i studien upplevde förlossningen som ”stressande, läskig och grotesk” (26%). Margareta klargjorde att det framförallt gällde pappor som varit med på förlossningar som slutat med akut snitt, sugklocka eller tång.

Ibland har jag funderat på om det inte borde finnas ”aurorasamtal” för pappor! Jag har under årens lopp mött många pappor som mått väldigt dåligt efter förlossningen men som inte upplevt att de ha kunnat prata om det. Som reportern på TV4 Nyhetsmorgon sa: ”Det är ett minfält att prata om pappornas upplevelser eller känslor i samband med förlossningen!”

I morse intervjuades Margareta Johansson och pappan och författaren till boken ”Grattis, du ska bli pappa!”, Magnus Reithner på Nyhetsmorgon i Tv4. Magnus berättade hur stressande och läskigt han själv hade tyckt att det var vid tredje förlossningen när bebisen behövde få hjälp av en sugklocka för att komma ut. Inte så konstigt! Men han hade stått kvar bredvid sin kvinna – eloge till det! Det är lätt att pappor försvinner in i ett hörn eller försöker göra sig så platta som möjligt mot en vägg för att inte vara “i vägen”…

Min erfarenhet är att man, som både blivande mamma och pappa, ofta är aningslös inför förlossningen och allt som kan hända – att det finns en överdriven tilltro till vad sjukvården kan göra, ska göra och klara. Inte minst hör jag ofta att föräldrarna tror att det ska få ett kontinuerligt stöd, att personalen kommer att ”ta över” och ”ta hand om” både föräldrar och barn. Så är sällan fallet.  Att föräldrarna mest är själva på rummet brukar vara en nyhet för många. På våra profylaxkurser, AnnasProfylax, går vi igenom mycket av vad som kan hända och hur de kan förhålla sig till det, ha strategier och klara av att förbli närvarande  och lugna, oavsett vad som händer.

Jag minns när jag var på en förlossning på BB Stockholm där man skulle lägga en sugklocka. Barnmorskan frågade mamman bekymrat ”Hur känns det här – att vi måste lägga en sugklocka?” Mamman var helt lugn och svarade: ”Det är faktiskt ingen fara – vi gick igenom det på kursen!”

Det är inte det att vi målar f-n på väggen på våra profylaxkurser, men saker och ting händer när ett barn ska födas! Jag tycker att det är viktigt att mamman och hennes partner funderar över hur de skulle vilja må när allt är perfekt, men förbereda sig för allt som också kan hända. När det gäller sugklockor till exempel så är det ju toppen om mamman vet hur hon kan hjälpa till, både genom att slappna av i kroppen (ben och rumpa) och krysta uppifrån och ner, så att personalen inte behöver dra så mycket i barnets huvud. Smart helt enkelt!

Jag vill att fler ska förstå guldet i en bra förberedelse! Att pappor och mammor som haft jobbiga upplevelser, eller har stora rädslor får hjälp att hitta strategier och en träning som hjälper dem att känna sig helt trygga och lugna. En cool, närvarande pappa är läckert! En mamma som fortsätter att andas och slappna av, även när det är tufft eller utmanande situationer, är guld värt för inte bara henne utan för dem alla, inte minst barnet!

Ha en bra dag!

Anna

Här är länken till tv-inslaget: http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=sa_upplever_papporna_forlossningen&videoid=2157477

Gör profylax skillnad eller inte?

Fråga från en läsare:
Hej Anna!
Jag skulle vilja höra vad du tycker om denna studie (gjordes visserligen 2009 och det har kanske hänt en del sedan dess?):

http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=130&a=78229&l=sv&newsdep=130

Där sägs att mödrar inte upplevt någon skillnad i upplevelsen av förlossningen mm, trots profylaxkurs. Själv känner jag att det var en väldigt viktig del av min egen förlossning att kunna andas och slappna av, och jag skulle gärna vilja ha generella argument för detta. Gärna argument i form av forskning, det brukar ju imponera på folk mer än egna erfarenheter.

 

Hej Malin!
Tack för din fråga! Min egen erfarenhet och i vår uppföljning av de 60 000 deltagare som har gått AnnasProfylax, ser vi att det inte bara gör skillnad att ha tränat psykoprofylax utan att det även minskar andelen komplikationer och behovet av medicinsk smärtlindring.

Problemet med att försöka göra en studie av sk mjuka variabler (som andning och avslappning, mental träning, kommunikation mellan paret etc) är att det i princip är omöjligt att helt kunna kontrollera eller förvänta sig att alla barnmorskor ska göra, uttrycka sig och signalera på samma sätt.

I mitt blogginlägg från 4 maj 2011 med rubriken ”Profylax i föräldrautbildningen – bra eller dåligt?” har jag kommenterat mer utförligt om skillnader mellan ex vår kurs och studiens upplägg. Helt kort var det tre stora skillnader:

1. Våra kursledare får en grundlig pedagogisk utbildning för att kunna nå alla och vara kunniga inspiratörer. I studien som du nämner ingick ingen pedagogisk träning. Studiens forskare menade att detta inte behövdes då barnmorskorna i studien hade lång erfarenhet av föräldrautbildning. Där har vi olika åsikter helt enkelt.
2. I studien omfattade den profylaktiska träningen sammanlagt tre (3) timmar. Vår kurs omfattar 6 timmar.
3. Det fanns ingen kontroll eller förberedelse kring hur föräldrarna skulle bli mottagna på kliniken. Vilket stöd fick mammorna? Hur kunnig var personalen i de tekniker som föräldrarna använde?

Min erfarenhet är att det är inte bara viktigt utan snudd på avgörande vilket stöd mamman upplever sig få. Hon kan ha tränat varje dag, men möts hon av en skeptisk barnmorska krävs det mycket mod och gott självförtroende att hålla fast vid de strategier man tränat in. Prof Ulla Waldentröms egen KUB-studie (Kvinnors upplevelse av barnafödande) bekräftade det jag själv upplevt: att det viktigaste för en positiv upplevelse är ett bra stöd från personalen i första hand och av sin partner i andra hand. Hoppas du fått svar på dina frågor!

Varma hälsningar
Anna

Inspirerande mular…

När jag för tio år sedan letade efter kunskap och information kring naturligt födande, stötte jag på barnmorskan Ina May Gaskin. Hennes bok, Ina May´s Guide to Childbirth, blev snabbt en bibel för mig. Jag tror att det bland annat var hennes djupa tilltro till kvinnans och barnmorskans förmåga (läs: händer, praktiska och intuitiva kunskap) som tilltalade mig. Bilderna från det kollektiv hon bodde på var roliga att titta på och förlossningsberättelserna fascinerade. Det var hon som inspirerade mig till att använda uttrycket ”nördlooken”. Ina May menade att öppningsskedet går mycket lättare om mamman kan slappna av hela ansikten och låta läpparna ”fladdra” som när en häst frustar – nördigt värre, men effektivt som attan!

Jag blev så glad när Ina May belönades för sitt arbete som, enligt Right Livelihoodstiftelsen, “varit banbrytande för barnmorskeutbildningen under årtionden när denna kunskap ofta trängts undan av en förlossningsvård som blivit alltmer tekniskt inriktad”.  Läs mer om ni vill i nedan länkade artikel:

http://www.miljomagasinet.se/artiklar/111207-pris-for-ett-gott-arbete.html

Min senaste inspirationskälla var en av våra deltagare . Hon är välutbildad, påläst och med ett lika klassikt som vanligt kontrollbehov. Hon insåg klokt att hon skulle behöva all hjälp hon kunde få för att våga slappna av och släppa kontrollen. Ett sätt var att gå AnnasProfylax och träna mycket, ett annat var ha med sig en doula. Det visade sig vara en suverän strategi. Med den uttryckliga ordern från mig att hennes jobb under förlossningen skulle vara att vända sig inåt, blunda och vara tyst (alltför många mammor fortsätter att ta ett socialt ansvar även under förlossningen…), lät hon sig släppa taget och låta kroppen ta över. Doulan, vår fantastiska Annika Kärnekull, turades om med pappan att göra det sköna knätrycket och sitta bakom henne och viska henne lugn. Hon födde sin dotter på det sätt jag drömmer att alla borde få göra: i kärlek, närvaro och frånvaro av rädsla med ett fantasiskt stöd från sin omgivning.

Nu tar vi snart jullov, men några julkurser har vi ändå! Det finns inget mysigare än att ha kurs på julen. Alla är så lugna och med alla ljus och pepparkakor blir det stämningsfullt, en tid av andakt.

Tack alla föräldrar, barnmorskor, undersköterskor och läkare som gått våra kurser och utbildningar under året! Tack alla våra otroliga kursledare som ständigt får högst betyg av sina deltagare! Ni är bäst! Jag önskar er en underbar jul och Gott Nytt År!

Till alla nya deltagare: Varmt välkomna!

Er

Anna

En dag värd att ladda inför

7 miljarder människor. Vi har blivit många. Min dröm, mina kollegors dröm, är att blivande föräldrar ska få möjligheten att föda väl förberedda, med ett bra stöd, i kärlek och närvaro. Dit är det långt, oavsett var man bor.

Ibland, ganska ofta faktiskt, hör vi som håller profylaxkurser att ”Barn har ju fötts i alla tider…”, ”Ut kommer de ju på något sätt!” Vilket är sant, men på vilket sätt? Det finns mammor som är ”naturliga föderskor”, men de allra flesta skulle ha glädje av att återuppväcka den naturliga föderskan, hon finns ju där men är ibland gömd under mängder av böcker, akademiska studier, rationella eller irrationella tankar och resonemang.  Lite för ofta träffar jag mammor som inte förberedde sig inför förlossningen för att de inte förstod eller trodde att de skulle behöva göra det. Lite för ofta säger dessa mammor efteråt: ”Varför var det ingen som sa något? Om jag hade förstått!” Då känner jag mig bedrövad – det finns ju så mycket man både kan göra, tänka och träna för att öka förutsättningarna till en fin förlossning. När någon säger att det ”bara är att slappna av” upplever jag att det snudd på är att lura kvinnor – visst finns det de som är duktiga på att slappna av, men de utgör enligt min erfarenhet en bråkdel – de flesta behöver hjälp och träning för att klara det i praktiken.

Ringa förberedelse

Flera barnmorskor som jag har mött på sistone tycker sig se en trend av att blivande föräldrar inte förbereder sig lika mycket som tidigare. Om alls. Det vore ju toppen om det innebar att de bär på ett inre lugn, en inre trygghet och kompass, men nej – förlossningsklinikernas aurora-avdelningar svämmar över med mammor som vill ha samtal för att de är rädda, för att deras förlossning tog dem på sängen, för traumatiska upplevelser som gör att de tvekar att föda igen. Kejsarsnitten ökar hela Sverige. Den medicinska övervakningen ökar. Personalen hinner inte vara hos föräldrarna. Rädslan och kontrollbehovet ökar hos föräldrarna istället för att de ser födandet som den fantasiska och naturliga process det är. Är det vad vi verkligen vill?

Idag vet vi att hur vi föds påverkar hela vårt liv! Den påverkar vilken känsla vi har för livet – är det något tryggt eller skrämmande? Är det något jag behöver skydda mig emot eller känner jag en grundläggande tillit inför världen, människorna? Att få födas i trygghet och frånvaro av rädsla är kanske den största gåva vi kan ge våra barn, oss själva.

Profylax – en inställning

Jag är övertygad om att vi kan hitta en balans mellan för mycket information och en naturlig inställning och tillit till egen människans förmåga, mellan medicinsk övervakning och en aktivt närvarande personal. Jag är övertygad om att man som blivande förälder kan förbereda sig till tänderna och samtidigt vara full medveten om att förlossningen kan gå precis hur som helst, att det inte finns några garantier men att vi, i det som händer kan vara helt och fullt närvarande. Vill vara det. Att det är just för att vi inte vet hur det kommer gå som vi behöver hitta sätt att ändå vara och förbli i nuet.

Fortfarande hör jag föräldrar och personal som tror att profylax bara handlar om andning och avslappning, men profylax (=förebyggande) handlar om allt vi kan tänka, göra, träna för att undvika att problem växer sig stora, för att spara energi och öka möjligheten av att vara närvarande ett av livets största ögonblick. Och fortsätta andas.

Tänk, det är början av november och hösten är fortfarande mild. I helgen var jag i Helsingborg och hälsade på släktingar. I deras trädgård blommar rosorna för fullt – vilken ynnest att få dela deras skönhet!

Kram

Anna

Profylax Appen är född

Äntligen har vår Profylax App för Iphone sett dagens ljus! Tänk, för bara några månader sedan hade jag inte ens någon Iphone! Den inhandlades faktiskt för att vi på kontoret skulle försöka förstå hur det här med appar fungerar! Min sextonåriga dotter suckade: ”Ska du ha en Iphone – vilket slöseri!” Nu har till och med jag insett att den har andra fördelar men det är en annan historia…

Varför en app? Jo, dels för att stimulera till mer träning men också för att nå fler. Vi har en vision och det är att alla som ska föda barn har rätt till en bra förberedelse inför förlossningen. Alla. Det är därför vi har vår ”vanliga” kurs (AnnasProfylax), en bok och dvd, en webbkurs. Det är därför vi utbildar barnmorskor och annan förlossningspersonal.

Jag tycker att man ska försöka möta mamman och hennes partner där de är. En del har förstått att kan vara bra att träna på att andas och slappna av, går kanske en (vår!) profylaxkurs eller yoga för gravida, mindfulness eller liknande. Andra tror sig inte behöva förbereda sig särskilt, är ”naturliga” föderskor eller har inte förstått att det kan vara en stor utmaning. Och det är som det är, helt ok. Man är där man är. Tanken med Profylax Appen är att den ska kunna göra skillnad oavsett, för den mamma som bara tränar med den eller fungera som ett träningskomplement för de som har gått kursen, läst boken eller kanske gått någon annans profylaxkurs. Det ska bli super spännande att se hur den tas emot!

Yours truly,

Anna

PS. Så fort vi har möjlighet kommer vi ta fram en motsvarande för Smartphones och Androider.

PPS. Sökord ni kan använda: profylax, andning, avslappning, mindfulness, föda barn, gravid och AnnasProfylax förstås!

Ska papporna vara med vid förlossningen?

Idag är det så självklart att partnern ska vara med att det inte ens förutsätts vara på något annat sätt. Det är nog lika självklart för mamman som för pappan. Och personalen. Samtidigt hörs röster från tid till annan om att det är något vi borde ifrågasätta.

Michael Odent, förlossningsgurun alla kategorier som varit på besök i Sverige, menar att det inte alls är säkert att det är bra att partnern är med – att det kan störa mamman och förloppet. Ligger det något i det?

Min erfarenhet är att mamman vill ha med sin partner. Självklart! Så var det även för mig – det är klart att man vill vara tillsammans vid något som kan vara det största vi är med om. Men vad händer om pappan är orolig? Vad händer om han har andra önskemål kring saker och ting än vad mamman har? Vad händer om han är irriterad, frustrerad eller kanske arg? Hur påverkar det mamman och förloppet? Det finns faktiskt studier som visar att en orolig partner kan leda till fler komplikationer! Hm.

En annan studie som genomfördes av Ulla Waldenström (KUB, 2000 mammor ingick) visade att det mamman skattade som viktigast för en positiv upplevelse, var ett bra och nära stöd från personalen och partnern.

Jag skulle vilja säga så här: Om vi har en partner som känner sig trygg och lugn, som ”kan ta hand om sig själv” och talar om det för mamman, brukar det vara fantastiskt. Då kan mamman ”checka ut” från det yttre och ”checka in” på sig själv och sin egen kropp. Då kan hon lättare höra kroppens signaler och följa med i det som händer. Om partnern inte signalerar att han eller hon kan ta hand om sig själv, har mamman en tendens att fortsätta ta ansvar för sin partner. Minns en förlossning när mamman lyfte ett darrande finger, pekade på sin man och sa: ”Nu måste du gå och äta!”

Jag minns själv skillnaden mellan min första och tredje förlossning. Vid min första förlossning kände jag mig lugn (hade tränat lite profylax och gått på gravid yoga). Min dåvarande man sa att han ”skulle göra sitt bästa” och framför allt skulle han göra det jag önskade. Det lät bra. Problemet var att jag inte riktigt kunde tala om för honom vad jag ville… Han gjorde ”allt” enligt boken; masserade ryggen, hämtade dricka, baddade pannan, men han var också orolig. ”Ska det göra så här ont…? Vill du ha bedövning?” För mig kändes det som om det var jag som hade hela ansvaret. Jag kunde inte slappna av. Jag fick en bedövning men det kändes som om jag tog den för hans skull, inte min.

När vi skulle föda vårt tredje barn hade vi tränat mycket tillsammans. Han visste vad jag kunde och han visste, på ett djupare plan, hur han skulle stödja mig. Skillnaden var enorm för mig. Jag släppte allt och gick in i mig själv. Att jag dessutom fick en barnmorska som sa att ”Du, jag vet att du har den kraft du behöver! Jag tror på dig. Nu ska du föda barn. Mig kan du strunta i, du behöver inte ta hand om mig!” Det var en sådan gåva att jag nära nog kysste hennes fötter. Och barn blev det. En ganska stor liten kille föddes i närvaro och glädje, helt i frånvaro av rädsla.

Jag tror att det är bra om vi får ha vår partner med oss. Men om han eller hon är orolig, rädd eller på något annat sätt frustrerad, är det bra om partnern försöker ta hand om det innan. Träna, hitta strategier. Är man orolig kan man ju faktiskt också ta med en tredje person, en doula eller kanske syster? Som är lugn   Jag ser det som att vi ska försöka skapa en miljö som gör det möjligt för mamman av våga släppa taget och föda. Är de som är runt henne lugna och trygga är mycket vunnet.

Har lagt in en länk till en artikel om en förlossningsrädd pappa som gick vår kurs för att hitta en väg att våga vara närvarande. Inspirerande!

Kram

Anna

Orolig pappa blev lugn med AnnasProfylax!

Läs artikeln om Patrik som fick nya verktyg för att hantera sin rädsla:

http://ekuriren.se/personligt/familjeliv/1.1207705-vaga-fraga-och-slipp-radslan

Andetag med Sara Blomberg

Hur är man i nuet med en liten bebis? När man inte ens kan gå och kissa själv utan att få hjärtklappning och svåra svettningar? Jag minns verkligen hur hysteriskt det var ibland med en liten hemma! När mannen kom hem efter jobbet och jag fortfarande stod i nattlinnet med håret på ända och desperat svarade på hans frågande blick: ”Jag hann inte!!” Att andas och slappna av mitt i det mest intensiva småbarnslivet. Att stanna upp och snusa på bebisens hud och bara njuta. Här. Nu.

Jag är otroligt glad och stolt över att Sara Blomberg kommer till oss! Hon är en av Sveriges mesta coacher när det gäller mindfulness och i höst börjar hon hålla kurser för både gravida och för småbarnsföräldrar hos oss på Profylaxgruppen. Sååå kul! Och nyttigt!  Missa inte hennes introduktionsföreläsning på Mariatorget den 11 september eller söndagen den 2 oktober (läs mer på vår hemsida www.profylaxgruppen.com ).

Sara och jag träffades tidigare idag och pratade om hur fantastiskt det är att studera sig själv när man får barn. Innan man får barn ifrågasätter man inte möjligheten att få arbeta, tänka eller göra vad som helst i lugn och ro. När man fått barn kan ett lugnt toalettbesök kännas som en ouppnåelig dröm! Och att veta vem man är och vad man vill? Ska man radera sig själv för sitt barn skull eller kan man vara ”ego” och väva in egna behov? Här visar verkligen mindfulness vägen. Min upplevelse är att det inte är förrän vi stillnar och lyssnar inåt som vi överhuvudtaget kan höra vårt hjärtas mening. Den röst som talar till oss bortanför alla rationella åsikter och alla borden. Den som gör att det blir rätt även om det kan se fel ut i andras ögon.

Jag önskar att jag hade stött på Sara redan under min första graviditet. Herre gud vad jag rusade omkring i tillvaron. Som högpresterande, stressad konsult var det inte tal om att vare sig sitta eller andas! Minns när chefen oroligt frågade mig om jag skulle bli en sådan där vegeterande, ammande mamma och jag intygade honom att så var inte fallet; ”Du kan räkna med mig!” Sedan kom min lilla bebis och allt ställdes på ända. Jag blev MAMMA men lusten av arbeta dröjde sig kvar. Att hitta den nya balansen var inte lätt, men det gick så småningom. Med Sara som stöd hade det kanske gått lättare och snabbare. Varför inte försöka hitta nuet i dig själv redan nu, som gravid!

Kram

Anna

 

En annan Anna

Hämtade kraft på Gotland i somras. Njöt hejdlöst av naturen och färgerna, lågt växande tallar, gula och gröna fält, mörkgrå ulliga får, vita grusgångar, blågrått hav. Nya vänner gav också ny energi – så roligt! Kan tipsa om konstnären Carola Edlund som håller till strax norr om Visby i Ungesmiss Stenkyrka. Bara att gå bland hennes vackra skulpturer i trädgården var en upplevelse. Förutom skulpturer, målar hon och designar vackra medeltidskläder.

Tillbaka till vardagen. Möts av en mailskörd av kritiska kvinnor som ifrågasätter varför vi ens kunde tänka oss att låta Anna Wahlgren hålla föreläsningar hos oss. (Vi har bestämt oss för att, från tid till annan, bjuda in gästföreläsare för kortare eller längre samarbeten med syftet att berika livet för våra deltagare. Mindfulness med Sara Blomberg, yoga med Linn Edenroth Oké och Jennie Liljefors osv.)

För mig har Anna Wahlgren en speciell plats i mitt hjärta. Till att börja med var hon faktiskt den som ledde in mig på profylaxen. Hennes kapitel om förlossningsförberedelse, ”VM i förlossning”, gav mig de första nycklarna till det som kommit att bli AnnaProfylax! Gissa om jag är tacksam för det!

Jag vet att hon är ifrågasatt och att det finns saker som jag själv inte håller med om eller delar, men kärnan i hennes budskap är för mig kärlek, kärlek till den stora såväl som till den lilla människan. Jag drog mig för att läsa hennes bok för att jag upplevde att hon var så arg och även kategorisk, men när jag väl gjorde det slogs jag av värmen, av den djupa förståelse och ömheten för alla våra mänskliga brister. Och att hon ville visa en väg till ett glädjefyllt småbarnsliv. Hon skriver i sin ”Nya barnaboken”: Barn är utveckling. Barn tvingar till utveckling. Det är verkligen sant. Om vi aldrig tidigare har upplevt riktigt stark glädje, sorg, ilska eller till och med vanmakt, får vi en möjlighet att göra det när vi blir föräldrar! Jag blev själv chockad över hur arg jag kunde bli eller glad, lycklig och rörd över mina fina ungar.

Minns en dammiddag jag var på för ett antal år sedan. Vi hade alla småbarn i det som brukar kallas den utmanande ”trotsåldern”. Efter ett par glas vin började alla berätta vad de gjorde när de blev ”galna” på barnet som inte ville äta eller sova eller göra som man själv ville… Som en mamma sa: ”Varför kan de inte bara ta ett NEJ!” Men, neeeej, de kan ju inte det de små liven!

En mamma berättade att hon gick ut i garaget och bara skrek. En annan att hon gick in till ett annat rum och bankade i väggen i tyst vanmakt. Ytterligare en mamma erkände med röda kinder att hon vid ett tillfälle slagit till sitt barn. Det hemskaste, sa hon, var att det fungerade. Barnet tystnade.

Vad kan man göra istället? När vi får panik av tröttheten som rusar i ådrorna? När Bvcs råd att ”Lyssna inåt!”, ”Du är ditt barns bästa förälder!”, känns som en käftsmäll! Vad är BRA känslor, vad är DÅLIGA känslor – hur kan jag få hjälp att se och förstå skillnaden? Vad gör jag när jag blir så arg att jag känner att jag nästan skulle kunna göra illa mitt barn i ren frustration? Anna Wahlgren hjälpte mig att se alternativ och att arbeta profylaktiskt, dvs förebyggande, så att man inte hamnade i den typen av hemska situationer. Det jag inte delade åsikter om gjorde jag helt enkelt inte. Ingen människa är perfekt. Inte jag, inte hon.

Vi har ändå valt att lyfta bort henne som föreläsare. Det var lite för många saker som hon har blivit kritiserad för och vi har vare sig tid eller information nog för att kunna förklara eller bemöta kritiken. Vi vill vara ett bidrag – inte skapa en negativ debatt. Så, kära Anna, vi säger tack men nej tack. Däremot rekommenderar jag alla att läsa hennes bok. Det ni inte gillar, strunta i det, men ta till er guldet, för det finns där också.

Vi, på Profylaxgruppen, vill däremot fortfarande vara ett bidrag till människors livskvalitet även efter förlossningen. Er coach på vägen… För några år sedan skapade jag en egen föräldrakurs, Växa Tillsammans. Vi höll ett tiotal provkurser som alla fick högsta betyg. Den är, förstås, inspirerad av Anna Wahlgren men också av Jesper Juhl, Lars H Gustavsson, mina egna och andras erfarenheter. Det bästa av de bästa. Kanske är det dags att göra en nypremiär? Behovet finns, det vet vi. I alla fall kommer jag att hålla en sådan senare i höst. För er som vill och är intresserade: Varmt välkomna!

Er

Anna

Hoburgen (Gotland)

En helt lugn pappa

Den här sommaren varvar jag arbete och vila. Fördelen är att min upplevelse av sommaren blir längre. Morgonfika med Mannen på Gateau innan jobbet… Middag nere på Bryggan i Ålsten på kvällen. Att få äta till klucket av vågor och småprat från människorna runt omkring, tjugo minuter från Stockholms City. Vilken ynnest!

En annan fördel är att jag får pröva på andra arbetsuppgifter när kollegorna är borta. Senaste veckan har jag varvat med att ta hand om mina egna saker och varit kursadministratör. Lika kul varje gång! Roligt att få ta emot frågor, lösa problem, hjälpa gravida att hitta den bästa kursen eller träna hemma-alternativ. Det är lika fascinerande varje gång hur vissa kvinnor som väntar barn kommer på det ett par veckor innan det är dags och då, då är det bråttom!

Dessutom har flera blivande pappor ringt och bokat kurs å båda deras vägnar och ibland som en present till sin partner. Det värmer hjärtat. Överhuvudtaget upplever jag att papporna är väldigt engagerade och delaktiga – inget snack om att de inte vill vara med, däremot en ödmjukhet inför det som ligger framför dem.

På senaste kursen var det en pappa som oroade sig för vad som skulle hända om han inte kunde förstå sin kvinna; ”Tänk om jag inte vet, förstår vad hon vill? Det är verkligen en bra fråga! Det är inte ovanligt att mamman går in i en bubbla under förlossningen och faktiskt inte upplever sig kunna prata. De hör allt men kan inte säga något. Hur gör man då? Vi pratade om att man kan använda det vi kallar ”stopphanden”. Det var ett föräldrapar som gick AnnasProfylax för några år sedan som hittade på den.

Paret skulle föda sitt första barn. Förlossningen drog ut på tiden. Mamman kunde inte prata och pappan kände sig både uppgiven och frustrerad över att inte veta hur mamman mådde, vad hon ville eller om det var något han kunde göra. Hon kände likadant över att inte kunna säga vad hon kände eller ville. När barnmorskan inför deras nästa förlossning frågade hur den första hade gått, började båda gråta!

Tillsammans funderade de över olika strategier och pappan kom på idén att, om mamman igen hamnade i tillståndet där hon inte kunde prata, så skulle de använda handen som signal. OM det var något hon inte tyckte om eller ville göra på något annat sätt, skulle hon sätta upp en hand. Hand upp = Nej. Hand ner = Ja eller i alla fall ok.

När vi pratade med varandra efter förlossningen var båda lyckliga. Pappan berättade att han hade känt sig helt lugn under hela förlossningen. Om handen dök upp var det hans ansvar att försöka luska ut vad hon ville – hon behövde inte säga någonting. Om handen var nere visste han att allt var någorlunda ok. Vid ett tillfälle, berättade han och skrattade, tittade barnmorskan in och undrade hur det gick. ”Det går bara bra!”, ”Hur vet du det?”, ”Jag bara vet!!” “Nice!”, som min dotter skulle säga.

Imorgon bär det av med familjen till Gotland! Jag längtar! Om andan faller på kanske jag skriver något, men annars kommer jag ta både fysisk och mental semester. På återhörande!

Allt gott!

Anna

Föda på egna villkor

Igår hade jag en repetitionskurs på Mariatorget. Ljuvligt att innan kursen sitta och läppja på en latte på Café Rival och titta på folk. Miljön vid Mariatorget är fantastisk; porlande vatten, gamla och unga, coola och avslappnade. Vi flyttade hit från Dalagatan i våras och jag kan bara säga att vi är väldigt nöjda!

Att hålla föräldrakurs var också härligt. Numera, när jag inte håller så många sådana, ser jag fram emot det som ett barn som ska på kalas! Repetitionskurser är särskilt roliga då jag får träffa föräldrar som använt våra tekniker i praktiken. Två par gick kursen för tredje gången!

När vi pratade om hur deras förlossningar hade varit och upplevts var det flera gånger jag ändå kände att det gjorde ont i mig. En mamma sa: ”Kan man göra något för att få det mer som man själv skulle vilja? Jag ville vara upprätt men de sa att det var mer praktiskt om jag låg.”, ”Jag ville inte ha så mycket dropp eller bedövning, men de sa att det var bra för mig. Jag fick flera allvarliga biverkningar av EDA (migränhuvudvärk och smärta i benen) som ingen berättat att man kunde få innan. Varför säger de inget om biverkningarna?”, ”Jag fick inga krystvärkar – kan det bero på EDA:n?” En mamma undrade om man kan göra något för att få ett bra stöd – de upplevde inte att de hade fått det och kände sig handfallna inför nästa.

Det är lättare sagt än gjort att ”begära” ett bra stöd, att insistera att få stå på knäna eller att slippa bedövning. När vi föder barn gör vi det på någon annans arena. Vi är nakna både till kropp och själ. Det är ”vår” förlossning men det är barnmorskan som är chefen. En barnmorska som jag känner väl brukar säga att ”Jag vet att jag kan få en mamma att stå på huvudet om jag vill! Den makten känns tung att bära.” Om en barnmorska säger att du måste ta dropp eller något annat, är det därför inte alltid lätt att stå emot. Det jag brukar rekommendera i sådana situationer är att:

1. Tänk igenom innan hur du skulle vilja att det var och berätta det för personalen. Vilka är de tre viktigaste sakerna personalen behöver veta om dig/er för att kunna ge ett bra stöd? Vill du ha mycket, lite eller ingen bedövning alls? Om du vill försöka så länge som möjligt utan kan det vara bra att exempelvis skriva: Erbjud mig ingen medicinsk smärtlindring – peppa mig istället!” Det betyder inte att du säger nej men att det är du som får ta initiativet istället för tvärtom.
2. Berätta hur du har förberett dig – att du har gått AnnasProfylax – och säg att du skulle vilja ha ett aktivt eller åtminstone positivt stöd. All personal kan inte längre profylax men du kan begära och självklart få ett positivt stöd oavsett var du föder.
3. Om du eller din partner inte vågar säga vad ni vill till er egen barnmorska – säg det till någon annan! Du som partner kan gå till platsen där barnmorskorna sitter och journalför, och berätta om er situation för en annan.

Det viktiga är att ni skapar en situation där du som mamma kan slappna och släppa taget, vända dig inåt och föda barn. Om du inte känner dig hörd, förstådd eller respekterad får det konsekvenser för hur förlossningen går.

Det är lite enklare att berätta vad man har för önskemål om man faktiskt vet vad man vill! Därför är det suveränt att prata mycket med din partner innan. Hur skulle vi vilja ha det om allt vore möjligt? Det betyder inte att ni behöver eller ens ska ha en massa åsikter om det medicinska, det är personalens ansvar, men om det mesta andra kan ni ha det! Be om att få rak och ärlig information om biverkningar etc – då först kan ni göra ett verkligt informerat val. Det är er förlossning och ingen annans. Basta!

Er Anna